Nekromanti Superhjältar i Gondica

[Mekanurg]

Jag plockar upp handsken som Nightowl kastade här. Om man ser på "the usual suspects", vilka superhjältar skulle passa in in ett Gondica-sammanhang. (Jag inser raskt hur handikappad jag är i denna diskussion, eftersom mina superhjältekunskaper främst handlar om DC-kosmos runt 1970: lagens väktare, legionen, etc. Dåförtiden kunde man läsa om Marvelfigurer som Spindelmann, Fantastiska Fyran och Demonen på svenska, men jag minns väldigt lite av dem.)
<ul type="square">
[*]Läderlappen skulle bli Nóctula, en spänstig brottsbekämpande mekanurg i Tekeburg
[*]Mirakelkvinnan skulle bli en zakisk aristokratkrigare med pîr-kunskaper (jaktshamanism)
[*]Röda pilen skulle bli Sagittario, en termalisk patricier med en mekanurgtillverkad pilbåge och en ädel springare
[*]J'onn J'onnz -- kanske en danshi-mystiker från Çu?
[/list]

Vad säger du, Ekke?

 

[Nightowl]

Rättvisans Förbund

Gröna Pilen hette han vanligtvis, utom när färgläggarna gjorde fel.

Gröna Lyktan blir en resande, som på en resa i Vastus Magnus' kust stöter på en döende vastomagnier ute i öknen; vastomagniern, Ab'Insur, förklarar att han tillhör ett hemligt choriskt brödraskap, och eftersom Ab'Insur är döende måste han utse en efterföljare som kan ta över hans magiska insegel: en magisk ring och en magisk lampa. Ringen innehåller givetvis en vastomagnisk djinn (se Vastus Magnus-modulen); lampan är en särskild artefakt som gör att djinnen kan komma till ringen när som helst, och återfå sina krafter snabbare.

Djinnen in ringen omges av ett grönt fluxsken när den arbetar. Djinner är ju nyckfulla varelser, så tyvärr vägrar den att någonsin använda sina krafter mot något som är gult...

J'Onn J'Onnz blir en zagrosisk naga, en ormman. Nagas är kända som hamnskiftare, och de som vandrar bland människor är för det mesta gymnsofister som kontrollerar mahatman. Marsianske Människojägaren kan byta skepnad, gå genom väggar, läsa tankar, bli osynlig och har enorma kroppskrafter, så det passar (naga är egentligen en underart av Gondicas drakar, for those counting score at home). Han har lämnat ormfolkets heliga stad Piarpur för att vandra bland mänskligheten; ska han vara mer lik Martian Manhunter ligger Piarpur i ruiner och han är den siste nagan. (Tja, förutom några elaka nagas från vad nu vi kallade deras elaka stad; de får motsvara White Martians och ha fuffens för sig! )

Blixten kallar sig nog Velox; seriernas Flash fick visserligen sina krafter vid en olycka i ett kemiskt labb, men saker som påverkar ens kroppskemi brukar vara kopplade till ekomantisk magi i Gondica. Så - en mystagog som pysslar med sitt när en "fluxtsunami" får hans galeniska laboratorium att explodera i ansiktet på honom. Resultatet blir att alla hans kroppsprocesser blir mycket snabbare; han kan inte vibrera genom väggar eller springa snabbare än ljuset som Blixten i serierna, men kolla in Terry Gilliam's Baron Munchhausen för vad en "speedster" kan göra i renässansmiljö!

Stålmannen får vi nog tona ned från dagens variant, och gå tillbaka till de förste Stålmannen. När den serien skrevs drömde man om liv på fjärran mystiska planeter; i den miljö Gondica skrivs drömmer man om fjärran mystiska länder - öar passar bra i det skepps-fixerade Gondica.

Så, hans motsvarighet är den sista överlevande från en avlägsen ö där det lever oerhört civiliserade människor. Ön är väldigt fattig på vitalis så invånarna hade anpassat sig till detta. De styrande försökte manipulera fluxen, men detta ledde till omfattande jordskalv och vulkanutbrott. Några invånare försökte fly till det sägenomspunna Pangaea i ett särskilt förberett skepp, men det gick under, och när den fattige men hederlige fiskaren, uh, Iahon tem-Kenat fann skeppsvraket var den enda överlevande en liten baby, som han och hans barnlösa fru adopterade.

När pojken växte upp gjorde den kraftfullare naturliga fluxen i Pangaea att han blev kraftfullare än en framrusande diligens, snabbare än en pil och med styrka nog i benen att hoppa över en hus med ett enda språng, och hans sinnen är vida skarpare än en vanlig människas (även om han inte kan se igenom saker eller sätta led på dem genom att stirra på dem).

