Nightowl
Champion
...så blir ditt inlägg nummer 100 på forumet (forat? ran-Forat? äh...)
Mer seriöst, det är stendött här (vi pangaister är så få, så det behövs inte mycket för att vi skall göra något annat och här blir tyst och tomt).
Ålrajt, jag arbetar just med ett projekt för Rävspel som är lite småhemligt, men _detta_ är en bakgrundsgrunk som utarbetats i sammanhang med detta och inte är det minsta hemligt.
Det har mer eller mindre OKats av Blixt och åker väl förr eller senare upp på Rävspels hemsida, men jag vill veta vad ni tycker. Har ni några fler idéer till Masker? Finns det några mer idéer om associationer som olika djur ger upphov till, vidskepelser, symboler etc.
Min åsikt är att termalisk... semiotik? symbolreflexer? whatever... inte bör vara indentisk med vår europeiska, men att det bör finnas länkar (ugglor, för att ta upp min namne some exempel, siar faktiskt om död i mycken folktro och är symbol för många otrevligheter, från häxbjäror till Evil Bob i Twin Peaks) som inte är allt för långsökta för oss stackars västerlänningar på 2000-talet.
Men nu till saken:
Om de fauniska fabelspelen
Fabelspelen, ofta kallade "fauniska" eller "daladhiska", är en urgammal tradition. Före Profeten fanns något liknande hos de hedna daladherna, och de traditionella rollerna kan utan större möda spåras till gamla daladhiska avgudar. "Fauniska" är ett epitet de fått eftersom de flesta professionella fabelspelare är fauner och yrket är kopplat till de kringströvande faunernas kultur, ungefär som man brukade associera zigenare med hästhandel eller italienare med glasstånd här i Sverige förr i världen.
Fabelspelen är enkla pjäser med en grundhandling som består av moraliska fabler. Det finns ett begränsat antal "traditionella" roller, eller Masker, som deltar. Dessa motsvarar en sorts arketyper, så det finns inga krav på konsekvens; en Mask kan dö i en pjäs och dyka upp i en annan. En bra jämförelse är typfigurerna i Commedia del'Arte (Harlekin, Pulcinella, Pierrot, osv.) eller figurerna i vissa serietidningar i dag. På liknande sätt finns ett par dussin välkända stycken man spelar; handlingen är alltid den samma, men det finns stort utrymme för improvisation. Fabelspel är också i stor utsträckning interaktiva, i det att skådespelarna kan börja munhuggas med publiken osv.De flesta spelar mer än en roll; ofta sker maskbytet på scenen.
Fabelspel finns i två varianter: dagspel och nattspel. Dagspel är en seriös företeelse främst riktad till barn och med starka kopplingar till de ekomantiska församlingarna, som arrangerar dagspel vid lokala högtider. I dem är moralen klar: de goda vinner, brott lönar sig inte, den som illa gör han illa far. Trots den religiösa kopplingen och moralkakorna är de fulla med förhållandevis oskyldig humor, oftast av slapsticktyp (folk halkar på potatisskal med gruvliga kullerbyttor, faller ned från stegar, få tvättvatten över sig etc.)
Nattspel är å andra sidan mörka med en cynisk sensmoral: den som är oskyldig och naiv råkar illa ut, de styrande är korrupta och själviska, life's a bitch and then you die. Skämten är galghumoristiska och improvisationen har ofta en radikal politisk underton; man lägger in kommentarer som syftar på lokala dignitärer folk tycker illa om, t.ex.. Nattspel spelas alltid efter mörkrets inbrott och barn får inte vara med. Mycket av humorn är ekivok eller rent obscen.
Många sällskap av fabelspelare sysslar med båda sorterna. Att en fabelspelare sysslar med nattspel är inget som diskvalificerar honom från att uppträda i ett dagspel som köpts av en lokal församling.
