Hår låter detta?
Skrev ihop en bakgrund till världen som kanske kan funka ganska bra. Kommentarer, kritik och idéer mottages som vanligt tacksamt:
Vår
För eoner sedan, i en forntid som ingen längre minns, sägs det att människorna ensamma härskade över världen. De byggde farkoster som kunde segla till andra världar bland stjärnorna på natthimlen och de hade förmågan att skapa och forma liv efter eget tycke. De använde denna kraft för att skänka livets gnista till många förunderliga, konstgjorda varelser som sedan tjänade dem i allt vad de önskade. Men trots detta kunde de inte lösa sina inbördes konflikter och ohyggliga krig plågade ständigt den unga Jorden. Och i takt med att människornas kunskap ökade, så ökade också hennes förstörelseförmåga gentemot sin nästa: berg av bleka, sönderbrända kroppar tornade upp sig mot brinnande himlar, städer som slukades av själva planeten – världen var många gånger nära att förvandlas till ett svart klot av sot och aska. Milliarder flydde i sina stjärnbåtar till världar bortom himlen i en hela tiden pågående utvandring. De som blev kvar levde en alltmer borttynande tillvaro och glömde bort många av de gamla konsterna till förmån för det man behövde veta för att överleva dagen. Människorna återvände sakta till sina barbariska rötter och det krävdes årtusenden för henne att återkräva den kunskap hon en gång haft. Så blommade högkulturer upp och utvecklingen rasade framåt bara för att sedan åter kasta in människan i krig, barbari och glömska. Mönstret upprepade sig gång efter gång i ett ständigt vågspel. Och Jorden blev långsamt äldre.
Sommar
Vissa säger att det var änglarnas gud, han som man tillskriver världens födelse, som till slut tröttnade på människornas ständiga misslyckanden och drog sig tillbaka från världen för att gömma sig i sitt slott bortom tid och rum. Och när Guds medvetande, som hade varit det klister som hållit ihop verklighetens fibrer, försvann från världen fanns det inte längre något som hindrade andra, yttre gudar från att tränga in i världen. Gamla gudar som hade dyrkats i mänsklighetens primitiva, halv-djuriska urstadier och sedan förvisats ut i tomheten bortom verkligheten, demoner från andra, mörka planeter och namnlösa andar skapade av människans drömmar och hemligheter: dessa var de väsen som nu översvämmade världen. Himmel och helvete kollapsade till millioner fragment som smälte samman med världen. Revor i väven av Tid och Rum slukade hela städer och folkslag och kastade ut andra. Denna totala kollaps av verkligheten brukar kallas för fluxen. Men änglarnas gud vägrade tala med någon. Ett krig utbröt mellan änglarna, som ville skydda sin verklighet och gudomliga status, och de inkräktande gudarna. Människorna drogs ohjälpligt med i konflikten, på båda sidor.
Kriget varade länge. Hur länge? Ingen minns eller vet. Striderna tog slut först när den förrädiske guden Leviathan på något sätt lyckades komma inpå änglarnas gud, som sovande låg i sitt slott bortom tid och rum och drömde om andra, vackrare och mer lyckade verkligheter. Det var så Leviathan slog ihjäl och slukade Gud. Och då, äntligen, kom freden.
Men få av gudarna kunde njuta av sig seger; de hade nästan allihop fallit offer för krigets vindar. Kvar var fanns bara några lägre gudar som aldrig hade deltagit i striderna. Och även änglarnas led hade decimerats. De som var kvar var drabbade av vansinne och minnesförlust efter att deras Gud dött. De förde nu en tynande tillvaro undangömda från världen i gamla mörka ruinstäder. Sakta började de mänskliga kulturerna återhämta sig och anpassa sig.
Höst
Tusentals år har gått sedan fluxen och det stora kriget. Människorna har till viss del återerövrat sin gamla planet, som nu är nerslipad och ärrad av en galaktisk livstid av krig och härjningar. Jorden går sakta och obönhörligt mot sin död. Inom några tusen år kommer solen vara så försvagad att den tappar Jorden ut i världsrymden; då skall den eviga vintern och det eviga mörkret komma.
Världen vid tidens höst liknar inte någonting annat i dess historia. Det utmärglade landskapet är hem åt människor, änglar, demoner, ett myllrande djur- och växtliv och tusentals andra väsen som ligger någonstans mittemellan. De täta djunglerna och de ändlösa fälten av förunderliga blommor är ärrade av urgamla ruiner och gamla sönderslagna krigsmaskiner. Sedan fluxen är verkligheten inte att lita på. Tid och Rum kan på vissa platser smälta samman eller helt och hållet sättas ur spel. Den oförsiktige kan plötsligt kastas in i en alternativ verklighet. Ett oändligt myller av parallella verkligheter som en gång varit fragment av himmel eller helvete eller något annat, namnlöst existensplan, ligger överlagrade på den verklighet som gemene man uppfattar.
Människorna lever blygsamma, inskränkta liv utspridda i små byar under den stora stjärnhimlen. Här och där härskar en furste, en demon eller kanske en trollkarl som ännu minns några få av den gamla tidens dunkla hemligheter; matemagin. Det finns också den vilda magin, som bygger på själva verklighetens elastiska natur, men den är opålitlig och främmande för människan. Det här är världen vid tidens höst.
*
så ser det det ut.