Man skulle säkert kunna göra något med "över" på azuli/latin, men Kal-El ska betyda "Stjärnfödd" på kryptoniska...

Vattenmannen är ju enkel; heroisk och insatt triton. Om man vill att han ska tala med fiskar ligger ju det där dokumentet om tritonisk "beastmaster"-magi och spökar på någon av våra hårddiskar...

Ken Hite har i ett av sina rollspelskåserier spekulerat om superhjältekampanjer i historiska miljöer. En av dem flyttade DCs superhjälteuniversum till renässansens Italien. Hite's poäng var att DCs hjältar av tradition bodde i var sin stad och beskyddade den; det var något väldigt stadsstatmässigt över det hela. Så jag skulle placera hela den här fruktansvärt hypotetiska kampanjen någonstans där vi har en klase stadsstater; i vanliga fall har vi en förkämpe per stad, men om hela regionen hotas - av Frekre, Blå Kejsardömet, aristosofiska avfällingar, galna mekanurger eller brottsliga konspirationer - går de samman i Rättvisans Förbund och, tja, kickar rumpa. Justice League of America brukar nuförtiden mötas i en satellit, så det vore ballt om de där staterna ligger vid kusten, och de har en skepp som de har som högkvarter.

Erik

 

[Nightowl]

Existerande "metamänniskor" i Gondica

OBS! Innehåller spoilers! Läs på egen risk!










Strigo
I konventsäventyret Döden: In från vänster förekommer en mystisk maskerad individ som kallas "Strigo". "Strigo" är egentligen en sorts sagofigur i s.k. maskspel, enkla skådespel som påminner om t.ex. commedia del arte. Hans/hennes närmsta motsvarighet i verkligheten är antaligen Liemannen, och folk i äventyret brukar tro att Strigo antingen är Strigo själv (dvs ett övernaturligt väsen) eller spöket av en död furste som hette ran-Strigo (han hade en strix, en uggla, i sitt vapen).
Egentligen är Strigo två anställda på den furstliga teatern, som använder avancerade mekanurgiska specialeffekter för att lura folk att de är ett andeväsende, så de kan stjäla från den elaka furstinnan som styr staden (dom tar från de rika och ger till de fattiga, främst till sig själva). Strigo är medvetet lik figurer som Batman, men han är inspirerad främst av Zorro och Fantomen på Operan (teater spelar en stor roll i äventyret). Strigo kan glidflyga, är immun mot eld, gas och skottsäker, och ser i mörker och dimma; han är beväpnad med mekanurgiska granater som bländar eller skapar rök och eld, allt sådant han själv är immun mot.

Kvastflickan
Kvastflickan är en annan figur som förväxlas med ett sagoväsende. Hon förekommer i texten om aristosofiska stormästare på Rävspels sajt; stormästaren Metamorbius, som strävar efter att bota alla sjukdomar och gör vad som helst för att uppnå detta, experimenterade på henne, eftersom hon hade en hög naturlig immunitet mot sjukdom. Hon kom loss (läs filen för att få veta hur) och vandrar planlöst (eftersom hon förlorat förståndet) över Vidonia. Folk tar henne för den egentliga "Kvastflickan" (pestens ande, typ) eftersom hennes kropp bär på de flesta kända sjukdomar utan att någon av dem bryter ut hos henne. Kvastflickan är övermänskligt tålig och immun mot de flesta metaboliska hot; hon har viss kunskap om sina sjukdomar och kan medvetet sprida dem för att straffa folk hon tycker är värda det; som exempel sägs att hon kan döda någon genom att viska i hans öra och sprida dödliga sjukdomar med andedräkten. Stormästare Metamorbius, hennes "skapare" är förresten ganska superskurklik själv - han har till och med ett häftigt taget täcknamn (fast han är inspirerad av en historisk figur, inte nån serieskurk).

Akrema från konventsäventyret Dödens färg är grön är en före detta luminat till aristosofen Manokles. Manokles favorittrick är att inympa djurs egenskaper hos sina agenter; Akrema har en panters egenskaper. Jag erkänner villigt att Wolverine spökade när jag hittade på henne... Manokles själv, som dyker upp i äventyret har förvridits av sin magi och skulle kunna fungera som superskurk i serietidningsbemärkelse; han har en illvillig agenda, ett taget "fräckt" namn, bär mask (han är vanställd) och "superkrafter" (han kan störa folks animala flux - i princip "elchocka" dem).

Orantor tem-Kasati är en annan av Manokles luminater; han omnämns i Bestiariet som ett exempel på en intelligent styggelse. Orantor har en zagrosisk kungskobras egenskaper - han är omänskligt vig och snabb, kan krångla sig genom vilken öppning som helst, och hans bett är dödligt giftigt. Manokles använde honom som spion och lönnmördare.