De traditionella Maskerna varierar från plats till plats, men inkluderar de nedanstående. Alla Masker har en Dagsida och en Nattsida. Dagsidan är hur de borde vara, Nattsida hur de är.
Artos Slagbjörnen
Bär en björnmask och furstlig mantel. Den Rättvise Fursten; björnen representerar den starke och gode ledaren i termaliska sagor (möjligen en minotaurinfluens). Kan ibland vara kortsynt eller bli lurad av fula fiskar för att visa hur en ledare inte skall bete sig. Delar ofta ut belöningar till den som gjort rätt.
Nattsidan av Artos visar en fåfäng buffel som lätt låter sig luras av smicker och använder rå styrka för att få det han vill.
Panterus Ädlingen
Bär en pantermask i guld och fina kläder. Den Stolte Ädlingen, med en bifunktion som Duglig Soldat. Tapper, rättskaffens och hederlig. Uppvaktar ofta Dama Hinden.
Nattsidan av Panterus är en feg, skrävlande hycklare. Han misslyckas skändligen med vad han tar sig för såvida han inte tar sin tillflykt till list, vilket kräver att andra hjälper honom, oftast Vulps eller Felida.
Dama Hinden
Bär en hjortmask och prålig klänning. Den Väna Mön. Kysk, oskuldsfull och dygdig.
Nattsidan av Dama är antingen ett fåfängt våp eller en naiv flicka vars orealistiska tro att alla är goda innerst inne resulterar i att hon blir våldtagen eller dödad (ibland _uppäten_, när Maskerna är mer lika sina djurförebilder).
Vulps Räven
Bär en flinande rävmask och en kort röd mantel. Lurifax och Skurk med Hjärna. Så länge han inte mäter sig med Tigrus eller Lobs misslyckas hans själviska planer jämt och han slutar i galgen, på sjukstugan eller i fångkistan. En grym pajas som häver ur sig bitska skämt.
Den enda skillnaden på Vulps Dag- och Nattsidor är att Nattsidan ofelbart _lyckas_ med sina lömska planer.
Tigrus Huggtigern
Bär en huggtigermask och prålig mantel, har oftast ett svärd vid sidan. Den Onde Fursten eller den Dålige Ledaren. Brutal, girig och självisk.
På Nattsidan vinner Tigrus alltid, såtillvida han inte ställs mot Vulps eller Felida; då blir han ofelbart lurad respektive förförd.
Lobs Vargen
Bär en sur vargmask och soldatkläder. Den Råe Busen. Ibland framställd som Vulps' kumpan, ibland är de konkurrenter. I det första fallet är Vulps optimisten och Lobs pessimisten; de fungerar ofta som språkrör för improviserade politiska debatter. Ofta ställd mot Panterus, kämpande om Damas gunst. Fungerar som redskap för sensmoralen, i det att han är den som klår upp Vulpes eller är den som störtar Felid i olycka.
På Nattsidan får han sin vilja fram, om inte Vulps lurar honom eller Felida förför honom.
Felid Kattan
Bär en kattmask (ibland i pråliga färger för att antyda att hon är hårdsminkad, som en gatflicka) och en klänning sydd av pråliga trasor. Den Fallna Kvinnan; den som lyssnar på henne råkar illa ut, och hon själv slutar i rännstenen. Damas konkurrent.
På Nattsidan får Felid vad hon vill, genom att utnyttja sin sexualitet. Hon framställer också hyckleri eller skenbar fromhet i dess rätta dager.
Laggus och Lagga, Herr och Fru Hare
Bär harmasker och enkla kläder. Dels herr och fru Envar, dels allmänt oskyldiga offer. Ofta huvudpersonerna i fablerna. Gör de Rätt, klarar de sig, gör de Fel, råkar de illa ut. Också dumma och oskyldiga clowner, motsatsen till Vulps listige och skyldige clown.
