Nekromanti Svåra roller.

Berfa

Veteran
Joined
19 Mar 2003
Messages
151
Location
Västerås
Tjena!

Jag har märkt när vi spelar att mina roller tenderar att bli en smula lika varann hela tiden, men igår så spelade jag en roll som inte bryr sig om andra människor, inte bryr sig om mycket mer än att han vill veta det mesta, det var komplicerat. =P

Min fråga är då: Är det fler än jag som upplever samma sak att ens roller blir ganska lika ens egen personlighet eller är det bara jag? (jag är inte direkt bra på teater, det kan nog vara en orsak)

Min nästa fråga blir: Vad är det svåraste ni skulle kunna tänka er att spela, eller vilket skulle ni tycka var den största utmaningen att spela?


=)

/Berfa, som vill spela roll. =P
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Är det fler än jag som upplever samma sak att ens roller blir ganska lika ens egen personlighet eller är det bara jag?
Tjaa, tror att det är ganska svårt att INTE plocka något från sig själv när man gör sina karaktärer. Oavsett vilken roll det är. Jag har iaf aldrig lyckats med det...

Vad är det svåraste ni skulle kunna tänka er att spela, eller vilket skulle ni tycka var den största utmaningen att spela?
Hemm, bra fråga...
Skule kanske vara lite småklurigt att gestalta en Malkav till V:tM..
 

Berfa

Veteran
Joined
19 Mar 2003
Messages
151
Location
Västerås
Tjaa, tror att det är ganska svårt att INTE plocka något från sig själv när man gör sina karaktärer. Oavsett vilken roll det är. Jag har iaf aldrig lyckats med det...
Sant...=)


Skule kanske vara lite småklurigt att gestalta en Malkav till V:tM..
Vilka är malkaverna (malkavierna?) av klanerna, har läst om alla förut men kommer inte ihåg vilka som är vilka? =))


/Berfa, erna, ierna, stjärna...
 

avatarex

Helmgast
Joined
18 Dec 2000
Messages
4,233
Location
Göteborg
Vilka är malkaverna (malkavierna?) av klanerna, har läst om alla förut men kommer inte ihåg vilka som är vilka? =))
Galningarna.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,323
Location
Helsingborg
"Är det fler än jag som upplever samma sak att ens roller blir ganska lika ens egen personlighet eller är det bara jag?"
Se Johan Ks svar..

"Vad är det svåraste ni skulle kunna tänka er att spela,"
Enligt egna erfarenheter så är det en karaktär som någon annan har skrivit.. Antingen utdelade karaktärer av spelledaren eller andras rollpersoner.. Detta för att man dels inte har någon som helst anknytning till de personlighetsdrag som den andre har skrivit och kan på så sätt inte finna något sätt att spela just det karaktärsdraget på.. En spelledare kan motverka detta genom att ge i bakgrundshistorien en anledning till varför man har ett visst personlighetsdrag.. Då har man lättare att gå in i rollen till det moment då detta hände och på så sätt få en hum om hur man bör reagera när man ska behandla det karaktärsdraget..

Dels så känner man inget för karaktären, eftersom man själv inte har skapat den.. Man har inget band till den..

Dels så kan det vara en karaktär som inte tilltalar en.. Man (läs: Jag) brukar ju göra som så att jag alltid gör gubbs som jag finner intressant att spela.. Men det jag tycker är interessant behöver inte min kompis tycka är intressant..

Något annat som är svårt att spela är ett karaktärsdrag som är ständigt "igång".. Typ om man talar med gäll röst, har darrningar i kroppen eller bara är allmänt vild och tokig.. Man kan orka spela så någon timme men sedan tonar man ner det.. Själv brukar jag oftast tröttna på sådana rollpersoner efter det andra spelmötet..