I Madenburg finns en hel hoper folk som kunde omtolkas om man vill leka Läderlappen i Gondica; Aspektofagen är det gamla kodnamnet på en pensionerad luminat (yet again!) som kan förändra sitt utseende i detalj på aristogalenisk väg; både fursten själv och hans svåger förstärker sina sinne med hemliga wantaliska droger (fursten blir smartare, hans svåger snabbare). I synnerhet den där svågern kan bli knepig; han är en skicklig fäktare redan innan han tar droger som ger honom övermänskliga reflexer, och han har tumme på sin svåger som kommenderar Gondicas största anhopning av mekanurger; vill han ha en "leksak" för att döda folk, om det roar honom, kan han få tag i den. Sedan har vi ju Tuppen som beskyddar hamnens fattiga småfolk; han har övermänskliga krafter (han är dan-shi-mystiker), ett skumt namn (han gillar att stå och gala på hustakens krön i soluppgången) och en Agenda (ge översittare spö).

Ibland snor jag hänsynslöst från källor som har med den här genren att göra. I ett äventyr till Abyssos i Fenix förekommer en blind resande i underjorden som är en kompetent uppfinnare, har utvecklat särskilda sinnen i mörkret (han använder sin mekanurgiska perception för att "känna" materien kring sig) och har tagit kommando över underjordens primitiva humanoider. Folk som läser samma gamla serier som jag får tre chanser att lista ut vem han ska föreställa. Polybotes' Söner, som jag nämnde i en liten artikel här på forumet någon gång, är menat att vara en generell upprorsrörelse typ Spartacus/Robin Hood/etc, men har snott såväl symbol som motto från en serieskurksorganisation.

Och mitt första alster till Gondica över huvud taget, den hänsynslösa mekanurgen Birfilaren, är ärligt talat bara superskurken Tinkerer förflyttade till en fantasyvärld. Han har precis samma syfte som den har i serierna; att bortförklara hur brottslingar som inte skulle klara av att dra åt en skruv har avancerad teknologi de kan ställa till elände med...

Det är värt att notera att de flesta "referenser" här inte är några ""påskägg", utan helt enkelt hur jag tänker när jag hittar på prylar. Jag inspireras av det mest märkliga ting när jag hittar på spel. "Vore det inte ballt om...?" osv.

Erik

 

[Rosen]

OT-nitpick

Gröna Pilen hette han vanligtvis, utom när färgläggarna gjorde fel.

Framförallt gjorde de väl felet att inte jobba. ^_~ Folk som var med har förtäljt att han fick heta "Röda" på 60-talet för att minska sammanblandningen med Gröna Lyktan, som fanns med i samma tidningar som han. Här i Sverige trycktes de ju ändå i svartvitt...

Din skiss på Strigo hör fö till grejor med en obestämd plats i rummet hos mig; de brukar flasha förbi när jag städar eller flyttar runt saker.

--
Åke

 

[Mekanurg]

Mekanurg rambles: High end vs low end

Jag börjar detta inlägg på en kontinent långt bort för länge sedan. 1990 besökte jag Chris Seeman, en kalifornisk spelskribent för Tolkiens Midgård, och han berättade för mig om en Midgårdskampnj med Zorrostuk han hade på gång. Idén fastnade i mitt huvud. När jag skrev Gondica sex år därefter tänkte jag att Vidonia skulle bli en plats där SL obesvärat kan köra Zorro-äventyr.

Nu över till rubriken på inlägget: High end vs low end. Här är mina ihoprafsade funderingar.

High-end-superhjältar är spektakulära individer med närmast magiska krafter: Stålis, J'onn J'onnz, Hulken, Richard Reed.Enligt litteraturvetaren Tom Shippey talar vi här om hjältar som är superior in kind to ordinary men.

Low-end-hjältarna är övermänskliga utan att ha bisarrt starka krafter: Läderlappen, Gröna Pilen, Fantomen, Zorro, ingenjör Robur. Enligt Shippey kännetecknas dessa "high mimesis" hjältar av de är superior in quality, but not in kind to ordinary men. (Han placerar även Aragorn i detta fack.)

I min vision av Gondica under Blå Erans 700-tal passar low-end-hjältarna som handen i handsken, medan jag känner mig lite avvaktande inför high-end-hjältar, särskilt sådana med Stålis-dignitet. Dessa kan ju lätt kullkasta världen "as we know it" om de "släpps lösa". Jag skulle hellre placera high-end-figurerna i Vetustatis (="forntiden"), den avlägsna och sägenomspunna era som var "drakarnas och hjältarnas tidevarv" i termalisk historieskildring (länk med mer info här). Där finns bland annat den Herkules-liknande minotauren Hoplon Drakbane och den mänsklige mörkerskingraren Armal Bågskytten, vilka båda hörde hemma i det legendariska skogsriket Dendra.