Deras Nattsidor råkar ofelbart illa ut. Groteska dödssätt (Lagga går i skogen och hittar först makens ena ben, sedan hans ena arm, sedan hans andra arm, allt medan hon försöker upprätthålla en allt mer absurd optimism - "Men det kunde ju vara värre, han har ju huvudet kvar <hittar huvudet> Iiiih!") är mycket populärt.
Coron Tuppen
Bär en tuppmask och en ämbetsmans eller mentors klädnad, har oftast en bok i händerna. Coron fungerar lite grann som en Härold; han förklarar vad som händer i pjäsen, ofta på vers. Han kan också stå för intellekt eller social kompetens sådär i största allmänhet; den som inte lyssnar på hans råd råkar illa ut. När han själv är huvudperson gäller det för honom att inte bli högmodig; då faller han ofelbart.
På Nattsidan är Coron alltid högmodig och överlägsen; hans kunskaper är bara bluff (om han t.ex. är advokat ger han usla råd som gör att hans klient hamnar i galgen, är han mentor bryr han sig inte ett piss om ekomantisk moral men använder en massa daladhiska för att visa hur lärd och förnäm han är, etc).
Strigo Nattugglan
Bär en ugglemask och kolsvart mantel. I händerna håller han eller hon (Strigo är närmast en hermafrodit, eftersom det är en liten roll som tas av någon vemsomhelst som inte spelar något annat just då) antingen en käpp eller spira av den typen liktorer och domare har som ämbetstecken, eller skarprättarens snara och piska. Dödens och Rättvisans representant. Han/hon släpar ut de som dör i historien, och hon/han fungerar också som domare eller på annat sätt representant för lagen, omutlig och rättvis.
Strigos Nattsida är korrupt och skrämmande; de goda dör men de onda får leva, döden är meningslös men något man bara måste räkna med. Ofta försöker de Onda (utom Vulps, som är för smart för det) överlista honom, men då överlistar han/hon dem på slutet och tar både deras mutor och deras själ.
Maharahul Profeten
Bär en leende solmask och en grön klädnad. Den enda Masken som inte är ett djur. Inträder som deus ex machina för att belöna de goda och bestraffa de goda. I slutet av varje pjäs är Maharahul alltid ensam kvar på scen och förklarar dess sensmoral.
Nattsidan av Maharahul skiljer sig från dagsidan genom att hans solmask gråter; han beklagar sorgset det onda i världen. Här finns ingen deus ex machina som räddar den naive, dumme eller oförsiktige, så han träder bara in på slutet.
Trots att Maharahul är en man, spelas han nästan alltid av en kvinna. Det har antagligen att göra med att på den tiden Fabelspelen vara rena amatöraffärer, spelades Maharahul nästan alltid av församlingens mentor, som oftast var kvinna. Så är fortfarande ofta fallet.
Det skall tilläggas att nästan alla Masker är identiska med andeväsenden ur faunisk folktro som faunerna betraktar som ytterst konkreta.
Det skall också tilläggas att tanken är att associationerna dyker upp i termalisk folktro gällande de olika djuren också.
*Ugglans skri bådar död, speciellt en död någon förtjänar.
*Tuppens galande, å andra sidan, bådar liv; biofager och spöken är rädda för tuppens galande (vidskepelse, vet soteres, men de vet också att _biofager_ ibland tror på det, och flyr i skräck för en tupp)
*En furste bär inte en hermelinsbrämad mantel, han bär en av björnskinn (Blå Kejsarinnans kröningsmantel är gjord av skinnen från flera grottbjörnar och stor som en mindre paviljong).
*Katt-delar är ofelbara afrodisiaka.
*Om man har skinn från en rådjurshind i sängen kan man inte få barn, säger folktron.
osv.
Nightowl, som f.ö. vill rekommendera Gunnar Brusewitz "Silverlöjan och den fattiges tröst" eller Carl Herman Tillhagens "Fåglarna i folktron", för den som är torsk på folklore som han. Den första har Nightowl f.ö. använt som bakgrund till en CoC-äventyr...
Makt korrumperar.