"eller vilket skulle ni tycka var den största utmaningen att spela?"
En kraftigt drogberoende eller en mentalt sjuk.. Just för att jag inte kan anknyta till det.. De har sådana (för mig) konstigt tänkande att jag inte ser logiken i tänkandet.. Just utmaningen skulle ligga i att jag skulle få göra så mycket efterforskning på hur fanken de beter sig (och lyckas hitta en personlighet som inte tar för mycket plats).. Nog för att jag redan nu ibland gör lite efterforskningar.. Om jag spelar Mutant så brukar jag läsa in mig på vad de djur jag spelar äter, hur de sover och om man har djurböcker från 1940 eller tidigare så finns oftast det beskrivet personlighetsdrag hos djuren.. Nog för att detta är fel, då alla djur är individer och har sina personliga egenheter men djurböckernas personlighetsdrag kan alltid ge inspiration..

Så tuffaste utmaningen att spela är antingen drogberoende, mentalt sjuk.... eller estet.. :gremwink:

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som upptäckte att år av rollspelande inte gjorde honom till en bra skådespelare
 

DODswe4

Hero
Joined
3 Mar 2004
Messages
1,283
Location
Stockholm
Det svåraste skulle nog vara att spela något man alldrig nån sin kan tänka sig att vara själv. Då menar jag itne som ondsint mördare för det kan du tänka dig hur det skulle vara. Man kan börja med att byta kön det är ganska svårt. Sen kan man spela den extremt smarta blondinen som lurar alla killar på pengar sen glömmer var hon lagt dom, Skitzo är alltid svårt att spela.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,323
Location
Helsingborg
"Man kan börja med att byta kön det är ganska svårt. "
Framförallt så kostar det rätt mycket.. :gremwink:

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som börjar tänka på teveserien "Den här Miriam"
 

DODswe4

Hero
Joined
3 Mar 2004
Messages
1,283
Location
Stockholm
Ja det lär itne vara så skönt heller, man blir lite förvånad när man ska på toa kan jag anta
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Min fråga är då: Är det fler än jag som upplever samma sak att ens roller blir ganska lika ens egen personlighet eller är det bara jag? (jag är inte direkt bra på teater, det kan nog vara en orsak)
Jag brukar tendera att göra karaktärer som är lika mig eller som är tvärtemot mig själv. Det är enklast så.
 

Tyr

Hero
Joined
14 Oct 2000
Messages
1,647
Location
Karlskrona
Min fråga är då: Är det fler än jag som upplever samma sak att ens roller blir ganska lika ens egen personlighet eller är det bara jag?
När jag gör en rollperson så brukar jag börja med att ta ett par lättrollspelade karaktärsdrag, och sedan krydda med ett par åsikter som sticker ut från mängden. Men annars så är mina rollpersoner rätt lika varandra, och även mig själv. Jag brukar dock försöka förnya mitt rollspelande, även om jag oftast misslyckas med att bryta mitt gamla beteende.

Min nästa fråga blir: Vad är det svåraste ni skulle kunna tänka er att spela, eller vilket skulle ni tycka var den största utmaningen att spela?
Det skulle nog vara en riktigt elak jävel. Någon som inte drar sig för att förolämpa och trycka ner folk.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Är det fler än jag som upplever samma sak att ens roller blir ganska lika ens egen personlighet eller är det bara jag? (jag är inte direkt bra på teater, det kan nog vara en orsak)

Nu har ju inte jag haft så många rollpersoner egentligen, men det finns ett gemensamt drag för dem alla som jag kommer på utan att tänka efter; och det är att de gladeligen ger sig ut på äventyr utan någon direkt anledning. Jag spelar rollspel av 2 anledningar (förutom att ha kul, social interaktion och annan skit), jag vill ut på äventyr och jag vill ge fan i verkligheten. Detta leder till 2 saker:
1) Jag har fantastiskt svårt att förstå mig på folk som vill spela grisodningsrollspel.
2) Jag stör mig enormt på debatter om realism/trovärdighet.
Håller jag på att lämna ämnet? Don't dispair, there is more.

