Hej. Håller på och skriver på något som jag hoppas ska bli ett rollspel någon gång och jag behöver lite hjälp och idéer. Saken är den att världen är väldigt flytande just nu - den består bara av en massa korta, prosaiska fragment som jag har skrivit ner - och jag vill kolla med er för att få veta dels vad ni tycker om det hela upp tills nu och dels för att fiska efter idéer om hur alla de här fragmenten kan knytas ihop eller hur man eventuellt skulle kunna spinna vidare på dem. Några konkreta saker som jag redan har bestämt om spelvärlden:
1) den utspelar sig långt in i framtiden (har ni läst "Den döende jorden" av Jack Vance så har ni ett hum om känslan jag lite grann strävar efter), efter ett krig där själva verkligheten rämnade och himlen, helvetet och flera andra existensplan smälte samman med jordens verklighet.
2) lite referenspunkter: jag tänker mig spelvärlden som en absurd, surrealistisk blandning av kult (framförallt i den flytande verklighetsbilden och i det att spelet vagt behandlar vissa delar av kristen mytologi), gamla mutant (gamla ruinstäder och artefakter), trollkarlen från OZ (den absurda sagostämningen), castle falkenstein (luftballonger) och ovannämnda bokserie "Den döende jorden". men på något sätt är det jag tänker mig ändå helt annorlunda än alla de där spelen.
jaja, här kommer det jag har skrivt än så länge:
*
Biblioteket vid tidens slut
Bibliotekarie Chan står i gång Q-3479A och kliar sin torra, fårade haka. Överallt runt omkring honom reser sig bokhyllor så höga och långa att man inte kan se deras slut i någon riktning. Chan lägger handen på kunskapstigern som sitter jämte honom. Hans klädedräkt – en lång rock med guldbroderier och tillhörande hatt – går i samma djupa röda färg som det panterlika djurets päls. Chans ögonlock fladdrar drömlöst när kunskapen som lagrats i varelsens genetiska struktur strömmar genom pälsen, in hans fingrar och därifrån rakt in i hans hjärna. Han släpper telepatdjuret, som slinker iväg mellan hyllorna med viga språng, och uttalar sedan ett kort röstkommando. I nästa ögonblick lyfter sig golvsegmentet under hans fötter på långa, bräckliga ben. De teleskopledade benen skjuter ut likt ett kamerastativ ur ett hål i golvet och Chan förs uppåt, uppåt, sedan åt sidan, sedan ytterligare uppåt. Årmillioner av mänsklig kunskap finns representerad i böckerna som rusar förbi framför hans ögon. Så stannar golvsegmentet framför hylla S-345. Chan böjer sig fram och plockar ut boken han söker. Under honom gapar en djup korridor, en avgrundsklyfta med väggar av bokryggar.
*
Musselsoppa
(Persikohandlarens monolog)
Fiskhandlaren anlände med karavanen igår. Han reste i en färgglad zigenarvagn som drogs av en grå, dammig gammal djomp och jag köpte ett tjog musslor av honom som min hustru sedan lagade soppa på. Jag är nu mycket arg på honom; det var drömmusslor han sålde mig.
Vad drömmusslor är? Trollkarlen Daedalus sitter i sitt torn vid havet långt borta och tittar på stulna minnen eftersom han själv är allt för gammal för att ha några kvar. Hans minnestjuvar flyger omkring i sina långa rockar och svarta hattar och stjäl minnen av barn som sover. Daedalus spelar upp minnena på en stor, fantastisk maskin som han har byggt och sen, när han är färdig med dem, spolar han ner minnena i ett långt rör som leder ut i havet. Där äter drömmusslorna upp dem – det vill säga den svarta, oljiga sörjan som är kvar – och de blandas i magen på musslan tillsammans med alla andra minnen som den har ätit. En sån mussla har jag alltså fått i mig. Jag vet det eftersom jag plötsligt tycker mig komma ihåg ett enormt solrosfält som sträcker sig så långt ögat når: ur det klargula havet av kronblad, stjälkar och frön reser sig urgamla, trasiga krigsmaskiner som groteska statyer av rost och järn och jag springer omkring där, barfota, och leker uppe på en gammal stridsvagn som är alldeles varm därför att solen har lyst på den hela förmiddagen. Jag gräver i jorden och hittar en dödskalle: den är skinande vit. Detta har jag inte varit med om, tror jag inte…eller har jag det? Mina minnen är helt hopblandade, som ingredienserna till en stuvning.
