Petter42
Swordsman
Givetvis har katanan vikt, men ganska liten om man jämfört med många andra tvåhandade svärd, eller en yxa.
Njae, det där är inte så säkert. Såvitt jag har fått lära mig så är grejen att stålet man framställde i Japan i katanans glansdagar var av väldigt mycket sämre kvalitet än till exempel det svenska eller spanska under motsvarande svärdsålder. När det pratas om det japanska svärdshantverket så pratar man mycket om alla de där vikningarna av stålet som ska ge så bra kvalitet och vacka mönster. Men det är en sak att en japansk klinga som vikts fler gånger kanske är bättre än en som har vikts färre, men den jämförelsen är mellan olika japanska klingor, inte mellan de japanska och de europeiska.solvebring said:I jämförelse med sin klingas tjocklek är ett katana förbaskat mycket hållbarare och fattas bara annat då ett katana smitt på traditionellt vis härdas bra många fler gånger än vad europeiska vapen.
Lite konstiga antagelser här, för min del, som jag tror kommer av bilden från populärkultur att japanska fighters är snabba och smidiga, och då tänker man att deras vapen också ska vara smidiga och lätta. Men jag har viftat en del med både europeiska och japanska klingor (även om jag inte har tränat med dem sådär som Herr Nils och Faerengaust har) och för det första är de japanska mycket tjockare, och för det andra har de tyngdpunkten längre fram i förhållande till hjaltet - de är alltså inte lika "snabba" att vifta med som de europeiska, om man inte, som på ett katana, håller med två händer långt isär.En tunn skärande klinga tar hand om det mesta vad gäller mjukdelar och mjuka rustningar. Saken med ett västerländsk svärd är kort och gott det att det är slöare i jämförelse med katanat och har en tjock(are) klinga. Däremot är det så att ett tyngre svärd (i jämförelse med katanat även om det så klart väger det med) med bredare egg har förmåga att krossa/slå sig igen istället för att skära. Tja, man kan ta ned den principen på en nivå kring skillnaden mellan en jaktkniv och en skalpell.
Men när man tar med de romerska legionärernas vapen så ska man komma ihåg att det handlar om en mycket mycket tidigare tid. Romerska svärd var, om jag nu inte minns fel, av järn, inte av stål. De tappade eggen väldigt fort, mot slutet av ett slag var de rejält slöa, såvitt jag begriper.Den här tråden får mig förövrigt att tänka på legionärernas kortsvärd vilket var formade just som de var då taktiken var den att man enbart skulle sticka med det, mot tre områden: Ansikte, bröst, buk. Makabert.
Ett vapen härdas inte mer än en gång, flera härdningar skulle förstöra ett vapen. En katana är i praktiken en sabel tillverkad i Japan, och var sig bättre eller sämre än sablar tillverkade i t.ex Europa eller Indien. Orsaken till att en japansk vapensmed lade ner mer tid på de vapen han tillverkade var, som Simon sa, att japanerna var sämre metalurger och hade sämre järn som råvara, så en japansk smed var tvungen att lägga ner en massa arbete bara för att komma upp i den kvalitet som en indisk eller europeisk smed hade på på sitt råämne.solvebring said:Tja, (traditionella) katanas är smidda på konstnärligt och ett ofattbart krävande sätt. Därmed vill jag hävda att katanas är av bättre kvalitet och säkerligen är mycket tåligare i relativ bemärkelse. I jämförelse med sin klingas tjocklek är ett katana förbaskat mycket hållbarare och fattas bara annat då ett katana smitt på traditionellt vis härdas bra många fler gånger än vad europeiska vapen.Inte att den håller bättre eller något sånt utan att katanan som hantverk är nästan på konstnärlig nivå.
Orsaken till att stickvapen som rustningsdolkar föredrogs mot plåtrustningar var för att att det med de fanns möjligheten att under brottningsmatchen fanns möjligheten att lirka in sptsen i en skarv någonstans och trycka till. Det var alltså inte en fråga om att försöka sticka igenom själva skyddet, utan det enklaste sättet att ta sig runt dem.Vad det gäller detta som tror jag liksom du, och de flesta andra i tråden, att det beror på svärdets egenskaper vad det gäller hur det åsamkar skada. En tunn skärande klinga tar hand om det mesta vad gäller mjukdelar och mjuka rustningar. Saken med ett västerländsk svärd är kort och gott det att det är slöare i jämförelse med katanat och har en tjock(are) klinga. Däremot är det så att ett tyngre svärd (i jämförelse med katanat även om det så klart väger det med) med bredare egg har förmåga att krossa/slå sig igen istället för att skära. Tja, man kan ta ned den principen på en nivå kring skillnaden mellan en jaktkniv och en skalpell. ... Och mja, plåt är väl ändå rätt så känsligt för stickvapen; t.ex. rustningdolkar?
(Det sista är en ärlig fråga, inget besserwissersnack).
