Nekromanti Superhjälteäventyr?

[krank]

Jag misslyclades kapitalt i den förra tråden med att få fram det jag egentligen ville ha. Jag gör ett försök till, med en ny tråd som är mera allmänt hållen.

Jag letar efter äventyr till superhjälterollspelande. Eller kanske snarare äventyridéer (seeds på engelska).

Såhär är det: De flesta serier därute har antingen sjukt simpla stories (Dr. Doom kidnappar X, vi åker till Latveria och slåss mot en massa robotar, och befriar X, klart slut) eller så bygger de i hög grad på att hjältarna agerar precis på rätt sätt (Grant Morrisons grejer t.ex). Ingen av dess tilltalar mig riktigt i rollspel. Äventyrsexemplet i Supergänget är tydligt exempel på första varianten. Likaså samtliga uppslag, i princip, i mitt favvosuperhjältespel Gestalt.

Jag vill ha förslag på äventyr med lite mer substans och kompexitet. Jag är inte ute efter något av följande svar:

* Det är dåligt med strukturerade eller det minsta rälsade äventyr, kör total improvisation istället och utifrån en fisktank, alla spelledare som inte fixar sånt är dåliga spelledare.

* Skaffa ett system som skapar den dramaturgiska strukturen åt dig eller där plotten skapas dynamiskt genom samberättande.

Jag vet att mitt problem går att lösa på det viset, men jag är helt enkelt inte intresserad vare sig av samberättande eller fisktankande här. Jag är ute efter intressanta plots, som jag kan använda för att komplicera min kampanj.

Och om ni inte har några schyssta superhjälteäventyr på lager, men känner till superhjälteserier med plots man borde kunna sno relativt rakt av eller inspireras av, så välkomnas sådant också. Mina spelare läser inte så mycket serier att jag riskerar att bli påkommen.

 

[Mogger]

Misstolka nu inte mitt alternativ som samberättande, men jag vill mena att superhjältegenren inte först och främst bygger på plots (Dr X kidnappar någon..) utan om hemliga identiteter (och alla problem det innebär), moral (den som är stor och stark måste vara snäll?) och kanske något annat.

Alltså, jag känner inte till några äventyr som innehåller det. Faktum är att jag inte känner till några superhjälteäventyr alls.

Så här kommer mitt frö:
Atomicon vill röja Hjälte 1´s hemliga identitet. Han ger sig på allt och alla som betyder något för Hjälte 1. Atomicon har inte begått något brott. Han är ingen superskurk. Än. Dessutom så är det en rånarliga som terroriserar staden. Hjälte 1 tvingas ideligen välja mellan att skydda sig och sina vänner från Atomicon, hindra bankrån, samtidigt som hans roll som chefsforskare på Genecode Inc börjar svaja. Och det blir inte bättre att en bulvan till skurkorganisation Medusa försöker köpa upp Genecode. Skulle det ske vet Hjälte 1 att de skulle börja forska fram dödliga virus och annat dumt. Och så går vi runt, runt in a merry dance, tills äventyret når ett klimax. Sedan är det dags för nästa episod, det där när Atomicon rymmer från anstalten och programmerar en kärnvapenbomb att detonera mitt i Kosmopolis. Samma dag som Hjälte 1´s flickvän ska ha violinkonsert!!

Ja, du fattar.

 

[wilper]

Mmm, håller med. Bra superhjälteberättelser handlar egentligen om människor.

 

[krank]

men jag vill mena att superhjältegenren inte först och främst bygger på plots (Dr X kidnappar någon..) utan om hemliga identiteter (och alla problem det innebär), moral (den som är stor och stark måste vara snäll?) och kanske något annat.

En fråga jag sitter och ställer mig, är hur mycket superhjältegenre det egentligen måste vara för att vara superhjälterollspelande, och hur hårt man egentligen vill köra på just genrekonventioner. Jag är ju själv ganska trött just på konventionerna och föredrar skapelser som bryter mot konventionerna.