Själv är jag en fegis, en "rather safe than sorry". Jag skulle inte ge mig ut på äventyr utan en skriftlig försäkran att CSN inte skulle vara sura på mig när jag kom tillbaka, att jag inte skulle bli skadad and so on. Sådant skiter mina rollpersoner blank i, de fäktas gladeligen loss med läskiga troll om så behövs. Så, är mina rollpersoner en förlängd del av mig själv, en fri del, som virlar runt i världens vindar likt löv, fortare fortare, ända till landar inför prinsessans fötter. De skiter i konsekvenser på ett sätt jag själv aldrig skulle göra, men visst, grundvärderingar och blahaj delar jag nog med dem.

Vad är det svåraste ni skulle kunna tänka er att spela

Ångest/känslostormande/yucky feelings...
Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag blev satt i en spelgrupp med ångeststinna vampyrspelare (eller nåt). Jag har kommit på 2 teorier.
1) Jag driver dem på kort tid till vansinne genom min oförmåga att vara seriös allt för lång tid i sträck.
2) Jag lättar på mitt sköld av innehållna känslor, öppnar mig och ångestar ner mig totalt.
När jag tänker efter är 2:an nog rätt osannolikt. Jag är inte bekväm att göra sådant med rollspelspolarna (däremot gillar jag att spela ledsen musik på datorn och sitta och tänka depressiva tankar just for the fun of it, men då är jag ju ensam). Men någon gång, i en grupp där alla är med på det, kanske, väldigt kanske, skulle jag ge mig in i något djupt och känsloladdat.
Har jag svarat på frågan? Äh, vem bryr sig, nästa.

vilket skulle ni tycka var den största utmaningen att spela?

Om vi ignorerar svaret på förra frågan och utgår från att jag får vara mitt egna lättsamma jag som bara vill ha lite kul och tycker folk som anstränger sig för mycket i sitt rollspelande är fånar så.... hjälp, massor av saker, eller inget, usch nu måste jag ju tänka efter. Intrigmakare som går runt och ljuger hela tiden? Att jag är naiv och ärlig IRL borde inte stoppa mig från att ljuga loss i rollspel, men jag skulle nog inte klara av att göra det bra. Vet du vad, jag letar inte efter utmaningar av den här typen så jag skippar att svara på frågan.

(Varför känns det hela tiden som om att jag skriver få inlägg, och när jag väl gör det så blir det inte vettigt alls? :gremwink: Äh, svara inte.)
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
3,431
Location
Göteborg
Är det fler än jag som upplever samma sak att ens roller blir ganska lika ens egen personlighet eller är det bara jag?
Tjaa, tror att det är ganska svårt att INTE plocka något från sig själv när man gör sina karaktärer. Oavsett vilken roll det är. Jag har iaf aldrig lyckats med det...
När en ängel och en helig härskare är helt överens så ligger man kanske lite i underläge men eftersom ni har svarat på en annan fråga och han som ställde den inte reagerar så får väl jag göra det istället.

Jag ser nämligen en ganska stor skillnad mellan "något och "ganska lika". Så frågan kvarstår.
Om jag själv ska svara på den så vill jag nog hävda att jag inte upplever det. Vilket dock är ett medvetet val i kombination att mina tre senaste kampanjroller utspelar sig i helt olika miljöer (marinkårssoldat, maffiagrunt, missla). Visst kan det vara svårare att gestalta något som ligger långt ifrån sig själv, och då framförallt att nyansera det men så länge det är saker som man kan relatera till så tycker jag inte det är omöjligt och dessutom ganska kul. Tycker man det är svårt att bygga från sig själv enbart så är ett tips att ta inspiration från en bok eller ev. en film. Finns väldigt mycket bra där tycker jag. (Fast nä, spela inte Frodo).

Sen finns det naturligtvis saker som är helt omöjligt att gestalta trovärdigt som en allvetande varelse t.ex.
 

Honken

Hero
Joined
19 May 2000
Messages
906
Location
Umeå
Själv tillhör jag nog de som gärna skulle se att de flesta av mina spelare/medspelare ansträngde sig lite mer vad gäller rollspelandet. Själv försöker jag inte göra det så kompliserat. Jag försöker hitta en sak som gör karaktären annars, och förhoppningsvis lite minnesvärd. Om jag lyckas vette sjutton, har hört att jag överspelar... men det kanske är bättre än att inte spela alls. Man är ju inte någon proffsskådis precis.

