Oreh
Warrior
Jag har tittat på den senaste modulen STRID kalla sinnen & härdat stål och jämfört med redan tidigare utgivet material, främst då den tredelade Krigarsviten som släpptes till Eon 3. Här är mina intryck:
Tvärgranskar man Strid ks&hs bredvid krigarsvitenbestående av Riddaren, Vapenmästarenoch Krigsherrenkan man först se att, trots att den nya boken är rejält tjock med sina 258 sidor, var det gamla materialet totalt på hela 336. Vad vi har här nu är alltså bantat med sisådär 78 sidor, och jag kan nog konstatera att det är Riddaren och Fältherren som framför allt lämnats åt sitt öde. Riddaren är inte heller lika regeltung som de andra modulerna och därför det mest relevanta supplementet om Strid nu inte släcker all din blodtörst.
Första intrycket av boken är, som så ofta, illustrationen på omslaget som föreställer en Zoriánriddare, med pålyxa (eller liknande). Vapnet finns inte beskrivet i boken, men får antas vara unikt för orden, eller riddaren själv, då den har Aurias solsymbol "utstansat" likt historiska yxor kan ha, fast med kristna kors. Rustningen är i hög grad fantasy-lik, vilket jag tycker rimmar dåligt med Eons allmänna strävan till realism och de illustrationer på rustningar du hittar inne i boken. Helmgast var i alla fall så nöjda med bilden att de lät trycka den en gång till inne i boken!
Vi skall inte döma hela boken efter omslaget, öppnar vi pärmarna (riktiga hårdpärmar som duger gott som tillhygge) så märks det snart att Strid inte är överdekorerad med bilder, faktum är att det känns ungefär som Eon brukar. Huvudillustratören, Daniel Comerci, har en skissartad stil, med kraftfulla ansikten och nålvassa detaljer, tyvärr saknas balans i anatomin, men i de mer välarbetade verken lyfter figurerna från pappret med hjälp av hans skickliga skugg- och ljusteknik.
Ett kort kapitel om rollpersonsskapande inleder boken, den uppmanar i större utsträckning till att skapa personer bortom Jargienän vad grundboken gör, men i mina ögon känns det äldre materialet mer omfattande och väcker större inspiration. Det går inte att komma undan att den största svagheten i Eon 4 är att spelat är tänkt att spelas i Jargiensom inte finns beskrivet på den detaljnivå som förövrigt kännetecknar Eon.
Mycket krut har lagts på Sällskap och ordnarsom är namnet på följande kapitel, det är hela 48 sidor tjockt! En klarare uppdelning har gjorts mellan sakrala, profana och legoförband, och en praktisk lista över dem och vilken region de tillhör. Mycket är hämtat från Riddaren och Vapenmästaren men har utökats med tolv stycken nya sällskap, här ser vi en kraftig uppdatering. Beskrivningarna är mer djuplodade än i krigarsvitenvilket är välkommet, dock skrivna i kursiv stil vilket känns onödigt i sammanhanget. Mest revolutionerande är nog Oritons fria legionsom framträder som ett färgstarkt rövarband i den annars eon-akademiskt stela texten. Vidare har en del smådetaljer har ändrats, exempelvis så tar Herm novebara emot män i sina led och Zoriánordenej får bruka stick eller äggvapen längre - så inga lansar för kallavariet. Gradsystemet som avgör hierarkin inom de olika sällskapen har gjorts mera överskådligt och det känns som författarna tänker sig att vi skall skapa kampanjer där vi gör karriär inom dessa sällskap. En stilren vapensköld följer till varje sällskap, vilket adderar en bra Eon-känsla.