*
Gud Är Död!
En mycket stor, vit marmorstaty föreställande en antik gudinna står på torgets mitt. Solen skiner ner genom det krossade glastaket, så att statyn tycks bada i spräckligt ljus. Ängel nummer 3273 sitter i en kontorsstol inne i vad som en gång för mycket länge sedan var en bokhandel. Ängel nummer 3273 tittar ut genom det sönderslagna skyltfönstret. Den leker med ett underligt föremål: det är en svart kub bestående av många olika, vridbara segment. Föremålet är stort som en knuten näve och det blixtrar till som en kamerablixt då man vrider dess fyra hörn i en särskild ordningsföljd som ängel nummer 3273 nu har lärt sig. Gallerian är mycket tyst; den här delen av De sönderslagna klockornas Land är inte välbesökt; bara en duva hörs tyst lyfta mot molnen av glas högt där uppe. En vit magnesiumblixt slår åter igen ut ur den svarta kuben.
Ängel nummer 3273 är en av de faderlösa – de sista kvarvarande änglarna i världen. En gång var de väldigt många men sedan deras skapare – han som de kallade för Herren – dog så har de vittrat bort en efter en. Ängel nummer 3273 har vingar som är silvervita; bara ett enda vingpar, vilket visar att den tillhör den lägsta kasten. Vingarna är mycket stora och otympliga; de sitter fast i varelsens rygg och ligger vikta inåt butiken, utbredda över flera hyllor och bord. Då och då rör vingarna på sig, ryckigt och till synes bortom ängel nummer 3273’s kontroll, och river omkull några böcker bakom ryggen på den. Snart slänger ängel nummer 3273 saken som den har lekt med, reser på sig och går ut på torget. Den breder ut vingarna och lyfter tungt, majestätiskt, upp genom det sönderslagna glastaket och försvinner in i den skarpa solen.
*
If I open my eyes, will I regain consciousness?
Oneroiderna kommer på morgonen, klädda i långa, brandgula klänningar. Deras huvuden är rakade och målade som krigsmasker i svart och vitt. De är fantastiskt vackra. De lyfter upp den unge mannen och flyger iväg med honom, upp, bort över havet. Sedan minns den unge mannen inget mer förrän han vaknar, naken liggande på trottoarkanten utanför sitt hus, i skymningen. Han överväldigas av en extatisk lyckokänsla, hans huvud känns tungt och viktlöst på samma gång. Han ler, kravlar sig upp på benen och går bort nerför gatan, naken och utan att sluta le. Solen går ner bakom skorstenarna av tegel.
*
Dockans dans
Klockmakaren betraktar i tystnad sin skapelse. Han sitter på en gammal stenbänk uppe på kullen. Luften är tjock av insekter och pollen. Varelsen som han har skapat är blågnistrande och graciös, som en mekanisk trollslända. Hon går genom trädgården nere i dalen, naken. Hennes tunna lemmar rör sig med ett tyst, rytmiskt klickande. Hon böjer sig ner för att plocka en blomma och en stor, citrongul fjäril flyger upp i hennes ansikte. Klockmakaren ler stolt när hon viftar bort den med sina konstgjorda armar. Insekten fladdrar iväg. Men så kommer den tillbaka en gång till och varelsen i trädgården försöker vifta bort den igen. Det är nu hon vrider på överkroppen på ett felaktigt sätt. Klockmakaren ser omedelbart att någonting är fel och rusar upp för att stänga av sin varelse, men det är försent. Den vackra dockan har redan slitit sönder ett kugghjul eller en fjäder inuti kroppen: hon vrider sig, rycker och kränger, alltmer hackigt och icke-rytmiskt. Hon har inte längre någon kontroll över vad hon gör. Allt detta sker under fullständig tystnad; bara insekternas ständigt närvarande surrande hörs. Klockmakaren springer nerför kullen, genom blomrabatter och buskar. Dockan gör en piruett och hennes ena arm lossnar och flyger genom luften. Den landar i en blombuske och ljusblå kronblad yr upp i luften. Dockan fortsätter att snurra och faller till slut till marken, långsamt, som om i slow-motion. Han har misslyckats igen! Klockmakaren går fram, öppnar en liten lucka i den trasiga varelsens bröst och plockar ut en stor, mjölkvit ädelsten.