Nightowl tar däremot gärna ut svängarna lite extra. Inget fel i det.

 

[Nightowl]

Nightowl sluddrar: Unique vs common

Notera att både nagan J'Onn J'Onnz och artefaktägaren Gröna Lyktan, som jag föreslog, kan existera enligt den "fysik" och metafysik som finns i Gondica! Deras motsvarigheter i serietidningarna är däremot fullständigt omöjliga. Tyvärr hänvisar en av dem till en opublicerad och inte ens färdigtänkt modul. Däremot får jag anstränga mig ganska mycket för att finna det realistiskt att en patricier i Gondica skulle klä ut sig till fladdermus och bygga mekanismer på fladdermustema om han villje "kämpa för rättvisan". Han skulle helt enkelt söka sig till ett ämbete där han kunde göra sålunda i alla fall, eller nöja sig med de mindre spektakulära metoderna hos, säg, Röda Nejlikan, om den lokala makten försökte hindra honom.

Vad som gör Gondica lämpligt för även mer high-end hjältar är att märkliga fenomen och krafter i Gondica är mer eller mindre unika, i motsats till andra fantasyvärldar. Det är absolut ingenting konstigt att det bara finns en enda mekanurg i hela Gondica som vet hur man tillverkar pryttelytteln X. Däremot är besvärjesler i Eon eller D&D något man väljer från en lista. I en värld som liknar den som öppnade sig för renässansens människor - och som dessutom mer liknar hur de trodde den var än hur den egentligen var - är det inte så konstigt om det finns en enda konstig ickemänniska av sitt slag (t.ex. en cyklop) i hela Vidonia. Så icke i många andra fantasyvärldar, där de står både i naturläran och telefonkatalogen. I Gondica är uråldriga artefakter - som Smaragdkalken - mer eller mindre unika fenomen. I andra fantasyspel är en grön glasskål som ger en bonus på att tillverka droger något man väljer från en lista eller tillverkar genom att spendera 100 XP och 1000 guldmynt.

Superhjältar är oftast "unika" - för en varierande grad av "unikhet", givetvis. Gröna Lyktan är ju medlem av en sorts rymdpolis som innehåller andra poliser som fått samma utrustning som han, även om han har ett lite knepigare distrikt än dom. Men för det mesta är hjältens särskilda egenskaper unika. I fantasyvärldar - särskilt mer svänguttagande fantasy som Glorantha eller Eberron - är det snarast en gradskillnad mellan folk med extrema egenskaper och de med mindre extrema egenskaper. Detsamma gäller science fiction. I en superhjältevärld är det något särskilt att vara en utomjording, och en overklig form av teknik (t.ex. en teleportationsmaskin) är ett mer eller mindre unikt verktyg för en individ eller en grupp. I en space opera-setting är utomjordingen en bakgrundsdetalj och teleportationsmaskinen en detalj i settingen man tar hänsyn till när man ser vilka äventyr man kan göra ("stråla upp mig, Scotty!"). I Gondica hanteras det fantastiska mer som i superhjältekampanjer än i vanliga fantasyspel.

Helt oavsett hur mycket man tar ut svängarna skulle jag inte vilja köra en superhjältekampanj i Vetustatis. Dess mytiska hjältar luktar för mycket av Siegfried och Herkules för att jag skulle kunna koncentrera mig på superhjältegenrens troper och moment (hemliga identiteter, återkommande fiender, etc.). Jag skulle dessutom aldrig använda ett så pass "simulationistiskt" spel som Gondica i en mytisk miljö, med sina egna berättelseregler.

Jag skulle också vara gruvligt försiktig med att introducera superhjältegenrens troper (se ovan) i en vanlig Gondica-kampanj annat än som ett in-joke, om jag inte var ute efter att köra en superhjältekampanj i en renässansmiljö istället för i en modern miljö. (Det skulle iofs vara ganska kul). Att en person klär ut sig till en flygande insektsätare för att "bekämpa brott" är minst lika off som att en annan person kan flyga... heck, jag har haft rollpersoner i mina kampanjer som kunnat flyga! På flera olika sätt, till och med! Men de hade inte fåniga kodnamn och kostymer!