/sinisa
Skrev ihop en bakgrund till världen som kanske kan funka ganska bra. Kommentarer, kritik och idéer mottages som vanligt tacksamt:
Vår
För eoner sedan, i en forntid som ingen längre minns, sägs det att människorna ensamma härskade över världen. De byggde farkoster som kunde segla till andra världar bland stjärnorna på natthimlen och de hade förmågan att skapa och forma liv efter eget tycke. De använde denna kraft för att skänka livets gnista till många förunderliga, konstgjorda varelser som sedan tjänade dem i allt vad de önskade. Men trots detta kunde de inte lösa sina inbördes konflikter och ohyggliga krig plågade ständigt den unga Jorden. Och i takt med att människornas kunskap ökade, så ökade också hennes förstörelseförmåga gentemot sin nästa: berg av bleka, sönderbrända kroppar tornade upp sig mot brinnande himlar, städer som slukades av själva planeten – världen var många gånger nära att förvandlas till ett svart klot av sot och aska. Milliarder flydde i sina stjärnbåtar till världar bortom himlen i en hela tiden pågående utvandring. De som blev kvar levde en alltmer borttynande tillvaro och glömde bort många av de gamla konsterna till förmån för det man behövde veta för att överleva dagen. Människorna återvände sakta till sina barbariska rötter och det krävdes årtusenden för henne att återkräva den kunskap hon en gång haft. Så blommade högkulturer upp och utvecklingen rasade framåt bara för att sedan åter kasta in människan i krig, barbari och glömska. Mönstret upprepade sig gång efter gång i ett ständigt vågspel. Och Jorden blev långsamt äldre.
Sommar
Vissa säger att det var änglarnas gud, han som man tillskriver världens födelse, som till slut tröttnade på människornas ständiga misslyckanden och drog sig tillbaka från världen för att gömma sig i sitt slott bortom tid och rum. Och när Guds medvetande, som hade varit det klister som hållit ihop verklighetens fibrer, försvann från världen fanns det inte längre något som hindrade andra, yttre gudar från att tränga in i världen. Gamla gudar som hade dyrkats i mänsklighetens primitiva, halv-djuriska urstadier och sedan förvisats ut i tomheten bortom verkligheten, demoner från andra, mörka planeter och namnlösa andar skapade av människans drömmar och hemligheter: dessa var de väsen som nu översvämmade världen. Himmel och helvete kollapsade till millioner fragment som smälte samman med världen. Revor i väven av Tid och Rum slukade hela städer och folkslag och kastade ut andra. Denna totala kollaps av verkligheten brukar kallas för fluxen. Men änglarnas gud vägrade tala med någon. Ett krig utbröt mellan änglarna, som ville skydda sin verklighet och gudomliga status, och de inkräktande gudarna. Människorna drogs ohjälpligt med i konflikten, på båda sidor.
Kriget varade länge. Hur länge? Ingen minns eller vet. Striderna tog slut först när den förrädiske guden Leviathan på något sätt lyckades komma inpå änglarnas gud, som sovande låg i sitt slott bortom tid och rum och drömde om andra, vackrare och mer lyckade verkligheter. Det var så Leviathan slog ihjäl och slukade Gud. Och då, äntligen, kom freden.
Men få av gudarna kunde njuta av sig seger; de hade nästan allihop fallit offer för krigets vindar. Kvar var fanns bara några lägre gudar som aldrig hade deltagit i striderna. Och även änglarnas led hade decimerats. De som var kvar var drabbade av vansinne och minnesförlust efter att deras Gud dött. De förde nu en tynande tillvaro undangömda från världen i gamla mörka ruinstäder. Sakta började de mänskliga kulturerna återhämta sig och anpassa sig.
Höst
Tusentals år har gått sedan fluxen och det stora kriget. Människorna har till viss del återerövrat sin gamla planet, som nu är nerslipad och ärrad av en galaktisk livstid av krig och härjningar. Jorden går sakta och obönhörligt mot sin död. Inom några tusen år kommer solen vara så försvagad att den tappar Jorden ut i världsrymden; då skall den eviga vintern och det eviga mörkret komma.
Världen vid tidens höst liknar inte någonting annat i dess historia. Det utmärglade landskapet är hem åt människor, änglar, demoner, ett myllrande djur- och växtliv och tusentals andra väsen som ligger någonstans mittemellan. De täta djunglerna och de ändlösa fälten av förunderliga blommor är ärrade av urgamla ruiner och gamla sönderslagna krigsmaskiner. Sedan fluxen är verkligheten inte att lita på. Tid och Rum kan på vissa platser smälta samman eller helt och hållet sättas ur spel. Den oförsiktige kan plötsligt kastas in i en alternativ verklighet. Ett oändligt myller av parallella verkligheter som en gång varit fragment av himmel eller helvete eller något annat, namnlöst existensplan, ligger överlagrade på den verklighet som gemene man uppfattar.
Människorna lever blygsamma, inskränkta liv utspridda i små byar under den stora stjärnhimlen. Här och där härskar en furste, en demon eller kanske en trollkarl som ännu minns några få av den gamla tidens dunkla hemligheter; matemagin. Det finns också den vilda magin, som bygger på själva verklighetens elastiska natur, men den är opålitlig och främmande för människan. Det här är världen vid tidens höst.
*
så ser det det ut.
/sinisa