*
Vem är ängel nummer 3273?
(Monolog)
Jag minns särskilt en liten flicka som lekte i utkanten av De sönderslagna klockornas Land. Hon hittade en påse ballonger inne i en butik och blåste upp ett par av dem. Ballongerna var svarta och vita, flickan hade fäst dem i långa snören och de studsade fram bakom henne när hon sprang genom gallerian på bottenplan. Hon var klädd i svart klänning med spets. Jag satt uppe på en avsats av skulpterat glas och tittade ner på henne mycket länge. Hon såg mig inte: hon var helt uppslukad av sin lek med ballongerna: hon hade säkert aldrig sett sådana innan eftersom människorna för länge sedan har glömt bort hur man tillverkar dem. Jag är en hämndängel; min eld har utplånat städer, länder, hela människosläkten. Jag är av den lägsta kasten änglar. Beräkning… beräkning… Jag kastade mig ut från avsatsen och dök mot flickan. Hon hörde mig, eller kände mig, hon förnam min närvaro över hennes lilla svartlockiga huvud, och tittade upp. När hon såg mig gapade hon tyst, lamslagen av – vad? jag vet inte – och tappade ballongerna. Hennes hand stannade i det läget, utslagen som en blomma, som om hon blivit förstenad: handflatan lyste helt vit i solskenet. Vinddraget från mina vingar, den heta luftvirveln, fick ballongerna att lyfta upp mot mig när jag dök ner genom luften. De gick sönder med en serie höga knallar när de snuddade vid mina lysande vingar. Flickan dog mycket fort när mina vingar omslöt henne. Jag är ängel nummer 3273. När min Herre levde hade jag ett namn: det är nu utsuddat, försvunnet, bortglömt tillsammans med min Herres röst. Senare satt jag vid fontänen och funderade på hur flickan kunnat veta hur man blåser upp ballonger. En duva satt på min axel.
*
okej, så ser det alltså ut. hoppas att det åtminstonde väcker er nyfikenhet. tack på förhand för kritik, idéer och what not.
/sinisa
1) den utspelar sig långt in i framtiden (har ni läst "Den döende jorden" av Jack Vance så har ni ett hum om känslan jag lite grann strävar efter), efter ett krig där själva verkligheten rämnade och himlen, helvetet och flera andra existensplan smälte samman med jordens verklighet.
2) lite referenspunkter: jag tänker mig spelvärlden som en absurd, surrealistisk blandning av kult (framförallt i den flytande verklighetsbilden och i det att spelet vagt behandlar vissa delar av kristen mytologi), gamla mutant (gamla ruinstäder och artefakter), trollkarlen från OZ (den absurda sagostämningen), castle falkenstein (luftballonger) och ovannämnda bokserie "Den döende jorden". men på något sätt är det jag tänker mig ändå helt annorlunda än alla de där spelen.
jaja, här kommer det jag har skrivt än så länge:
*
Biblioteket vid tidens slut
Bibliotekarie Chan står i gång Q-3479A och kliar sin torra, fårade haka. Överallt runt omkring honom reser sig bokhyllor så höga och långa att man inte kan se deras slut i någon riktning. Chan lägger handen på kunskapstigern som sitter jämte honom. Hans klädedräkt – en lång rock med guldbroderier och tillhörande hatt – går i samma djupa röda färg som det panterlika djurets päls. Chans ögonlock fladdrar drömlöst när kunskapen som lagrats i varelsens genetiska struktur strömmar genom pälsen, in hans fingrar och därifrån rakt in i hans hjärna. Han släpper telepatdjuret, som slinker iväg mellan hyllorna med viga språng, och uttalar sedan ett kort röstkommando. I nästa ögonblick lyfter sig golvsegmentet under hans fötter på långa, bräckliga ben. De teleskopledade benen skjuter ut likt ett kamerastativ ur ett hål i golvet och Chan förs uppåt, uppåt, sedan åt sidan, sedan ytterligare uppåt. Årmillioner av mänsklig kunskap finns representerad i böckerna som rusar förbi framför hans ögon. Så stannar golvsegmentet framför hylla S-345. Chan böjer sig fram och plockar ut boken han söker. Under honom gapar en djup korridor, en avgrundsklyfta med väggar av bokryggar.
