Morgoth
Swashbuckler
Såhär fungerar regelsystemet till Eon
Helt normala jävla slag slås med ett antal sexsidiga tärningar, beroende på svårighetsgraden, alltså hur svårt det beräknas vara. En tärning är irriterande lätt, nio tärningar är löjligt svårt. Man slår, och med lite tur hamnar resultatet under färdigheten, och då räknas handlingen som lyckad. Om allt detta står i introduktionskapitlet.
Samma sak gäller i strid: anfallare slår, försvarare slår. Lyckas anfallaren och inte försvararen slår man följakteligen skada. Mitt i skadekapitlet finns tre enorma tabeller. Man kollar upp vilken skadetyp det rör sig om. K står för kross, S står för stick och H står för hugg, sedan tillämpar man aktuell tabell.
[homermode]Arrr... aktuell tabell...[/homermode]
Man kollar hur mycket skada det är, och väljer rätt kolumn (varje kolumn har en räckvidd från skadeantal till skadeantal). Sedan kollar man upp vilken kroppsdel som anfölls, och väljer rad efter detta (det finns en rad för armar, en för magge, osv). Man gör som med vilken tabell somhelst: följer raden dit den kolliderar med kolumnen, och där står det några kryptiska bokstäver och siffror. Deras respektive förkortningar finns på nästa sida om jag inte missminner mig, och +X står för antal rutor som ska kryssas i av den aktuella skadetypen (trauma, blödningstakt eller smärta). Vidare kan varje tabellcell (rutan där kolumnen möter raden) innehålla flera små rader, då extraskador ska slås. Varje kolumn har ett bestämt antal extraskador som ska slås, och man gör detta och kollar längst till vänster på den aktuella raden. Varje skada ger de poäng i olika skadetyper som står på den aktuella sub-raden (underraden i tabellcellen). Resten av stridssystemet behöver du egentligen inte bry dig om.
Ehm... Eons system är mycket köttigt och rent utsagt konstigt på sina hörn. Även om många kallar det för tråkig och faktaorienterad stelrealism, håller jag inte med. Det krävs en riktigt sjuk hjärna för att sitta och skriva tre tabeller organskador, benbrott och artärblödningar. Tack, Neo.
/Mogge, lite pömsig but going strong
Helt normala jävla slag slås med ett antal sexsidiga tärningar, beroende på svårighetsgraden, alltså hur svårt det beräknas vara. En tärning är irriterande lätt, nio tärningar är löjligt svårt. Man slår, och med lite tur hamnar resultatet under färdigheten, och då räknas handlingen som lyckad. Om allt detta står i introduktionskapitlet.
Samma sak gäller i strid: anfallare slår, försvarare slår. Lyckas anfallaren och inte försvararen slår man följakteligen skada. Mitt i skadekapitlet finns tre enorma tabeller. Man kollar upp vilken skadetyp det rör sig om. K står för kross, S står för stick och H står för hugg, sedan tillämpar man aktuell tabell.
[homermode]Arrr... aktuell tabell...[/homermode]
Man kollar hur mycket skada det är, och väljer rätt kolumn (varje kolumn har en räckvidd från skadeantal till skadeantal). Sedan kollar man upp vilken kroppsdel som anfölls, och väljer rad efter detta (det finns en rad för armar, en för magge, osv). Man gör som med vilken tabell somhelst: följer raden dit den kolliderar med kolumnen, och där står det några kryptiska bokstäver och siffror. Deras respektive förkortningar finns på nästa sida om jag inte missminner mig, och +X står för antal rutor som ska kryssas i av den aktuella skadetypen (trauma, blödningstakt eller smärta). Vidare kan varje tabellcell (rutan där kolumnen möter raden) innehålla flera små rader, då extraskador ska slås. Varje kolumn har ett bestämt antal extraskador som ska slås, och man gör detta och kollar längst till vänster på den aktuella raden. Varje skada ger de poäng i olika skadetyper som står på den aktuella sub-raden (underraden i tabellcellen). Resten av stridssystemet behöver du egentligen inte bry dig om.
Ehm... Eons system är mycket köttigt och rent utsagt konstigt på sina hörn. Även om många kallar det för tråkig och faktaorienterad stelrealism, håller jag inte med. Det krävs en riktigt sjuk hjärna för att sitta och skriva tre tabeller organskador, benbrott och artärblödningar. Tack, Neo.
/Mogge, lite pömsig but going strong