Ah, vikts skulle det ju vara - as Simon said. Även om jag nu har för mig att ett katana härdas flera gånger... ?! ... Damn, vill verkligen minnas det (konfunderad). Förövrigt tror jag att jag bör (nej, ska) hålla käften och se om alla de där dokumentärerna om traditionell, japansk smideskonst. Jag tycks ha fått (och antagit) mycket om bakfoten. Ytterst pinsamt. Yeah yeah, talar man innan man tänker efter ordenligt ska man bara stå sitt kast.Ett vapen härdas inte mer än en gång, flera härdningar skulle förstöra ett vapen.
Ajsing bajsing. Ja, glöm mitt nedrans skitsnack. Hittade följande här:solvebring said:Ah, vikts skulle det ju vara - as Simon said. ÄVen om jag nu har för mig att ett katana härdas flera gånger... ?! ... Damn, vill verkligen minnas det (konfunderad). Förövrigt tror jag att jag bör (nej, ska) hålla käften och se om alla de där dokumentärerna om traditionell, japansk smideskonst. Jag tycks ha fått (och antagit) mycket om bakfoten. Ytterst pinsamt. Yeah yeah, talar man innan man tänker efter ordenligt ska man bara stå sitt kast.Ett vapen härdas inte mer än en gång, flera härdningar skulle förstöra ett vapen.
Hur som helst...
Me ---> Ägd till en blodig pöl. Lulz...
(Min fetstil)Peter Johnsson said:Smedernas återkommande problem var att erhålla en tillräckligt hög kolhalt i svärdets eggar så att de blev härdbara, samt att värmebehandla klingan så att en optimal kombination av hårdhet, styrka och seghet uppnåddes. Man experimenterade under hela medeltiden med olika metoder för att åstadkomma detta. Ibland kunde svärdet smidas av järn vars yta kolades upp och sätthärdades. Ofta laminerades järn och stål på olika uppfinningsrika sätt för att åstadkomma en seg klinga med härdbar egg. I vissa fall användes kombinationer av stål så att ett ytskikt av stål med högre kolhalt vid härdningen blev härdad, medan kärnan erhöll en struktur av ohärdat stål. En sådan klinga skulle kunna ha mycket goda egenskaper. Det finns också exempel från sen medeltid på att man använt ett enda olaminerat stycke stål med relativt homogen struktur till bladet. En vanlig jämförelse i detta sammanhang brukar vara japanska svärd, vilkas överlägsna härdning och hårda skarpa egg alltid framhålls. Japanska smeder åstadkom en skarp klinga som inte riskerade att brytas genom att bara härda eggen, resten av klingan var ohärdad och relativt mjuk. Detta leder till att ett japanskt svärd har mycket lite återfjädrande förmåga. Det kan lätt böjas, om hugget inte träffar rent. Den mycket hårda eggen är ömtålig och svärdet används i svepande, skärande hugg vilket är effektivast mot relativt lätt rustade motståndare. Det finns alltid ett pris att betala i kompromissen mellan hårdhet och seghet och det kastar naturligtvis ingen skugga över det utomordentliga hantverk som de japanska svärden är resultatet av. En annan vanlig missuppfattning är att det är de många lagren av stål i ett japanskt svärd som skulle ge det dess skärpa. Den vattrade ytan utnyttjades medvetet som en estetisk effekt och är ett tecken på skickligt hantverk, men påverkar egentligen inte eggens skärande förmåga. De många vikningarna var en förutsättning för att få ett stål med jämn kolhalt och en homogen struktur. Genom att svälla samman stålet flera gånger, kunde smeden kontrollera kolhalt och fördelning av legeringsämnen.
Att flera gånger vika och välla samman stål genom en liknande metod användes också i Europa, fast då ofta redan vid stålframställningsorten. Liksom i Japan berodde det på att utgångsmaterialet behövde bearbetas för att få en större jämnhet. Biringuccio beskriver hur man kan låta smidesjärn bada i smält gjutjärn. När smidesjärnet nått samma temperatur som smältan absorberas kol från gjutjärnet som har hög kolhalt och lägre smältpunkt. Resultatet blir ett heterogent stål som måste bearbetas med utsmidning och vällning. Mängden slagg och föroreningar minskade under processen, samtidigt som kolhalten jämnades ut. Processen lämnar tydliga spår och man kan se att det medeltida stålets struktur är strimmigt och trådigt, ofta med inneslutningar av slagg. Man strävade inte som de japanska smederna efter att strukturen skulle synas och därför är det lätt att tro att det är en väsensskillnad snarare än en gradskillnad i bearbetning.
Jag har aldrig hållit i ett europeiskt tvåhandat svärd, så jag kan inte säga nåt om deras vikt. Men jämfört med ett "vanligt" europeiskt "riddarsvärd" (som jag provat) har katanan ungefär samma vikt.Petter42 said:Givetvis har katanan vikt, men ganska liten om man jämfört med många andra tvåhandade svärd, eller en yxa.
