DragonLord
Warrior
Ämnet kanske känns slitet, men titeln är i alla fall inte Stridssystem...
Grå Tiders stridsfärdigheter har hittills varit tänkta att bestå av färdigheter och manövrer man lär sig vid färdigheternas olika nivåer. Då uppstod två problem:
<ul style="list-style-type: disc">[*]En shaolinmunk, kunnig i de tre stilarna Draken, Tigern och Apan, skulle behöva tre olika färdigheter, trots att alla baserar sig på hans allmänna obeväpnade stridsförmåga. Inte för att shaolinmunkar finns i Grå Tider, men ändå...
[*]Den mänskliga fäktningskonsten utvecklades ur den alviska. Den mänskliga versionen är fortfarande en egen färdighet, men mänskliga adelsmän med alviska bekanta/kontakter lär sig gärna lite alvisk fäktningskonst vid sidan av, som ett kompliment. De riktigt priviligerade krigarna kan till och med komma att bli erkända som duktiga fäktare i de alviska stilarna, samtidigt som de anases som mästare inom mänsklig fäktning. [/list]
Hittills så har alla stridskonster jag stött på i rollspel känts statiska. I Eon kan man rent teoretiskt sätt bygga vidare på dem, men det räcker inte för mig. Lär man sig två snarlika stridskonster så borde man dessutom kunna använda "det bästa från båda", vilket man faktiskt kan i verkligheten.
Har man en viss förmåga att slänga med knytnävar och fötter, så har man en viss grundläggande expertis som gäller för alla obeväpnade kampkonster, så Shaolinmunken borde vara ungefär lika skicklig i att slå ett knytnävsslag, oavsett vilken stil han för tillfället använder. Han kan vara mästare i Drakens stil och därför känna till hemligheterna bakom Eldsnäveslaget, medans hans bagränsade kunskaper i Apans stil bara räcker till Apans Avvisande Knuff, vilket återspeglas i vilka manövrer han faktiskt har tillgång till. Därför:
Man kan använda vanliga vapenfärdigheter OCH stridskonster. Man kanske har Värja tillsammans med Alvisk svärdskonst. Motståndaren kanske har Värja och Unionens Armédrill. Ens mystiske räddare i nöden använder tekniker från båda! Värja anger hur god träffchans man har med vapnet och hur pass bra man kan hantera det rent allmänt, medan Stridskonsten/-konsterna avgör hur pass man kan sina specialtrick.
På så vis kan kanske också stridskonstnärer bli lite intressantare att spela. Oftast brukar man lära karaktären i en stirdskonst som han sedan kan till perfektion, utan att han egentligen kan uppleva ett behov av att lära sig något annat. Man är aldrig fulländad, det finns alltid andra trick att lära sig. Därför så kan det vara lönt att skaffa sig kunskaper i andra stridskonster, för att låna deras knep.
Dessutom mindre äventyr kan gå ut på att leta efter den gamle mästaren på berget som kan De Sju Andetagens gamla skola. Eller på att utföra uppdrag för att kvalificera sig till den anrika Amicalesiska fäktskolan i Meneduin.
Tankar och kommentarer som har med dessa luddiga formuleringar att göra?
Grå Tiders stridsfärdigheter har hittills varit tänkta att bestå av färdigheter och manövrer man lär sig vid färdigheternas olika nivåer. Då uppstod två problem:
<ul style="list-style-type: disc">[*]En shaolinmunk, kunnig i de tre stilarna Draken, Tigern och Apan, skulle behöva tre olika färdigheter, trots att alla baserar sig på hans allmänna obeväpnade stridsförmåga. Inte för att shaolinmunkar finns i Grå Tider, men ändå...
[*]Den mänskliga fäktningskonsten utvecklades ur den alviska. Den mänskliga versionen är fortfarande en egen färdighet, men mänskliga adelsmän med alviska bekanta/kontakter lär sig gärna lite alvisk fäktningskonst vid sidan av, som ett kompliment. De riktigt priviligerade krigarna kan till och med komma att bli erkända som duktiga fäktare i de alviska stilarna, samtidigt som de anases som mästare inom mänsklig fäktning. [/list]
Hittills så har alla stridskonster jag stött på i rollspel känts statiska. I Eon kan man rent teoretiskt sätt bygga vidare på dem, men det räcker inte för mig. Lär man sig två snarlika stridskonster så borde man dessutom kunna använda "det bästa från båda", vilket man faktiskt kan i verkligheten.
Har man en viss förmåga att slänga med knytnävar och fötter, så har man en viss grundläggande expertis som gäller för alla obeväpnade kampkonster, så Shaolinmunken borde vara ungefär lika skicklig i att slå ett knytnävsslag, oavsett vilken stil han för tillfället använder. Han kan vara mästare i Drakens stil och därför känna till hemligheterna bakom Eldsnäveslaget, medans hans bagränsade kunskaper i Apans stil bara räcker till Apans Avvisande Knuff, vilket återspeglas i vilka manövrer han faktiskt har tillgång till. Därför:
Man kan använda vanliga vapenfärdigheter OCH stridskonster. Man kanske har Värja tillsammans med Alvisk svärdskonst. Motståndaren kanske har Värja och Unionens Armédrill. Ens mystiske räddare i nöden använder tekniker från båda! Värja anger hur god träffchans man har med vapnet och hur pass bra man kan hantera det rent allmänt, medan Stridskonsten/-konsterna avgör hur pass man kan sina specialtrick.
På så vis kan kanske också stridskonstnärer bli lite intressantare att spela. Oftast brukar man lära karaktären i en stirdskonst som han sedan kan till perfektion, utan att han egentligen kan uppleva ett behov av att lära sig något annat. Man är aldrig fulländad, det finns alltid andra trick att lära sig. Därför så kan det vara lönt att skaffa sig kunskaper i andra stridskonster, för att låna deras knep.
Dessutom mindre äventyr kan gå ut på att leta efter den gamle mästaren på berget som kan De Sju Andetagens gamla skola. Eller på att utföra uppdrag för att kvalificera sig till den anrika Amicalesiska fäktskolan i Meneduin.
Tankar och kommentarer som har med dessa luddiga formuleringar att göra?
Det här kan man säkert utveckla, men det blir OT då och jag känner mig inte manad att starta en ny tråd.