*
Musselsoppa
(Persikohandlarens monolog)
Fiskhandlaren anlände med karavanen igår. Han reste i en färgglad zigenarvagn som drogs av en grå, dammig gammal djomp och jag köpte ett tjog musslor av honom som min hustru sedan lagade soppa på. Jag är nu mycket arg på honom; det var drömmusslor han sålde mig.
Vad drömmusslor är? Trollkarlen Daedalus sitter i sitt torn vid havet långt borta och tittar på stulna minnen eftersom han själv är allt för gammal för att ha några kvar. Hans minnestjuvar flyger omkring i sina långa rockar och svarta hattar och stjäl minnen av barn som sover. Daedalus spelar upp minnena på en stor, fantastisk maskin som han har byggt och sen, när han är färdig med dem, spolar han ner minnena i ett långt rör som leder ut i havet. Där äter drömmusslorna upp dem – det vill säga den svarta, oljiga sörjan som är kvar – och de blandas i magen på musslan tillsammans med alla andra minnen som den har ätit. En sån mussla har jag alltså fått i mig. Jag vet det eftersom jag plötsligt tycker mig komma ihåg ett enormt solrosfält som sträcker sig så långt ögat når: ur det klargula havet av kronblad, stjälkar och frön reser sig urgamla, trasiga krigsmaskiner som groteska statyer av rost och järn och jag springer omkring där, barfota, och leker uppe på en gammal stridsvagn som är alldeles varm därför att solen har lyst på den hela förmiddagen. Jag gräver i jorden och hittar en dödskalle: den är skinande vit. Detta har jag inte varit med om, tror jag inte…eller har jag det? Mina minnen är helt hopblandade, som ingredienserna till en stuvning.
*
Gud Är Död!
En mycket stor, vit marmorstaty föreställande en antik gudinna står på torgets mitt. Solen skiner ner genom det krossade glastaket, så att statyn tycks bada i spräckligt ljus. Ängel nummer 3273 sitter i en kontorsstol inne i vad som en gång för mycket länge sedan var en bokhandel. Ängel nummer 3273 tittar ut genom det sönderslagna skyltfönstret. Den leker med ett underligt föremål: det är en svart kub bestående av många olika, vridbara segment. Föremålet är stort som en knuten näve och det blixtrar till som en kamerablixt då man vrider dess fyra hörn i en särskild ordningsföljd som ängel nummer 3273 nu har lärt sig. Gallerian är mycket tyst; den här delen av De sönderslagna klockornas Land är inte välbesökt; bara en duva hörs tyst lyfta mot molnen av glas högt där uppe. En vit magnesiumblixt slår åter igen ut ur den svarta kuben.
Ängel nummer 3273 är en av de faderlösa – de sista kvarvarande änglarna i världen. En gång var de väldigt många men sedan deras skapare – han som de kallade för Herren – dog så har de vittrat bort en efter en. Ängel nummer 3273 har vingar som är silvervita; bara ett enda vingpar, vilket visar att den tillhör den lägsta kasten. Vingarna är mycket stora och otympliga; de sitter fast i varelsens rygg och ligger vikta inåt butiken, utbredda över flera hyllor och bord. Då och då rör vingarna på sig, ryckigt och till synes bortom ängel nummer 3273’s kontroll, och river omkull några böcker bakom ryggen på den. Snart slänger ängel nummer 3273 saken som den har lekt med, reser på sig och går ut på torget. Den breder ut vingarna och lyfter tungt, majestätiskt, upp genom det sönderslagna glastaket och försvinner in i den skarpa solen.
*
If I open my eyes, will I regain consciousness?
