En grej var att journalisterna ifråga inte var ute efter kändis-reportage: de ville ha crime drama, Efterlyst i trikåer.
Nu är jag ju knappast Alan Moore, men fanns det något tema var det att spelarnas superhjältar var de enda raka hjältarna i kampanjen (åtminstone i Sverige); de var true-blue och slogs för sanning, rättvisa och Den Svenska Modellen, men deras med-trikå-nissar var anting instabila vigilantes eller hänsynslösa kostymlösa Hamilton-med-superserum från underrättelsetjänsten. De var de man måste lita på, i stort sett.
Och killarna på Expressen ville ha superhjälteslagsmål (sådana där som finns i Amerika, dom SÄLJER) och även om de´t fanns dylika, visst, tog rollpersonerna dem på ganska stort allvar; de ville inte ha ihjäl folk, och riskerade faktiskt sina liv, och så kommer det en jävel och vill göra underhållning av det.
De bråkade också med EU's officiella superhjälteteam i norr, Skandinaviska Skvadronen; de hade samma roll som besvärliga FBIare har i alla amerikanska TV-deckare när den irriterade poliskommisarien vet att han löser brottet bäst själv. De var försmädliga och hade tjänste-svävare och koolare trikåer och högre lön och mycket mer status.
Kampanjen slutade mitt i att Kree hade deklarerat krig mot Sverige på grund av rollpersonernas handlingar (de sköt ned ett UFO vars uppsyn de ogillade skarpt), vilket ledde till den berömda repliken från deras chef: 'Jag lämnar er ensamma i en helg, och när jag kommer tillbaka är vi i krig med hela jävla Magellanska Molnen! '
Tyvärr hann aldrig den krull-svenska alliansen bli av. Det skall erkännas att en hel del av det skojiga i kampanjen bestod i att totalflänga saker av den typen som bara händer i superhjälteserier hände i Sverige, och inte New York eller Metropolis. (Det hjälpte dock att handlingen utspelade sig i Stockholm, som jag kände bättre än andra deltagare.)
Erik