Sedan följer Utökade stridsregler,som återinför och återanvänder mycket av de detaljregler som ströks i ur Eon 4. Några regler är sådana vi inte sett förut, som halvsvärdsteknik och regler för att slåss i sköldmur, medan andra har uppdaterats eller krasst anpassats till 4:e utgåvans system. Reglerna för beridenstrid och värden för olika riddjur är ett välkommet tillskott. En annan kär bekant är delområden som är tillbaka, först tillsynes med den gamla tabellen som kom med Krigaren väg och blev standard i Eon 3, men vid granskning så märks att koderna och tabellresultaten är omgjorda - så ni så pluggat in dem får lära om! Regler för anfallsnivåer är alltså tillbaka men förklaras inte särskilt tydligt, till exempel hittar jag ingen förklaring om det går att parera/blockera i olika nivåer som i Eon 3. Hursomhelst finns en tydlig mansfigur med delområdeskoderna, men man kunde kostat på sig att markera ut höger respektive vänster sida då det är spegelvänt från läsarens vinkel (se förlagan i Vapenmästarensidan 58).
Tabeller för allvarliga skador har också utökats, vi har nu hela 10 sidor för vanliga hugg-, kross- och stickskador, vilket kan tyckas lite i överkant då Eon 3 hanterade det här på 3 sidor.
Nästa kapitel heter Vapen, här finns ett par nya vapenegenskaper och vapen, men det mesta har vi sett förut, Michael Gullbrands, vid det här laget klassiska bilder har fått ett sepia filter, men några tillskott har smugit sig in, somliga passerar omärkt in bland "klassikerna" medan andra sticker ut stilmässigt. Det viktigaste är dock såklart att själva vapendatan är omskriven för Eon 4. Värt att nämna är en praktisk tabellen som sammanställer från vilka kulturer vapnen kommer ifrån. Ett av finaste tillskotten hittar vi in nästa kapitel - rustningar kommer med detaljerade regler, kraftigt inspirerade från verklig historia och flertalet illustrationer som äntligen gör Eons rustningar begripliga för dess läsare - Mycket bra!
Vi besöker sedan Smedjan i kapitel sju, här har Vapenmästaren fortsatt stått som det främsta fundamentet (tyvärr har inte bilden på smedjan återgivits, men vi får istället se att tiraker håller sig med gesällslavar). Här kan vi lära oss om sådana fina detaljer som att en smed i Eon 4 framställer smidesjärn dubbelt så fort som latmaskarna i 3:e upplagan. Det tydliggörs att det inte är bonnasmeder som bankar till svärdsklingor och inte heller stöper man dem i form likt orcherna i den där jättelånga filmen som du säkert har som referens.
Information kring andra vapen som bågtillverkning har utökats med stor detaljbeskrivning. Boken trycker lite extra på att vapen inte säljs styckevis till vem som helst och smederna inte har försäljning över disk till glada äventyrare. Men det är ont om tips på hur spelare skall kunna rusta sina rollpersoner under dessa förhållandena, kanske är det förtäckt uppmaning att gå med i ett stridande sällskap eller skriva in sig i armén (?). Sedan finns regler för hur vapen och rustningar kan modifieras med andra material, former eller dekorationer. Allt är utbyggt och anpassat för att kunna användas i spelet för rollpersoner med hantverkardrömmar, eller kanske för ändå till de lyckliga få rollpersoner får chansen att specialbeställda ett custom-vapen, slå lite träningar och se hur väl smeden lyckas med det ni betalar för! De flesta kommer säkert aldrig använda de här reglerna, men det är Eon - and I like it!
Kapitlet om Stridskonster har gjorts om i grunden och dessa är nu knutna till Expertiser, reglerna är omfattande men tillsynes enkla. Stridskonsterna har en inbyggd valbarhetsfaktor där tanken är att det skall vara aktuellt för flera rollpersoner att välja samma Stridskonst, vilket är ytterligare ett exempel på hur författarna hintar om att hela spelgruppen kan spela som vapenmästare.
Minns ni att Eon 3, grundböckerna hade regler för undervisning, träning och studier, i alla fall så var det en grej som fick stryka på foten när 4:an lanserade, men nu är det tillbaka igen i kapitel 9 i den här boken. Där trängs också namnkunniga stridsakademier och skolor mm, flera känner vi från Vapenmästaren, men ett halvt dussin har tillkommit, men ett heldussin har försvunnit (eller omvandlats till ordnar). Där reglerna tidigare pekade på yrken, har texten nu broderats ut för att täcka in specifika färdigheter och stridskonster, men man har också passat på att fördjupa beskrivningen kring antagning och kostnader etc.
