Nekromanti Stridssystem utan slump

[Rising]

Re: Joho!

Hur matematiskt spelet än är så är det inte matematiken som är din motståndare, utan Kasparov. Det innebär att Kasparov påverkas av psykologi precis som alla andra människor. Du kan alltså lura Kasparov. Superdatorn är svårare att lura.

Naturligtvis sant, men det hjälper oss inte när vi skall skapa rollspelsregler. Jag vill inte råda någon spelmakare till att försöka göra ett matematiskt spelsystem som är tillräckligt klurigt för att överstiga det mänskliga förståndet. Det är nämligen svårt som fan. Dan Glimne har kommit på ett jätteroligt spel som heter "endimensionellt schack" (ja, man spelar på en enda lång raksträcka!) men när han presenterar det så konstaterar han uppgivet att det säkert finns något säkert sätt för vitt att vinna om denne bara kan matematiken tillräckligt bra.

Än så länge kan inte jag det. Spelet är kul för mig. Så; så länge du möter mig kan du både finta och lura mig, men betyder det att fintningar och bluffningar är inbyggda i spelet? Går det att finta i Nim? (Nej, svara inte. Det är retoriska frågor.)

För att undvika situationen där en spelmakare kommer på en spelmekanism som är jätterolig till någon knäcker den (jag har varit med om det många gånger, och det gör lika ont varje gång) så vill jag därför skilja på möjligheter att lura motståndaren och spelmekanismer med inbyggda fintningsmöjligheter.

Det är enklare. Med inbyggda "psykologiska" moment så vet man att ens spelmekanism är vattentät. Ingen dator eller spelare i världen kommer någonsin att knäcka systemet.

Vilket förstås var helt knas som taktik betraktat - jag spelade klart mycket bättre mot programmet när jag slog en tärning istället för att försöka välja sten, sax eller påse. Så mycket för psykologin, liksom.

Då tänkte du väl inte tillräckligt långt? Om datorn bygger upp sitt mönster utefter hur du spelar, så kan du -genom att göra samma analys som datorn gör- få ett övertag över datorn.

Men visst, sax, sten och påse i sig är inte särskilt psykologiskt. Både saxen, stenen och påsen är ju lika bra. I alla lägen. Men om stenen är bättre än saxen och påsen är sämre än saxen (som i Usagi Yojimbo) så blir det omedelbart lite mer dynamiskt. Och om omständigheterna dessutom kan förändras i varje parti (som i Poker) så öppnas ytterligare bluffmöjligheter. Genom att observera hur motståndarna satsar så kan man ju göra olika kvalificerade gissningar om vad motståndarna har på handen.

Det är här jag tycker man kan hitta möjligheter. Bluffmöjligheter som är inbakade i spelmekanismerna. Jag tycker det är bättre (eller tja; enklare) än att försöka krångla till ett matematiskt spel (som schack) tills det blir för svårt för en mänsklig hjärna att knäcka.

Än finns det mycket kvar att göra med sax, sten och påse-systemen.

 

[Quadrante]

frågan är inte...

... om det är bra, utan hur det kan vara bra. Sax sten påse är ett fixt antal(låt oss säga)variablar, med fixerade värden, som ställs met varandra. Vad är det som är så bra med det.

Jag har defenetivt svängt från att gilla "jag ska kunna spela bättre än vad JAG är"(slumpsystem) till att bättre gilla "JAG vill kunna styra spelet genom val"(sax-sten-påse-system). Men man vill ju gärna att det ska kunna slinka in en förskjutning i värderna, så att man inte alltid kan börja på samma sätt och oftast räkna med samma resultat.. (antingen att det finns många fasta värden, eller att värderna inte är desamma med samma val.. aaheh.. alltså, att ett val inte alltid är värd detsamma, utan att värdet är beroende på omgivandes val..)

...

 

[En elak orc]

Hmm... måste testa din tändsticksvariant. Låter ganska klurigt. Nåt i den stilen skulle kunna vara grunden.