/Honken
 

sockerpappan

Veteran
Joined
24 Apr 2003
Messages
187
Location
Umeå
Moi

tycker nästa tvärt om. Det svåraste att spela är en själv. Visst ens intellekt brukar man få till men känslorna och de riktiga reaktionerna och konstatera hur en själv skulle reagera i konstiga situationer brukar kännas svårast. Jag tror att det beror på att man vet hur komplext man själv kan reagera och således inte vet vad i ens register som man skall ta till.

Att spela andra i svåra situationer klarar man ju oftast genom att man förenklar dem. Man har den "modige" karaktären som är modig vad som än händer, man är den "rädde, lite babblande" som skricker hjälp och pladdlar på helt okontrollerat när något hemskt händer osv. okomplexa roller är således lätta att göra. Oftast har jag när jag rolltolkar riktiga människor i bakgrunden och jag reagerar i min roll som jag tror att de skulle reagera men det är självfallet också förenklingar av indivder.

Verkliga människor är svåra och jag vet inte ritkigt hur man skall åsatkomma dem, en grundlig på rollning brukar hjälpa plus "öden". Oftast tänker jag innan jag skall spela att vad för öde skall denna karaktär genomgå i denna spelomgång. Det kan vara ett raserianfall, förtvivlan, kärlek eller någon annan stark känsla. Huvudsaken är att jag väljer den innan och arbetar mig i spelpasset mot att försöka låta karaktären nå just denna känsla, och genom att man vet vilken känsla man vill släppa fram i spelandet så kan man lättare förbereda sig för att leva ut den. Oftast när man å andra sidan under spelpasset av scenariot blir uppmanad till att vara ledsen, eller skräckinjagad eller något liknande så har man, eller i alla fall jag, svårt att prestera känslorna trovärdigt på befallning. Har man en bra SL kan man ju i enrum prata om karaktärens "öde" innan spelpasset och få ett upplägg under spelpasset så man kan slå in den.

Vet att det finns en norsk lajv-term för denna typ av "öden" men kommer inte på vad det heter, någon som vet?
 

sockerpappan

Veteran
Joined
24 Apr 2003
Messages
187
Location
Umeå
En kraftigt drogberoende eller en mentalt sjuk.. Just för att jag inte kan anknyta till det..
Ta och se "fear and lothing in lasvegas" så får du nog några uppslag, i alla fall om dina karaktärer skall sniffa eter, ta meskalin och gillar syra trippar. Just drogskildringar finns det många i nöjesmedia så det kan man allt ta till sig.

Mentala ströningar är lite svårare. DSM-4, diagnosmanualen för psykatrin, kan kanske hjälpa där personlighetsstörningar beskrivs i still med (en liten parantes, om att diagnoser baserade på enbart syntom, vilket detta är, egentligen är ganska osäkra när det gäller personlighetstyp, i alla fall om man frågar mig, borde in här.):

Borderline ps
Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer. (5 av följande)

- gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
- uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.
- Uppvisar identitetsstörning, dvs varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla
- Visar impulsivitet i minst två avseende som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning…)
- Uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidalhot eller självstympande handlingar
- Är affektiv instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämning (t.ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som varar några timmar och endast sällan mer än några få dagar)
- Känner en kronisk tomhetskänsla
- Uppvisar inadekvat intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggresiva impulser
- Har övervägande stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom.