Sista kapitalet, som kallas Legendariska vapenär mer eller minde inklippt från Vapenmästaren, texten har bara stilmässigt förändrats mot originalet, illustrationerna är de samma, med några enstaka tillskott. Däremot är de indelade i tre kategorier (förut två); berömda-, unika- och legendariskvapen. Detta gör en fluff-letande spelledares jobb lite enklare, plus på den.
Kvalitén i papper och bindning känns många gånger bättre än de gamla modulerna från Eon 3, det är extra viktigt i en bok som den här som är sprängfylld med data som både spelare och spelledare är ute efter. Sepia färgen som kanske skall föra tankarna till gulnade pergament, varierar i färgkvalité i mitt exemplar, från ljus-gult till en mörkare röd ton, det gör mig inget, men vattenringen på varenda uppslag stör mig konsekvent genom 4:ans alla produkter.
Layouten är sig lik ifrån fjärdeutgåvan, skrivstilsfonten som dyker upp i visa underrubriker är snygg men svårläst, tabellerna är rena, tydliga och mer estetisk tilltalande än 3:an, men kanske inte lika snabblästa. Sidmarginalerna upptas (som vi vant oss vid nu) av kraftiga dekorband, som om man vill gnälla kunde vara lite snyggare. Lite gnäll blir det också på "kapitel ikonerna" som saknar enhetlig känsla och inte gifter sig så väl med dekorbanden. Det kanske är petitesser, men med tanke på hur att de följer genom hela boken och därför slukar en hel del av pappersyta tycker jag man får väga in det.
Slutsats, Strid är egentligen en uppdaterad Vapenmästaren med mer av allt, men som också försöker rädda Eons detaljerade stridssystem som stympades i de nya regelböckerna. Jag personligen ogillar att ha systemet uppdelat på det här viset i två olika böcker, det gör det svårt att hitta informationen jag behöver och riskerar att paja totalt flödet i striden. Men spelar ni 4:e upplagan finns mycket att hämta här. Krigarsviten kan fortfarande vara aktuell för er i form av Riddaren och kampanjbitarna av Fältherren, men reglerna är nog inte värda att konvertera den på egen hand.
Tvärgranskar man Strid ks&hs bredvid krigarsvitenbestående av Riddaren, Vapenmästarenoch Krigsherrenkan man först se att, trots att den nya boken är rejält tjock med sina 258 sidor, var det gamla materialet totalt på hela 336. Vad vi har här nu är alltså bantat med sisådär 78 sidor, och jag kan nog konstatera att det är Riddaren och Fältherren som framför allt lämnats åt sitt öde. Riddaren är inte heller lika regeltung som de andra modulerna och därför det mest relevanta supplementet om Strid nu inte släcker all din blodtörst.
Första intrycket av boken är, som så ofta, illustrationen på omslaget som föreställer en Zoriánriddare, med pålyxa (eller liknande). Vapnet finns inte beskrivet i boken, men får antas vara unikt för orden, eller riddaren själv, då den har Aurias solsymbol "utstansat" likt historiska yxor kan ha, fast med kristna kors. Rustningen är i hög grad fantasy-lik, vilket jag tycker rimmar dåligt med Eons allmänna strävan till realism och de illustrationer på rustningar du hittar inne i boken. Helmgast var i alla fall så nöjda med bilden att de lät trycka den en gång till inne i boken!
Vi skall inte döma hela boken efter omslaget, öppnar vi pärmarna (riktiga hårdpärmar som duger gott som tillhygge) så märks det snart att Strid inte är överdekorerad med bilder, faktum är att det känns ungefär som Eon brukar. Huvudillustratören, Daniel Comerci, har en skissartad stil, med kraftfulla ansikten och nålvassa detaljer, tyvärr saknas balans i anatomin, men i de mer välarbetade verken lyfter figurerna från pappret med hjälp av hans skickliga skugg- och ljusteknik.