Så: Om man ska har "vanligt" superhjälterollspel i fantasyvärldar, är Gondica en osedvanligt lämpligt exempel. Om man inte vill ha superhjälterollspel skulle jag akta mig för att ge folk fräsiga kodnamn och kostymer - och notera att jag skrev äventyret med Strigo! Sedan spelar det ingen roll vilken kraftnivå det rör sig på. Å andra sidan skulle jag inte tveka att spela en särskild kampanj där rollpersonerna har förmågor över det vanliga men imagen förblir densamma. Exempel: En aristosofisk konspiration släpper lös ett vapen som förvränger en massa nyfödda barn i en stad. En generation senare kan man ha rollpersoner med "övermänskliga krafter" (=enstaka aristosofiska livsförvrängningar) som har att tampas med diverse problem (alla är dom ju bokstavliga styggelser). Men om inte jag och spelgruppen ville köra bokstavligt superhjältespel skulle jag inte göra det till X-Men, även om dom får en förlamad mentor och en aktivistisk luminat som huvudmotståndare.

Summering: Mekanurg har inga problem att leka med genrens troper och teman, men är avvaktande inför hur tuffa rollpersonerna är; jag har inga problem med rollpersoner med fantastiska krafter (så länge de är "möjliga" i Gondica), men skulle bara introducera dess troper och teman om jag specifikt ville använda dem. De öppnar lika många maskburkar som mannen som kan flyga.

Erik, sedan är Bruce Wayne ett alldeles utmärkt exempel på en bokstavlig renässansmänniska...

 

[Mekanurg]

Mekanurg mumlar vidare

Summering: Mekanurg har inga problem att leka med genrens troper och teman, men är avvaktande inför hur tuffa rollpersonerna är; jag har inga problem med rollpersoner med fantastiska krafter (så länge de är "möjliga" i Gondica), men skulle bara introducera dess troper och teman om jag specifikt ville använda dem. De öppnar lika många maskburkar som mannen som kan flyga.

Jag ska väl försöka förtydliga mig här. Jag håller faktiskt med Nightowl om att en hel del tricks-of-trade när det gäller superhjältar inte platsar i Gondica, t.ex tighta dräkter i starka färger och konstiga varumärken. Nightowl argumenterar väl för sin syn och hans Gondica-version av J'onn J'onnz är värt stor applåd. Den där naga-tvisten hade jag inte kommit på.

Gondica för mig är en hemvist för finurliga, rent av listiga, hjältar. Man vinner genom att vara skickligare och smartare än sin motståndare, inte genom att vara fysiskt starkare. Det är nog därför jag betonar figurer som Gröna Pilen, Zorro och Röda Nejlikan.

Nightowl har helt rätt i att en missnöjd patricier i Tekeburg inte skulle bete sig som Bruce Wayne, utan snarare som Sir Percy Blakeney, eller Edmond Dantès. Det är personer som spelar med sina identiteter, har dolda agendor och som innersta inne är oerhört skickliga och smarta. Don Diego de la Vega skulle också platsa om man flyttar äventyren till landsbygden.

Och, nej, jag skulle inte heller vilja köra en superhjältekampanj i Gondica-miljö, även om världen har rätt vinkling till skillnad från andra fantasyvärldar, vilket Nightowl förklarar på ett elegant sätt.

 

[Mekanurg]

Re: OT-nitpick

Här i Sverige trycktes de ju ändå i svartvitt...

Jag slutade läsa superhjälteserier när de började komma ut i färg (ca 1973). Jag tyckte att de blev fulare till utseendet och sämre i plotterna.

 

[Nightowl]

OT: Gondica-nagas och DC Comics

Det finns faktiskt en obskyr seriehjälte, eller snarare två, som jag skulle velat flytta till Gondica - jag hade tänkt sokm RP i nåt konventsäventyr. Där hade jag tänkt blanda in en naga... jag måste bara bestämma mig exakt hur de funkar rent speltekniskt först. Och om dom har ben eller inte.

Nu är dom inte bokstavliga superhjältar, men när den rolige Phil Foglio skrev och tecknade en mini-serie om dom, placerade han Angel and the Ape mitt bland DCs superhjältar, både i tid och rum.

I en av Zagrosias städer bor en driftig kvinna, tuff och smart, vars svärd är till salu (för ära och pengar - men mest pengar, som det stod i gamla Drakar och Demoner) - sällan som soldat, även om hon gör det äventyrare gärna gör i övrigt. Hon är lite besvärad över de sociala krav som ställs på en krigisk kvinna i Zagrosia - det blir lite väl många kvinnliga friare - men har ett gott rykte. Folk kallar henne "Perin", efter en peri, en sorts överjävliga amazonälvor i zakhiska sagor.