Oneroiderna kommer på morgonen, klädda i långa, brandgula klänningar. Deras huvuden är rakade och målade som krigsmasker i svart och vitt. De är fantastiskt vackra. De lyfter upp den unge mannen och flyger iväg med honom, upp, bort över havet. Sedan minns den unge mannen inget mer förrän han vaknar, naken liggande på trottoarkanten utanför sitt hus, i skymningen. Han överväldigas av en extatisk lyckokänsla, hans huvud känns tungt och viktlöst på samma gång. Han ler, kravlar sig upp på benen och går bort nerför gatan, naken och utan att sluta le. Solen går ner bakom skorstenarna av tegel.
*
Dockans dans
Klockmakaren betraktar i tystnad sin skapelse. Han sitter på en gammal stenbänk uppe på kullen. Luften är tjock av insekter och pollen. Varelsen som han har skapat är blågnistrande och graciös, som en mekanisk trollslända. Hon går genom trädgården nere i dalen, naken. Hennes tunna lemmar rör sig med ett tyst, rytmiskt klickande. Hon böjer sig ner för att plocka en blomma och en stor, citrongul fjäril flyger upp i hennes ansikte. Klockmakaren ler stolt när hon viftar bort den med sina konstgjorda armar. Insekten fladdrar iväg. Men så kommer den tillbaka en gång till och varelsen i trädgården försöker vifta bort den igen. Det är nu hon vrider på överkroppen på ett felaktigt sätt. Klockmakaren ser omedelbart att någonting är fel och rusar upp för att stänga av sin varelse, men det är försent. Den vackra dockan har redan slitit sönder ett kugghjul eller en fjäder inuti kroppen: hon vrider sig, rycker och kränger, alltmer hackigt och icke-rytmiskt. Hon har inte längre någon kontroll över vad hon gör. Allt detta sker under fullständig tystnad; bara insekternas ständigt närvarande surrande hörs. Klockmakaren springer nerför kullen, genom blomrabatter och buskar. Dockan gör en piruett och hennes ena arm lossnar och flyger genom luften. Den landar i en blombuske och ljusblå kronblad yr upp i luften. Dockan fortsätter att snurra och faller till slut till marken, långsamt, som om i slow-motion. Han har misslyckats igen! Klockmakaren går fram, öppnar en liten lucka i den trasiga varelsens bröst och plockar ut en stor, mjölkvit ädelsten.
*
Vem är ängel nummer 3273?
(Monolog)
Jag minns särskilt en liten flicka som lekte i utkanten av De sönderslagna klockornas Land. Hon hittade en påse ballonger inne i en butik och blåste upp ett par av dem. Ballongerna var svarta och vita, flickan hade fäst dem i långa snören och de studsade fram bakom henne när hon sprang genom gallerian på bottenplan. Hon var klädd i svart klänning med spets. Jag satt uppe på en avsats av skulpterat glas och tittade ner på henne mycket länge. Hon såg mig inte: hon var helt uppslukad av sin lek med ballongerna: hon hade säkert aldrig sett sådana innan eftersom människorna för länge sedan har glömt bort hur man tillverkar dem. Jag är en hämndängel; min eld har utplånat städer, länder, hela människosläkten. Jag är av den lägsta kasten änglar. Beräkning… beräkning… Jag kastade mig ut från avsatsen och dök mot flickan. Hon hörde mig, eller kände mig, hon förnam min närvaro över hennes lilla svartlockiga huvud, och tittade upp. När hon såg mig gapade hon tyst, lamslagen av – vad? jag vet inte – och tappade ballongerna. Hennes hand stannade i det läget, utslagen som en blomma, som om hon blivit förstenad: handflatan lyste helt vit i solskenet. Vinddraget från mina vingar, den heta luftvirveln, fick ballongerna att lyfta upp mot mig när jag dök ner genom luften. De gick sönder med en serie höga knallar när de snuddade vid mina lysande vingar. Flickan dog mycket fort när mina vingar omslöt henne. Jag är ängel nummer 3273. När min Herre levde hade jag ett namn: det är nu utsuddat, försvunnet, bortglömt tillsammans med min Herres röst. Senare satt jag vid fontänen och funderade på hur flickan kunnat veta hur man blåser upp ballonger. En duva satt på min axel.
*
okej, så ser det alltså ut. hoppas att det åtminstonde väcker er nyfikenhet. tack på förhand för kritik, idéer och what not.
/sinisa