Lagom till semesterslutet har jag läst Svarta Huset av Stephen King/Peter Straub, fortsättning på Talimanen och med anknytningar till andra verk av King.
Talismanen är en av mina favoriter bland Kings tegelstenar (jag har inte läst så mycket Straub så jag utelämnar elakt nog honom fastän han är medförfattare). Jag hade höga förväntningar när jag började läsa och inledningsvis blev jag inte besviken. Stephen King är i mitt tycke duktig på inledning - beskrivning av karaktärer och miljöer. Han är svag för vardagliga miljöer, gärna avbefolkade hålor på den amerikanska landsbygden. Jag är själv uppvuxen i en svensk motsvarighet till French Landing och många av karaktärerna känns som gamla bekanta från det samhälle där jag växte upp.
King/Straub bygger upp spänningen snabbt och jag kunde inte släppa boken under de första tre fjärdedelarna även om den inte var det minsta lik Talismanen. Den tolvårige Jack från Talismanen är vuxen och löser problem i den vanliga världen - i detta fall i form av en seriemördare. Så småningom börjar hans barndomsminnen göra sig påminda och han får ett nytt uppdrag och nya följeslagare...
Jag skulle inte kalla Svarta Huset för fantasy, snarare skräck med fantasyinslag. Bokens styrka är enligt mig miljöerna och karaktärerna. Svagheten är Kings förmåga att gotta sig i "gore" och detaljbeskrivningar av monster, dessutom upprepar han sig i likhet med sin kollega Koontz från tidigare verk. Min personliga åsikt är att Stephen King skrev som bäst när han var alkoholist och ständigt påverkad, nu använder han ett onödigt invecklat och ibland helkonstigt språk.
Den största missen med Svarta Huset tycker jag är översättningen. Vissa begrepp översätts annorlunda jämfört med Talismanen vilket gjorde mig förvirrad - t ex blir Talismanens "tvillingar" med "tvillare" i Svarta Huset. Kanske är det en mer korrekt översättning, men den känns inte riktigt bra för mig. Boken innehåller en hel del engelska med brytning, t ex irländska och tyska. I boken DET översattes irländska till en sorts skånska, vilket jag tycker fungerade bra. I Svarta Huset hittade översättaren på en egen dialekt som jag tycker inte kändes konsekvent. Kanske bör man läsa boken på originalspråket istället.
Jag tycker att Svarta Huset var läsvärd, men den hamnar långt efter Talismanen betygsmässigt. Jag ger den tre av fem stjärnor, trots att jag hade svårt att lägga den ifrån mig.
Talismanen är en av mina favoriter bland Kings tegelstenar (jag har inte läst så mycket Straub så jag utelämnar elakt nog honom fastän han är medförfattare). Jag hade höga förväntningar när jag började läsa och inledningsvis blev jag inte besviken. Stephen King är i mitt tycke duktig på inledning - beskrivning av karaktärer och miljöer. Han är svag för vardagliga miljöer, gärna avbefolkade hålor på den amerikanska landsbygden. Jag är själv uppvuxen i en svensk motsvarighet till French Landing och många av karaktärerna känns som gamla bekanta från det samhälle där jag växte upp.
King/Straub bygger upp spänningen snabbt och jag kunde inte släppa boken under de första tre fjärdedelarna även om den inte var det minsta lik Talismanen. Den tolvårige Jack från Talismanen är vuxen och löser problem i den vanliga världen - i detta fall i form av en seriemördare. Så småningom börjar hans barndomsminnen göra sig påminda och han får ett nytt uppdrag och nya följeslagare...
Jag skulle inte kalla Svarta Huset för fantasy, snarare skräck med fantasyinslag. Bokens styrka är enligt mig miljöerna och karaktärerna. Svagheten är Kings förmåga att gotta sig i "gore" och detaljbeskrivningar av monster, dessutom upprepar han sig i likhet med sin kollega Koontz från tidigare verk. Min personliga åsikt är att Stephen King skrev som bäst när han var alkoholist och ständigt påverkad, nu använder han ett onödigt invecklat och ibland helkonstigt språk.
Den största missen med Svarta Huset tycker jag är översättningen. Vissa begrepp översätts annorlunda jämfört med Talismanen vilket gjorde mig förvirrad - t ex blir Talismanens "tvillingar" med "tvillare" i Svarta Huset. Kanske är det en mer korrekt översättning, men den känns inte riktigt bra för mig. Boken innehåller en hel del engelska med brytning, t ex irländska och tyska. I boken DET översattes irländska till en sorts skånska, vilket jag tycker fungerade bra. I Svarta Huset hittade översättaren på en egen dialekt som jag tycker inte kändes konsekvent. Kanske bör man läsa boken på originalspråket istället.
Jag tycker att Svarta Huset var läsvärd, men den hamnar långt efter Talismanen betygsmässigt. Jag ger den tre av fem stjärnor, trots att jag hade svårt att lägga den ifrån mig.