Jag läser en bok! Det spelar ingen roll vad det är för bok. Vad som spelar roll är att den är skriven i första person och alla beskrivningar riktigt dryper av huvudpersonens livströtta och cyniska världsbild. Det är så jävla bra. Det här vill jag ha mer av när jag spelar rollspel! Hur kan vi göra detta?
När jag spelar Nerver av stål brukar jag få med detta en hel del. Jag tror att det finns två anledningar: För det första finns det bara en huvudperson och allting berättas explicit ur denna huvudpersons perspektiv. För det andra är det en tydlig stereotyp inom noir-genren där en återigen cynisk huvudperson beskriver sin omgivning med torr sarkasm. Men det borde gå att expandera detta! Tricket är inte begränsat till ensamma och cyniska huvudpersoner.
En sak som kan förhindra att man kan jobba med subjektiva beskrivningar är när subjektet och beskrivningen levereras av olika personer. Många spel har ju en specifik spelare (spelledare) som sköter alla beskrivningar av världen, medan huvudpersonerna som berättelsen handlar om spelas av andra. Det enklaste sättet att ändå få till subjektiva beskrivningar är ju helt enkelt att spelledaren i alla fall beskriver subjektivt ur rollpersonens perspektiv, och därmed hjälper till att tolka rollpersonens tankar och känslor. Vissa spelare ogillar detta och vill ha ensamrätt på sin rollpersons tankar, så man kan behöva kolla detta med sin grupp i förväg, dock. Själv gillar jag när andra beskriver vad min rollperson tänker och känner. Det känns som att min rollperson får en lite bredare och mångfacetterad personlighet, och jag får chansen att bli överraskad av min egen rollperson, vilket är asfett.
Ett annat hinder är ju att det inte finns en tydlig huvudperson. Om flera rollpersoner befinner sig i samma scen, vem ska beskrivningarna anpassas efter? Här får man eventuellt välja en person per scen, göra det tydligt, och spela scenen ur denna persons perspektiv. Nerver av stål löser ju som sagt detta genom att det explicit finns en huvudperson, men man kan ju växla mellan scener.
Den enklaste typen av spel att köra detta trick med är antagligen spel som har en jämnt fördelad spelarmakt, ingen spelledare, och där man sätter scener för sin egen rollperson. När jag sätter scenen för min rollperson kan jag beskriva omgivningen och händelserna ur min rollpersons perspektiv. Man kan också blanda perspektiv i scenen, beroende på vem som berättar. Jag kan säga "Hon ser ut som en ärlig och trevlig flicka, och mån om att göra ett gott intryck pressar jag fram ett vänligt leende och sträcker ut handen." varpå du fortsätter "Hans tomma ögon och påklistrade PanAm-leende säger mig allt jag behöver veta om hans karaktär, vilket bara bekräftas av hans slappa handslag."
Jobbar ni med detta? I vilka spel fungerar det bäst? Vad är era erfarenheter?
När jag spelar Nerver av stål brukar jag få med detta en hel del. Jag tror att det finns två anledningar: För det första finns det bara en huvudperson och allting berättas explicit ur denna huvudpersons perspektiv. För det andra är det en tydlig stereotyp inom noir-genren där en återigen cynisk huvudperson beskriver sin omgivning med torr sarkasm. Men det borde gå att expandera detta! Tricket är inte begränsat till ensamma och cyniska huvudpersoner.
En sak som kan förhindra att man kan jobba med subjektiva beskrivningar är när subjektet och beskrivningen levereras av olika personer. Många spel har ju en specifik spelare (spelledare) som sköter alla beskrivningar av världen, medan huvudpersonerna som berättelsen handlar om spelas av andra. Det enklaste sättet att ändå få till subjektiva beskrivningar är ju helt enkelt att spelledaren i alla fall beskriver subjektivt ur rollpersonens perspektiv, och därmed hjälper till att tolka rollpersonens tankar och känslor. Vissa spelare ogillar detta och vill ha ensamrätt på sin rollpersons tankar, så man kan behöva kolla detta med sin grupp i förväg, dock. Själv gillar jag när andra beskriver vad min rollperson tänker och känner. Det känns som att min rollperson får en lite bredare och mångfacetterad personlighet, och jag får chansen att bli överraskad av min egen rollperson, vilket är asfett.
Ett annat hinder är ju att det inte finns en tydlig huvudperson. Om flera rollpersoner befinner sig i samma scen, vem ska beskrivningarna anpassas efter? Här får man eventuellt välja en person per scen, göra det tydligt, och spela scenen ur denna persons perspektiv. Nerver av stål löser ju som sagt detta genom att det explicit finns en huvudperson, men man kan ju växla mellan scener.
Den enklaste typen av spel att köra detta trick med är antagligen spel som har en jämnt fördelad spelarmakt, ingen spelledare, och där man sätter scener för sin egen rollperson. När jag sätter scenen för min rollperson kan jag beskriva omgivningen och händelserna ur min rollpersons perspektiv. Man kan också blanda perspektiv i scenen, beroende på vem som berättar. Jag kan säga "Hon ser ut som en ärlig och trevlig flicka, och mån om att göra ett gott intryck pressar jag fram ett vänligt leende och sträcker ut handen." varpå du fortsätter "Hans tomma ögon och påklistrade PanAm-leende säger mig allt jag behöver veta om hans karaktär, vilket bara bekräftas av hans slappa handslag."
Jobbar ni med detta? I vilka spel fungerar det bäst? Vad är era erfarenheter?