Ett kort kapitel om rollpersonsskapande inleder boken, den uppmanar i större utsträckning till att skapa personer bortom Jargienän vad grundboken gör, men i mina ögon känns det äldre materialet mer omfattande och väcker större inspiration. Det går inte att komma undan att den största svagheten i Eon 4 är att spelat är tänkt att spelas i Jargiensom inte finns beskrivet på den detaljnivå som förövrigt kännetecknar Eon.
Mycket krut har lagts på Sällskap och ordnarsom är namnet på följande kapitel, det är hela 48 sidor tjockt! En klarare uppdelning har gjorts mellan sakrala, profana och legoförband, och en praktisk lista över dem och vilken region de tillhör. Mycket är hämtat från Riddaren och Vapenmästaren men har utökats med tolv stycken nya sällskap, här ser vi en kraftig uppdatering. Beskrivningarna är mer djuplodade än i krigarsvitenvilket är välkommet, dock skrivna i kursiv stil vilket känns onödigt i sammanhanget. Mest revolutionerande är nog Oritons fria legionsom framträder som ett färgstarkt rövarband i den annars eon-akademiskt stela texten. Vidare har en del smådetaljer har ändrats, exempelvis så tar Herm novebara emot män i sina led och Zoriánordenej får bruka stick eller äggvapen längre - så inga lansar för kallavariet. Gradsystemet som avgör hierarkin inom de olika sällskapen har gjorts mera överskådligt och det känns som författarna tänker sig att vi skall skapa kampanjer där vi gör karriär inom dessa sällskap. En stilren vapensköld följer till varje sällskap, vilket adderar en bra Eon-känsla.
Sedan följer Utökade stridsregler,som återinför och återanvänder mycket av de detaljregler som ströks i ur Eon 4. Några regler är sådana vi inte sett förut, som halvsvärdsteknik och regler för att slåss i sköldmur, medan andra har uppdaterats eller krasst anpassats till 4:e utgåvans system. Reglerna för beridenstrid och värden för olika riddjur är ett välkommet tillskott. En annan kär bekant är delområden som är tillbaka, först tillsynes med den gamla tabellen som kom med Krigaren väg och blev standard i Eon 3, men vid granskning så märks att koderna och tabellresultaten är omgjorda - så ni så pluggat in dem får lära om! Regler för anfallsnivåer är alltså tillbaka men förklaras inte särskilt tydligt, till exempel hittar jag ingen förklaring om det går att parera/blockera i olika nivåer som i Eon 3. Hursomhelst finns en tydlig mansfigur med delområdeskoderna, men man kunde kostat på sig att markera ut höger respektive vänster sida då det är spegelvänt från läsarens vinkel (se förlagan i Vapenmästarensidan 58).
Tabeller för allvarliga skador har också utökats, vi har nu hela 10 sidor för vanliga hugg-, kross- och stickskador, vilket kan tyckas lite i överkant då Eon 3 hanterade det här på 3 sidor.
Nästa kapitel heter Vapen, här finns ett par nya vapenegenskaper och vapen, men det mesta har vi sett förut, Michael Gullbrands, vid det här laget klassiska bilder har fått ett sepia filter, men några tillskott har smugit sig in, somliga passerar omärkt in bland "klassikerna" medan andra sticker ut stilmässigt. Det viktigaste är dock såklart att själva vapendatan är omskriven för Eon 4. Värt att nämna är en praktisk tabellen som sammanställer från vilka kulturer vapnen kommer ifrån. Ett av finaste tillskotten hittar vi in nästa kapitel - rustningar kommer med detaljerade regler, kraftigt inspirerade från verklig historia och flertalet illustrationer som äntligen gör Eons rustningar begripliga för dess läsare - Mycket bra!
Vi besöker sedan Smedjan i kapitel sju, här har Vapenmästaren fortsatt stått som det främsta fundamentet (tyvärr har inte bilden på smedjan återgivits, men vi får istället se att tiraker håller sig med gesällslavar). Här kan vi lära oss om sådana fina detaljer som att en smed i Eon 4 framställer smidesjärn dubbelt så fort som latmaskarna i 3:e upplagan. Det tydliggörs att det inte är bonnasmeder som bankar till svärdsklingor och inte heller stöper man dem i form likt orcherna i den där jättelånga filmen som du säkert har som referens.