Kunskap ger makt.
Plugga hårt - bli ond.
Mer seriöst, det är stendött här (vi pangaister är så få, så det behövs inte mycket för att vi skall göra något annat och här blir tyst och tomt).
Ålrajt, jag arbetar just med ett projekt för Rävspel som är lite småhemligt, men _detta_ är en bakgrundsgrunk som utarbetats i sammanhang med detta och inte är det minsta hemligt.
Det har mer eller mindre OKats av Blixt och åker väl förr eller senare upp på Rävspels hemsida, men jag vill veta vad ni tycker. Har ni några fler idéer till Masker? Finns det några mer idéer om associationer som olika djur ger upphov till, vidskepelser, symboler etc.
Min åsikt är att termalisk... semiotik? symbolreflexer? whatever... inte bör vara indentisk med vår europeiska, men att det bör finnas länkar (ugglor, för att ta upp min namne some exempel, siar faktiskt om död i mycken folktro och är symbol för många otrevligheter, från häxbjäror till Evil Bob i Twin Peaks) som inte är allt för långsökta för oss stackars västerlänningar på 2000-talet.
Men nu till saken:
Om de fauniska fabelspelen
Fabelspelen, ofta kallade "fauniska" eller "daladhiska", är en urgammal tradition. Före Profeten fanns något liknande hos de hedna daladherna, och de traditionella rollerna kan utan större möda spåras till gamla daladhiska avgudar. "Fauniska" är ett epitet de fått eftersom de flesta professionella fabelspelare är fauner och yrket är kopplat till de kringströvande faunernas kultur, ungefär som man brukade associera zigenare med hästhandel eller italienare med glasstånd här i Sverige förr i världen.
Fabelspelen är enkla pjäser med en grundhandling som består av moraliska fabler. Det finns ett begränsat antal "traditionella" roller, eller Masker, som deltar. Dessa motsvarar en sorts arketyper, så det finns inga krav på konsekvens; en Mask kan dö i en pjäs och dyka upp i en annan. En bra jämförelse är typfigurerna i Commedia del'Arte (Harlekin, Pulcinella, Pierrot, osv.) eller figurerna i vissa serietidningar i dag. På liknande sätt finns ett par dussin välkända stycken man spelar; handlingen är alltid den samma, men det finns stort utrymme för improvisation. Fabelspel är också i stor utsträckning interaktiva, i det att skådespelarna kan börja munhuggas med publiken osv.De flesta spelar mer än en roll; ofta sker maskbytet på scenen.
Fabelspel finns i två varianter: dagspel och nattspel. Dagspel är en seriös företeelse främst riktad till barn och med starka kopplingar till de ekomantiska församlingarna, som arrangerar dagspel vid lokala högtider. I dem är moralen klar: de goda vinner, brott lönar sig inte, den som illa gör han illa far. Trots den religiösa kopplingen och moralkakorna är de fulla med förhållandevis oskyldig humor, oftast av slapsticktyp (folk halkar på potatisskal med gruvliga kullerbyttor, faller ned från stegar, få tvättvatten över sig etc.)
Nattspel är å andra sidan mörka med en cynisk sensmoral: den som är oskyldig och naiv råkar illa ut, de styrande är korrupta och själviska, life's a bitch and then you die. Skämten är galghumoristiska och improvisationen har ofta en radikal politisk underton; man lägger in kommentarer som syftar på lokala dignitärer folk tycker illa om, t.ex.. Nattspel spelas alltid efter mörkrets inbrott och barn får inte vara med. Mycket av humorn är ekivok eller rent obscen.
Många sällskap av fabelspelare sysslar med båda sorterna. Att en fabelspelare sysslar med nattspel är inget som diskvalificerar honom från att uppträda i ett dagspel som köpts av en lokal församling.
De traditionella Maskerna varierar från plats till plats, men inkluderar de nedanstående. Alla Masker har en Dagsida och en Nattsida. Dagsidan är hur de borde vara, Nattsida hur de är.