Ett intressant förslag till frö, hursomhelst. Och en god poäng om att detta med hemliga identiterer, i den mån man har med sådana.

 

[krank]

Bra superhjälteberättelser handlar egentligen om människor.

Absolut, det säger jag inget om.

Jag välkomnar plots som handlar om mänskliga relationer etc också.

 

[Mogger]

Jag pratade med en polare häromdagen om just superhjältar. Vi rollspelsnördar har ju som bekant en förmåga att prata om sådana saker. Han berättade om en serie som handlade om en superhjälte som blivit av med sina krafter och idag arbetade inom polisen, i deras superhjälterotel. Han utredde brott av och mot superhjältar. Jag tycker att det är ett exempel på en klockren twist av genren.

En annan twist är The Incredibles som imo är en av de bästa superhjältefilmerna någonsin.

 

[krank]

Jag tycker att det är ett exempel på en klockren twist av genren.

Inte riktigt vad jag letar efter, men absolut intressant. Kanske snor idén till en SLP...

En annan twist är The Incredibles som imo är en av de bästa superhjältefilmerna någonsin.

Japp. Inte lika bra som Mystery Men, men definitivt bra. Lite för mycket humor för min smak, dock. Jag gillar ju inte humor/komedirollspelande.

 

[Örnie_UBBT]

Du pratar om Powers av Brian Michael Bendis och Mike Oeming. Det är mycket riktigt en skitbra serie som nu gått ett tag (finns väl sex-sju album om jag inte tar fel) och lyckats twista till grundkonceptet ännu mer. Rekommenderas.

Man behöver inte ha med hemliga identiteter för att göra det personligt. I TV-serien Heroes råkar ju hjältarnas nära och kära alltid illa ut för att hjältarna jagas av folk som vill åt deras krafter.

I serien Runaways är huvudpersonerna en grupp tonåringar som upptäcker att deras föräldrar är världens värsta superskurkar. Så de gör föräldrauppror genom att skapa en egen superhjältegrupp istället. Melodramatiskt och personligt så det förslår.

I serien Rising Stars kommer alla världens superhjältar från en och samma småstad i amerikanska mellanvästern, för det är där den komet som ger folk superkrafter råkar slå ned. Alla som är i någons livmoder när kometen slår ner får superkrafter när de växer upp. Och såklart följer småstadens hierarkier och mobbingsmönster med när hjältarna blir vuxna...

Det finns mängder av sätt att göra superhjältespelande personligt, och att säga att klassiska superhjältar bara handlar om att befria folk från Dr Doom är en grov förenkling. Anledningen till att Marvels serier blev så populära på 60-talet var just att de gick ifrån det då typiska superhjälteupplägget och gjorde superhjältarna mer personliga: Peter Parker är den fantastiske spindelmannen, men egentligen är han en nördig skolgrabb med alla problem det innebär (tidiga Spindelmannen-serier handlar ju i princip _bara_ om hur PP tvingas svika ev flickvänner och moster May hela tiden för att han måste slåss mot superskurkar). Det som gjorde Fantastiska Fyran speciella var inte att de slogs mot Dr Doom och funkiga monster, utan att de var en familj - en synnerligen dysfunktionell familj! Hulk är ju egentligen bara en superhjältevariant på Dr Jekyll & Mr Hyde: vad händer om man släpper loss sin mörka sida (ursprungs-Hulk var f ö mer elak/egenkär och klyftig än den senare dumsnälla inkarnationen)? Det finns att hämta inspiration även i de klassiska serierna bara man tittar.

Det som jag gillar med TV-serien Heroes (en serie som f ö har många andra fel) är att den handlar om vad _vanliga_ människor gör när de får superkrafter. Att vara telepat hjälper en inte att behålla jobbet. Att vara osårbar hjälper en inte att bli populär i skolan. O.s.v. Superkrafter innebär i Heroes i nästan samtliga fall mycket mer besvär än lycka/makt. Mycket potential för personliga och mer djuplodande superhjälteberättelser om man ser det på det sättet.

hälsar
Örnie