Ibland behöver hon muskler, eller läkedom, eller moraliskt stöd, och då vänder hon sig till mannen hon delar hus med: en fridsam bildhuggare, lång, gänglig och urstark, som tillverkar skulpturer till stadens mångskiftande tempel. Han har en viss lånad helig aura från sitt arbete och sitt goda rykte som en from karl, men folk ger honom gärna elaka pikar för att hans verkstad och den vackra Peris kontor är i samma hus. Han bryr sig stort inte; han gillar inte att tappa humöret.

För gör han det tappar han koncentrationen, och slutar att ständigt mässa det mantra som får folk att se honom som något annat än den han är; ett monster, hälften människa och hälften orm. (Zakhier tror nagas är onda demoner... det vore inte hälsosamt att bli upptäckt.) Som alla av sin sort är han besatt av att bli människa, även om han fortfarande helst sväljer råttor hela när han nu behöver äta. (Därav den stora buren med dylika i skjulet, om någon undrar.) Peri är en av få som vet vem han är; hon snubblade över drakstaden Piarpur under ett av sina tidiga äventyr.

Peri and the Python skulle troligtvis fått agera lokala kontakter för några clueless termaliska besökare. Jag är (tyvärr, för det har blivit en kliché bland mina spelare) en total sukcer för rollpersoner med mystiska hemligheter....

Erik

 

[Nightowl]

Generationsklyftan (OT)

Ibland glömmer jag hur oerhört gamla och stötiga ni gamla stötar
är!


Erik

 

[Nightowl]

Nightowl nynnar på sluttampen

Och, nej, jag skulle inte heller vilja köra en superhjältekampanj i Gondica-miljö, även om världen har rätt vinkling till skillnad från andra fantasyvärldar, vilket Nightowl förklarar på ett elegant sätt.

Jag skulle inte ha något emot det, eftersom jag gillar genreblandningar och har spekulerat över vad som som egentligen kännetecknar genren och hur det skulle hanteras i andra epoker. Däremot skulle jag inte blanda in sådana element i en vanlig Gondica-kampanj utan förvarning och spelarnas samtycke.

Dock kan man sno ett och annat man har nytta av. Vill man se hur fursten av Madenburg skulle bete sig som kampanjskurk finns det sämre förebilder än Lex Luthor, om man blandar den moderna bilden av honom som maktgalen pamp med den gamla som galen vetenskapsman. Och Batman-skurken Rai's Al Ghul är ju en störtskön aristosof till såväl medel som hänsynslösa men välvilliga mål! Men det är ju knappast något unikt för superhjälteserier. En grej till Gondica jag petar på just nu är inspirerat av en dansk folksaga, en zoologisk artikel, två helt olika SF-romaner och ett monster till D&D. Jag hoppas att det inte liknar något av detta när jag är klar...

Erik

 

[Hybris]

Niel Gaiman goes Gondica och Marvel

Vilken fantastiskt rolig och intressant diskusion. Jag vet inte ifall ni är medvetna om att det finns ett album av Niel Gaiman kallat "Marvel 1602" där Gaiman spekulerar i hur flertalet av Marvels karaktärer ter sig i en rennäsansversion? Handlingen kretsar runt drottning Elisabeths hov och hennes konflikter med andra europeiska stater och kolonierna i väster.
Även om detta inte är rakt översättbart till Gondica kan jag ändå rekomendera läsningen och hur Gaiman har lyckats att adaptera hjältar och skurkar till den historiska miljön.

Annars håller jag med Nightowls inlägg om hur specielt superskurkar kan passa in väl i Gondicas värld. Dr Octopuss som galen mekanurg (Mäster Octavio) eller Sandman som en zaher vilken har betvingat en djinn skulle mina spelare älska som motståndare.

En mer komplex motståndare skulle kanske Punisher med sitt klassiska hämnarmanér stå modell för. Kanske har hans familj blivit dödad av biofager ist för maffian och nu lever han som en kompromisslös nattjägare. Varken furstar eller Sorter har mycket till övers för sådana som inte följer reglerna, hur många biofager de än har nedgjort och rollpersonerna sätts i uppdrag för att stoppa denna Renegatus.

 

[Nightowl]

Gondica och Marvel

Jo, jag känner till 1602. Precis som Bruce Wayne är ju Reed Richards redan en bokstavlig renässansmänniska, så... Fantastiska Fyran, isynnerhet den klassiska Kirby-Lee-versionen hade ett Gondica-vänligt tema, i det att den väldigt ofta handlade om uppfinningar och upptäckter istället för vanligt brottsbekämpande. Reed uppfann konstiga grejor som gav upphov till äventyr, eller de reste till andra planeter eller dimensioner eller hittade dolda länder på jorden. Uppfinningar och upptäckter är ett centralt tema i Gondica, så den sortens äventyr passar ganska bra här, även utan plasticitet...

