Precis, ibland är en omfattande strid precis vad man vill ha för att det låter en suga på karamellen längre. Det är tråkiga strider som man vill ska gå fort, helst så fort att de inte ens inträffar.
Det är också skälet till att jag har svårt för klassiska bossfighter. Vi har ju klarat av det hela, vi har gjort våra val vi står inför det sista steget och då slänger man in ett störande moment som dessutom riskerar att ta hela äran ifrån oss.
En eventuell bossfight ska vara för att man väljer att försöka lösa problemet genom att anfalla kärnan i problemet rakt på, förmodligen för att man har misslyckats med de smartare alternativen. I de fallen har jag inga problem med att striden är tuff och riskerar att sluta med en TPK. Bossfighten var ett sista desperata försök från spelarna, inte ett obligatoriskt moment som plikttroget ska finnas med.
Ytterligare en grej som jag kom på är viktigt för att strid ska vara intressant är att en strid inte ska vara ett spel i spelet, utan en del av det övriga spelandet. Här tycker jag t.ex. OSR verkar gå en annan väg än t.ex. 5E. Mina första försök att köra strid i OSR blev riktigt dåliga för att jag försökte isolera själva spelmomentet. Men ofta är de så otroligt förenklade att det blir allt för snabba, allt för dödliga och de saknar relevanta val om man isolerar striden. Istället blir det roligare om man använder resten av spelet för att besegra dem: lurar deras fienden att anfalla dem, skapar en stor nackdel för dem (t.ex. fyller rummet de befinner sig i med en halvmeter djupt vatten), mutar dem, övertalar dem att skona er eller dödar dem utan att använda stridsfärdigheter (t.ex. smyg fram och fjutta eld på deras krutförråd). Och att det bara kryddas av att använda några svärdshugg och liknande nu och då.