Histrionisk ps
Ett genomgående mönster av överdriven sexuell emotionalitet och strävan efter uppmärksamhet. (5 av följande)

- känner sig illa tillmods i situationer där personen inte är i centrum
- samspelet med andra präglas ofta av en inadekvat sexuellt förföriskt eller provocerande beteende.
- Visar snabbt skiftande och ytliga uttryck för känslor
- Använder sig genomgående av sitt yttre för att dra uppmärksamheten till sig
- Är överdrivet impressionistisk och detaljfattig i sitt språk
- Ter sig dramatiserande, teatralisk och överdrivet känsloladdad
- Uppfattar relationer som mer intima än vad som verkligt är fallet



Narcissistisk ps
Ett genomgående mönster av grandiositet (i fantasin eller beteendet), behov av att bli beundrad och brist på empati. (5 av följande)

- har en grandios känsla av att vara en betydande person
- är upptagen av fantasier om obegränsad framgång, makt, glansfullhet, skönhet eller fulländad kärlek
- tror sig vara en speciell och unik person som bör söka sig till, eller bara kan bli förståd av, andra personer som är speciella eller har hög status
- kräver ett övermått av beundran
- har en känsla av särskilt berättigande, dvs har orimliga förväntningar på särbehandling eller på att andra automatiskt skall svara upp mot personens förväntningar
- Utnyttjar andra, dvs drar nytta av dem för att nå egna mål
- Saknar empati: är benägen att uppmärksamma eller identifiera sig med andras känslor och behov
- Är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för andras avund
- Är arrogant och högdragen i sitt beteende eller i sina attityder
 
G

Guest

Guest
Jag skulle själv säga att mina rp brukar inte vara så lika varandra men vad vet jag.

Däremot vet jag vad jag tycker är svårt att spela, dum, så fort någon säger något de andra spelarna inte reagerar på så måste jag säga något annars får jag fnatt.
Iövrigt kan jag nog spela lite olika åsikter och karaktärer.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,323
Location
Helsingborg
"När en ängel och en helig härskare är helt överens så ligger man kanske lite i underläge..."
Äh, så ska du inte tänka.. Titlarna visar ju bara hur aktiv man varit på forumet, och på ett sätt även hur mycket man har kört fast i samma spår.. De visar inte att man vet mycket.. Jag höll mest med Johan K för att jag antog att alla ändå skulle skriva samma sak i tråden angående hur man varierar sig.. Om du vill ha det mer utförligt förklarat av mig så har jag faktiskt skrivit det utförligt.. Hela den länkade tråden borde på ett sätt både motsäga vad du sedan skriver i ditt inlägg samt hålla med om det.. trobergs inlägg (både i denna och i den länkade tråden) sammanfattar typ allting..

"Sen finns det naturligtvis saker som är helt omöjligt att gestalta trovärdigt som en allvetande varelse t.ex."
Hur svårt är det egentligen att spela allvetande i en värld som en spelledare har total makt över? Visst.. Det hela beror på spelledarens egen mogenhet, men det är ju som vanligt.. Spelledarna har sina begränsningar, men man kan aldrig säga att en sak är omöjlig för alla spelledare.. Själv skulle jag knappast tro att det är omöjligt att gestalta en allvetande varelse..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som hjälpte en vän med att finna trådar om förhållandet mellan rollperson och spelare till ett specialarbete och som därför kom ihåg den tråden som han gav en länk till
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,078
Location
Nordnordost
Tja, om jag inte går in för att skapa nått väldigt udda så blir mina rollpersoner alltid tystlåtna, kompetenta, noga planerande krigare/riddare. Fast de visar nog på någon sorts avlägset ideal som jag kanske i viss mån eftersträvar, snarare än hur jag faktiskt är som person.

Däremot är de rollpersoner jag minns och har haft som roligast med de som brutit mallen, som min obetänksamma, pratglade, ultrapacifistiske byfåne i Eon.

Vad gäller svåraste rollen jag ser så är det inte främmande raser, dvärgar är inte mer än korta människor som har skägg, alver inte mer än välklädda esteter med spetsiga öron. En avvikande personlighet är bara att dra ur en hatt och med överdrivet skådespel blåsa till liv. Nej det som jag ser som svårast är nog att spela det motsatta könet, utan att det blir en Vasquez-typ, som alla skulle missta för karl om det inte vore för tuttarna.
 
Top