Jag hade inte tänkt på det, men ett tema i historierna om Dr Octopus är ju hur han ser sina armar som en del av sig själv. De tidiga historierna hade ju dem som ett verktyg, och sedan blev han knäpp och började se dem som en bokstavlig förlängning av sig själv... och då blev dom det!

Det vete sjutton om de skulle kunna få dem att röra sig själv, men att en mekanurg skulle få sådan rapport med sina mekanismer att han vet var de är oavsett avståndet och skriker av smärta när de går sönder, det är fullständigt i linje med hur magi fungerar i Gondica. Värt att tänka på: en mekanurg Förbättrar (som i regeltermen) en mekanism sitter bokstavligen och fixar med den - ibland i år i sträck! Då börjar man känna för sina prylar... även om de bara är en uppsättning mekaniska armar, så man kan pyssla med alkemiska experiment och inte riskera förgiftning av kvicksilver eller något...

Ett annat exempel: Det fanns en storyline i gamla Marvelserier där Järnmannen noterade att de flesta mekaniska stridsdräkter där ute var baserade på hans egna designer... och de flesta som använde sådana var agenter för fientliga främmande makter, terroristorganisationer som HYDRA, maffiatorpeder eller vanlig flåbusar. Han tyckte också att de officiella amerikanska agenter/soldater som använde sådana inte var så mycket att spara heller; de doktriner var inte något han följde, direkt. (Tony Stark hade tydligen dåligt samvete för alla vapen han designat genom åren.) Så... han beslöt sig för att spåra upp varenda en av de där stridsdräktsnissarna, slå deras uppfinningar sönder och samman, göra konfetti av ritningar och prototyper... jag tror inte han slog ihjäl uppfinnarna direkt, men Gondica-äventyr behöver inte följa Comics Code.

Så - hur många mekanurger därute baserar inte sitt arbete på en Teori eller en Ritning som någon annan kommit på? Vad säger att den ursprunglige uppfinnaren eller hans barn/lärling bestämmer sig att nu jävlar får det vara nog - det kan vara irritiation över att folk "stulit" hans idé, eller över hur de använder den, eller att han bara vill en person ska ha tillgång till den - så han försöker leta reda på varenda en som haft tillgång till hans uppfinning och förstör ritiningar, prototyper, färdigbyggda exemplar, mekanurgerna själva...

Är hans mekanismer av det slaget som äventyrare brukar gilla, t.ex. att de kan användas som fordon eller vapen, blir det förstås extra intressant.

Erik

 

[Mekanurg]

Re: Gondica och Marvel

Klart häftiga resonemang. Sådant här får mig att önska att jag kände till mer om Marvel-kosmos.

Kan man tänka sig Peter Parker som flykting från en aristosof? (Han verkar ju ständigt hamna i trassel.) Hulken är ju självklar som "misslyckat" aristosofexperiment och dr Banner är ju ständigt på flykt. Men vad kan man göra med Demonens (Daredevils) advokatinkarnation (här skrapar jag fram glesa minnesbilder från tidigt 70-tal)?

 

[Nightowl]

Audax ("Den Dristige")

Våghalsen (det hette han på min tid) blir sonen till fäktmästare istället för en prisboxare. Gör om alla referenser från senare tid och framåt till martial arts och de tidiga boxnings-bakgrunden till referenser till fäktning. Hela den sociala bakgrunden och psykologiska bakgrunden fungerar. Han behöver inga superkrafter - hans övermänskliga sinne utom synen blir bara en lätt cineastisk variant på det vanliga blinda kan utveckla. Någon - jag tror det var Frank Miller - lade in en blind käppfäktare som lärde upp den unge Matt Murdock - han kan få vara kvar. Vill man ha några mysticismer inblandade kan man göra "Matt" till en ytterst egensinnig dan-shi-mästare (en annorlunda tradition, t.ex.) som visserligen inte drar sig för att slåss, men - som de flesta serietidningshjältar - inte tycker om att döda.

På dagarna är han.. erh, sakförare agerar ju inte så mycket i brottmål i Vidonia, men man kan väl hjälpa fattiga plebejer i civilimål också. Eller så kan han bli mentor. I vilket fall behöver han knappast klä ut sig; ingen vettig människa kopplar den blide, helt blinde lärde med den gäckande gestalten som ger rånare och utpressare spö i gränderna om nätterna. Det räcker med mörka kläder, en hatt som döljer ögonen (eller en bandanna, han vill nog ha öronen fria) och det mörker som råder i förindustriella städer om nätterna - mörker som ger Våghalsens ("Rakshans" om vi går på Anders istället för mina barndomsminnen) motståndare saftiga avdrag helt speltekniskt, men som han skiter i.