Artos Slagbjörnen
Bär en björnmask och furstlig mantel. Den Rättvise Fursten; björnen representerar den starke och gode ledaren i termaliska sagor (möjligen en minotaurinfluens). Kan ibland vara kortsynt eller bli lurad av fula fiskar för att visa hur en ledare inte skall bete sig. Delar ofta ut belöningar till den som gjort rätt.
Nattsidan av Artos visar en fåfäng buffel som lätt låter sig luras av smicker och använder rå styrka för att få det han vill.
Panterus Ädlingen
Bär en pantermask i guld och fina kläder. Den Stolte Ädlingen, med en bifunktion som Duglig Soldat. Tapper, rättskaffens och hederlig. Uppvaktar ofta Dama Hinden.
Nattsidan av Panterus är en feg, skrävlande hycklare. Han misslyckas skändligen med vad han tar sig för såvida han inte tar sin tillflykt till list, vilket kräver att andra hjälper honom, oftast Vulps eller Felida.
Dama Hinden
Bär en hjortmask och prålig klänning. Den Väna Mön. Kysk, oskuldsfull och dygdig.
Nattsidan av Dama är antingen ett fåfängt våp eller en naiv flicka vars orealistiska tro att alla är goda innerst inne resulterar i att hon blir våldtagen eller dödad (ibland _uppäten_, när Maskerna är mer lika sina djurförebilder).
Vulps Räven
Bär en flinande rävmask och en kort röd mantel. Lurifax och Skurk med Hjärna. Så länge han inte mäter sig med Tigrus eller Lobs misslyckas hans själviska planer jämt och han slutar i galgen, på sjukstugan eller i fångkistan. En grym pajas som häver ur sig bitska skämt.
Den enda skillnaden på Vulps Dag- och Nattsidor är att Nattsidan ofelbart _lyckas_ med sina lömska planer.
Tigrus Huggtigern
Bär en huggtigermask och prålig mantel, har oftast ett svärd vid sidan. Den Onde Fursten eller den Dålige Ledaren. Brutal, girig och självisk.
På Nattsidan vinner Tigrus alltid, såtillvida han inte ställs mot Vulps eller Felida; då blir han ofelbart lurad respektive förförd.
Lobs Vargen
Bär en sur vargmask och soldatkläder. Den Råe Busen. Ibland framställd som Vulps' kumpan, ibland är de konkurrenter. I det första fallet är Vulps optimisten och Lobs pessimisten; de fungerar ofta som språkrör för improviserade politiska debatter. Ofta ställd mot Panterus, kämpande om Damas gunst. Fungerar som redskap för sensmoralen, i det att han är den som klår upp Vulpes eller är den som störtar Felid i olycka.
På Nattsidan får han sin vilja fram, om inte Vulps lurar honom eller Felida förför honom.
Felid Kattan
Bär en kattmask (ibland i pråliga färger för att antyda att hon är hårdsminkad, som en gatflicka) och en klänning sydd av pråliga trasor. Den Fallna Kvinnan; den som lyssnar på henne råkar illa ut, och hon själv slutar i rännstenen. Damas konkurrent.
På Nattsidan får Felid vad hon vill, genom att utnyttja sin sexualitet. Hon framställer också hyckleri eller skenbar fromhet i dess rätta dager.
Laggus och Lagga, Herr och Fru Hare
Bär harmasker och enkla kläder. Dels herr och fru Envar, dels allmänt oskyldiga offer. Ofta huvudpersonerna i fablerna. Gör de Rätt, klarar de sig, gör de Fel, råkar de illa ut. Också dumma och oskyldiga clowner, motsatsen till Vulps listige och skyldige clown.
Deras Nattsidor råkar ofelbart illa ut. Groteska dödssätt (Lagga går i skogen och hittar först makens ena ben, sedan hans ena arm, sedan hans andra arm, allt medan hon försöker upprätthålla en allt mer absurd optimism - "Men det kunde ju vara värre, han har ju huvudet kvar <hittar huvudet> Iiiih!") är mycket populärt.