Information kring andra vapen som bågtillverkning har utökats med stor detaljbeskrivning. Boken trycker lite extra på att vapen inte säljs styckevis till vem som helst och smederna inte har försäljning över disk till glada äventyrare. Men det är ont om tips på hur spelare skall kunna rusta sina rollpersoner under dessa förhållandena, kanske är det förtäckt uppmaning att gå med i ett stridande sällskap eller skriva in sig i armén (?). Sedan finns regler för hur vapen och rustningar kan modifieras med andra material, former eller dekorationer. Allt är utbyggt och anpassat för att kunna användas i spelet för rollpersoner med hantverkardrömmar, eller kanske för ändå till de lyckliga få rollpersoner får chansen att specialbeställda ett custom-vapen, slå lite träningar och se hur väl smeden lyckas med det ni betalar för! De flesta kommer säkert aldrig använda de här reglerna, men det är Eon - and I like it!
Kapitlet om Stridskonster har gjorts om i grunden och dessa är nu knutna till Expertiser, reglerna är omfattande men tillsynes enkla. Stridskonsterna har en inbyggd valbarhetsfaktor där tanken är att det skall vara aktuellt för flera rollpersoner att välja samma Stridskonst, vilket är ytterligare ett exempel på hur författarna hintar om att hela spelgruppen kan spela som vapenmästare.
Minns ni att Eon 3, grundböckerna hade regler för undervisning, träning och studier, i alla fall så var det en grej som fick stryka på foten när 4:an lanserade, men nu är det tillbaka igen i kapitel 9 i den här boken. Där trängs också namnkunniga stridsakademier och skolor mm, flera känner vi från Vapenmästaren, men ett halvt dussin har tillkommit, men ett heldussin har försvunnit (eller omvandlats till ordnar). Där reglerna tidigare pekade på yrken, har texten nu broderats ut för att täcka in specifika färdigheter och stridskonster, men man har också passat på att fördjupa beskrivningen kring antagning och kostnader etc.
Sista kapitalet, som kallas Legendariska vapenär mer eller minde inklippt från Vapenmästaren, texten har bara stilmässigt förändrats mot originalet, illustrationerna är de samma, med några enstaka tillskott. Däremot är de indelade i tre kategorier (förut två); berömda-, unika- och legendariskvapen. Detta gör en fluff-letande spelledares jobb lite enklare, plus på den.
Kvalitén i papper och bindning känns många gånger bättre än de gamla modulerna från Eon 3, det är extra viktigt i en bok som den här som är sprängfylld med data som både spelare och spelledare är ute efter. Sepia färgen som kanske skall föra tankarna till gulnade pergament, varierar i färgkvalité i mitt exemplar, från ljus-gult till en mörkare röd ton, det gör mig inget, men vattenringen på varenda uppslag stör mig konsekvent genom 4:ans alla produkter.
Layouten är sig lik ifrån fjärdeutgåvan, skrivstilsfonten som dyker upp i visa underrubriker är snygg men svårläst, tabellerna är rena, tydliga och mer estetisk tilltalande än 3:an, men kanske inte lika snabblästa. Sidmarginalerna upptas (som vi vant oss vid nu) av kraftiga dekorband, som om man vill gnälla kunde vara lite snyggare. Lite gnäll blir det också på "kapitel ikonerna" som saknar enhetlig känsla och inte gifter sig så väl med dekorbanden. Det kanske är petitesser, men med tanke på hur att de följer genom hela boken och därför slukar en hel del av pappersyta tycker jag man får väga in det.
Slutsats, Strid är egentligen en uppdaterad Vapenmästaren med mer av allt, men som också försöker rädda Eons detaljerade stridssystem som stympades i de nya regelböckerna. Jag personligen ogillar att ha systemet uppdelat på det här viset i två olika böcker, det gör det svårt att hitta informationen jag behöver och riskerar att paja totalt flödet i striden. Men spelar ni 4:e upplagan finns mycket att hämta här. Krigarsviten kan fortfarande vara aktuell för er i form av Riddaren och kampanjbitarna av Fältherren, men reglerna är nog inte värda att konvertera den på egen hand.