Hans huvudfiender gangsterbossen Kingpin/Wilson Fisk och mördaren Bullseye är väl ganska enkla att översätta till Gondica. Bullseye's gimmick är ju att han är så skicklig att slåss så att allt är ett vapen; det finns historiska fäktskolor som uppmuntrat till sådant tänkande. Säg att det finns en gondicisk motsvarighet och att han är en mästare inom den.

Kingpin blir något så enkelt som en korrupt köpman som styr ligor och dylikt. Funkar under renässansen såväl som i New York på 2000-talet. Det finns två möjliga förändringar: dels kunde han vara en Borgia-liknande oligark i staden istället för en slumgrabb som arbetat till sig en förmögenhet. Åtminstone i fiktion framstår renässansfurstar som mer välpolerade maffiosos redan. Å andra sidan... när de gjorde film av Daredevil lät de en svart skådespelare spela Kingpin, eftersom han var den störste killen med både pondus och skådelspelartalang de kunde hitta. Erkänn att han skulle passa bra som minotaur i Gondica. Kingpins intresse för att personligen var bättre på att slåss obeväpnat än sina gangster-anställda blir då sjyssta värden i pankration, minotaurernas egna obeväpnade stridskonst. Minotaurer brukar visserligen vara hederliga av sig, men han kan ju se stadens gängkrig som sin hemlands klanfejder, där det gäller att bli krigsherre och skapa ordning och reda.

Erik

 

[Mekanurg]

Bonissime! (NT)

NT = No Text (Ingen text)

 

[Mekanurg]

Re: Audax ("Den Dristige")

Å andra sidan... när de gjorde film av Daredevil lät de en svart skådespelare spela Kingpin, eftersom han var den störste killen med både pondus och skådelspelartalang de kunde hitta. Erkänn att han skulle passa bra som minotaur i Gondica. Kingpins intresse för att personligen var bättre på att slåss obeväpnat än sina gangster-anställda blir då sjyssta värden i pankration, minotaurernas egna obeväpnade stridskonst. Minotaurer brukar visserligen vara hederliga av sig, men han kan ju se stadens gängkrig som sin hemlands klanfejder, där det gäller att bli krigsherre och skapa ordning och reda.

Minotaurvinklingen passar bra: En kliché i maffia-fiction (till skillnad från the real-life mafia) är ju att maffiabossen genomtvingar någon slags reda i "sina kvarter" med sedvanerätt och regler om vad som är godtagbart och inte godtagbart beteende. Tekeburg eller Galbreburg är stora nog att ha slumområden där staten inte kan utöva sin makt, utan lokala bossar tar över istället. (Jämför med den brasilianska slumgangsterrullen Ciudade do Deus {med ursäkt för felstavning}.)

 

[Rosen]

Kingpin

när de gjorde film av Daredevil lät de en svart skådespelare spela Kingpin, eftersom han var den störste killen med både pondus och skådelspelartalang de kunde hitta. Erkänn att han skulle passa bra som minotaur i Gondica.

Och innan dess, när de lät DD gästspela i en av de där Hulken-filmerna, så spelades Kingpin av John Rhys-Davies. (-:
Minotaurvinkeln låter bra, IMO - med en brasklapp. En av mr Fisks gamla taktiska fördelar - åtminstone från början - var ju att bli underskattad av sina motståndare för att ingen väntar sig skickligt handgemäng av ett sånt blobbsvullo ("Det du misstog för fett är i själva verket massiva muskler!").
Sånt är väl desto mer väntat från en minotaur, men han kanske överraskar med taktisk bakslughet el dyl istället? Folk tänker sig att en minotaur-boss måste vara en stor trög thug och så agerar de precis som han har räknat med...

--
Åke

 

[Organ]

Re: Kingpin

Minotaurvinkeln låter bra, IMO - med en brasklapp. En av mr Fisks gamla taktiska fördelar - åtminstone från början - var ju att bli underskattad av sina motståndare för att ingen väntar sig skickligt handgemäng av ett sånt blobbsvullo ("Det du misstog för fett är i själva verket massiva muskler!").

Fast det måste väl även finnas feta minotaurer, eller?

/Anders

 

[Mekanurg]

Re: Kingpin

Sånt är väl desto mer väntat från en minotaur, men han kanske överraskar med taktisk bakslughet el dyl istället? Folk tänker sig att en minotaur-boss måste vara en stor trög thug och så agerar de precis som han har räknat med...

Bra vinkling. Mintaurbossen agerar huvudsakligen som en minotaur (hans krigslist), men han är en extraintelligent kallhamrad jäkel som har lärt sig att tänka som en människa gör. Plötsligt slår han till på oväntat sätt.