Coron Tuppen
Bär en tuppmask och en ämbetsmans eller mentors klädnad, har oftast en bok i händerna. Coron fungerar lite grann som en Härold; han förklarar vad som händer i pjäsen, ofta på vers. Han kan också stå för intellekt eller social kompetens sådär i största allmänhet; den som inte lyssnar på hans råd råkar illa ut. När han själv är huvudperson gäller det för honom att inte bli högmodig; då faller han ofelbart.
På Nattsidan är Coron alltid högmodig och överlägsen; hans kunskaper är bara bluff (om han t.ex. är advokat ger han usla råd som gör att hans klient hamnar i galgen, är han mentor bryr han sig inte ett piss om ekomantisk moral men använder en massa daladhiska för att visa hur lärd och förnäm han är, etc).
Strigo Nattugglan
Bär en ugglemask och kolsvart mantel. I händerna håller han eller hon (Strigo är närmast en hermafrodit, eftersom det är en liten roll som tas av någon vemsomhelst som inte spelar något annat just då) antingen en käpp eller spira av den typen liktorer och domare har som ämbetstecken, eller skarprättarens snara och piska. Dödens och Rättvisans representant. Han/hon släpar ut de som dör i historien, och hon/han fungerar också som domare eller på annat sätt representant för lagen, omutlig och rättvis.
Strigos Nattsida är korrupt och skrämmande; de goda dör men de onda får leva, döden är meningslös men något man bara måste räkna med. Ofta försöker de Onda (utom Vulps, som är för smart för det) överlista honom, men då överlistar han/hon dem på slutet och tar både deras mutor och deras själ.
Maharahul Profeten
Bär en leende solmask och en grön klädnad. Den enda Masken som inte är ett djur. Inträder som deus ex machina för att belöna de goda och bestraffa de goda. I slutet av varje pjäs är Maharahul alltid ensam kvar på scen och förklarar dess sensmoral.
Nattsidan av Maharahul skiljer sig från dagsidan genom att hans solmask gråter; han beklagar sorgset det onda i världen. Här finns ingen deus ex machina som räddar den naive, dumme eller oförsiktige, så han träder bara in på slutet.
Trots att Maharahul är en man, spelas han nästan alltid av en kvinna. Det har antagligen att göra med att på den tiden Fabelspelen vara rena amatöraffärer, spelades Maharahul nästan alltid av församlingens mentor, som oftast var kvinna. Så är fortfarande ofta fallet.
Det skall tilläggas att nästan alla Masker är identiska med andeväsenden ur faunisk folktro som faunerna betraktar som ytterst konkreta.
Det skall också tilläggas att tanken är att associationerna dyker upp i termalisk folktro gällande de olika djuren också.
*Ugglans skri bådar död, speciellt en död någon förtjänar.
*Tuppens galande, å andra sidan, bådar liv; biofager och spöken är rädda för tuppens galande (vidskepelse, vet soteres, men de vet också att _biofager_ ibland tror på det, och flyr i skräck för en tupp)
*En furste bär inte en hermelinsbrämad mantel, han bär en av björnskinn (Blå Kejsarinnans kröningsmantel är gjord av skinnen från flera grottbjörnar och stor som en mindre paviljong).
*Katt-delar är ofelbara afrodisiaka.
*Om man har skinn från en rådjurshind i sängen kan man inte få barn, säger folktron.
osv.
Nightowl, som f.ö. vill rekommendera Gunnar Brusewitz "Silverlöjan och den fattiges tröst" eller Carl Herman Tillhagens "Fåglarna i folktron", för den som är torsk på folklore som han. Den första har Nightowl f.ö. använt som bakgrund till en CoC-äventyr...
Makt korrumperar.
Kunskap ger makt.
Plugga hårt - bli ond.