Du får ganska massiva skador om du enbart har på dig ett tex. plåtharnesk och blir träffad av en slägga.Max Raven said:Ville bara flika in att plåtrustningar fungerar utmärkt mot krossvapen. Kraften från släggan etc fördelas över en större yta, vilket leder till knappt någon skada från krossvapen.
Allt som du säger stämmer, men bara for the record så är det som Max Raven säger också sant. En plåtrustning hjälper mycket riktigt till att fördela energin över ett mycket större område och det betyder att du får en större del av kroppen som skall absorbera kraften. Jag har testat att bli slagen i magen ordentligt med en teflonbelagd slägga på 4kg bärandes ett plåtharnesk och de enda skador som jag fick var ett sår på halsen då harnesket inte satt rätt samt ett hyggligt flammigt blåmärke stort som en normal mattalrik på bålen. Jag tror inte jag kommit så lindrigt undan i en madrass och jag är övertygad om att jag inte hade gjort det utan rustning.chryckan said:Du får ganska massiva skador om du enbart har på dig ett tex. plåtharnesk och blir träffad av en slägga.
Och framför allt är en plåtrustning designad med massor av välvda ytor och kanter som gör det svårt att få in en solid träff. Träffar du i för skarp vinkel glider hugget/slaget/stöten helt sonika av utan att överlämna särskilt mycket av sin energi till bäraren.Ram said:En plåtrustning hjälper mycket riktigt till att fördela energin över ett mycket större område och det betyder att du får en större del av kroppen som skall absorbera kraften.
Beror nog på maddrassen. En tjock styv gymnastikmaddrass som man landade i på gympan i skolan skulle nog gett dig ett mindre blåmärke.Ram said:Allt som du säger stämmer, men bara for the record så är det som Max Raven säger också sant. En plåtrustning hjälper mycket riktigt till att fördela energin över ett mycket större område och det betyder att du får en större del av kroppen som skall absorbera kraften. Jag har testat att bli slagen i magen ordentligt med en teflonbelagd slägga på 4kg bärandes ett plåtharnesk och de enda skador som jag fick var ett sår på halsen då harnesket inte satt rätt samt ett hyggligt flammigt blåmärke stort som en normal mattalrik på bålen. Jag tror inte jag kommit så lindrigt undan i en madrass och jag är övertygad om att jag inte hade gjort det utan rustning.chryckan said:Du får ganska massiva skador om du enbart har på dig ett tex. plåtharnesk och blir träffad av en slägga.
Precis, det var därför jag sa att det var en lite lökig jämförelse.Foggmock said:En katana bör jämföras med något likvärdigt, inte en claymore [...]
Well, det har väl mest att göra med vart man VILL ha den, inte sant? Ett europeiskt svärd har en knapp för att ballansera det till den punkt där man vill ha den. Jämför till exempel värjor och standardsvärd.Foggmock said:ger ligger det en annorlunda balans hos långsvärd än katanor, men det har mer och göra med hjaltet än var på klingan balanspunkten finns.
Ja just det.. tror inte att jag nämnde en claymore.. så det var lökigt.Ram said:Well, både och. Ett Claymore väger c:a 2.5 kg, en katana c:a 1.3. Däremot så är just Claymore ungefär 40 cm längre.
Men det är nog en lökig jämförelse. Ett vanligt riddarsvärd (arming sword på wikipedia) ligger runt 1.1 kg.
Om vi skall ta sådana jämförelser så vill jag nog helst bara flytta på mig i min plåtrustning...chryckan said:Beror nog på maddrassen. En tjock styv gymnastikmaddrass som man landade i på gympan i skolan skulle nog gett dig ett mindre blåmärke.
Personligen så skulle jag nog använda en tjock hästens resårmadrass med metall fjädrar, enbart för att få se slägga studsa tillbaka.
Well, en rustning är gjord för att absorbera smällar, det är det den gör. Sedan tog han inte i för kung och fosterland, det var en hyfsad smäll helt enkelt. Jag är bara hyfsat puckad, inte en komplett idiot. Som jämförelse så kändes det ungefär som ett rejält knytnävsslag fast bredare.chryckan said:Men viss fördelar en metallplåt kraften med jag skulle nog ändå säga att du hade tur som inte fick svårare skador som en srpäck mjälte eller liknade.
Det du utsatte dig för var i storsätt det samma som att slå in i ratten på en bil utan bälte vid en krock på (beroende på hur stark snubben med släggan var) mellan 30-50 km i timmen.
Bara for the record igen, jag talar alltså inte på något sätt emot vaddering, jag talar bara för plåten. En bra vaddering bakom plåten är fortfarande nice.chryckan said:Krossskador är farligare än stick och skärskador och dessutom oerhört svårt att skydda sig för. Vaddering (kuddar/airbags) är i stort sätt det enda som hjälper i någon större utsträckning.