Nekromanti Svavelvinter- pocket

[Nässe]

Läser Erik Granströms böcker om Konfluxen nu för tredje gången och häpnas över att de är ännu bättre än vad jag minns dem. Tidigare har den första boken, Svavelvinter, känts klart svagare än de andra. Men nu älskade jag den. När jag läste den första två gångerna läste jag boken inbunden och nu pocketboken. Nu är jag nyfiken på om texten ändrats inför pocketlanseringen eller om det är jag som förändrats? Någon som vet?

Jag älskar att läsa SF-böcker eftersom det ofta är hög kvalité på texterna medan fantasy känns som en slasktratt för författare. I många år har jag försökt hitta fantasy som görs på allvar som Ursula Le Guin (har läst nästan allt hon skrivit). Tolkien är själkvklart en sådan, och de första Game of Thrones böckerna. Men annars är det snålt (vet inte hur många gånger jag försökt hitta bra fantasy med hjälp av personalen på SF-bokhandeln eller genom att googla olika tips...). Tittar man på SF kan man lätt komma på femtio titlar som är "objektivt" bra böcker. Det känns helt klart som Granström sällar sig till den lilla fantasy-skaran och det gör mig glad att tänka på. Ville inte säga något med det här sista stycket annat än att dela min läsglädje! (Och ja jag vet hur komplicerat och knasigt det är att prata om objektivt bra osv men jag gör det ändå för jag tror ändå det finns saker som är objektivt av högre kvalite)

 

[God45]

Du tittar på för ny fantasy. Läs Michael Moorcoks Elric, Howards Conan och Solomon Kane eller Lord Dunsany saker som King of Elflands daughter. Det är saker som inte idiotiskt försöker härma Tolkien. Elric specifikt är så djävla bra i med sim chaotic evil, dekadenta, knarkande, förrädiska huvudperson i ett LSD 60-tals land med mytiska dimensioner att jag inte ens kan göra det rättvisa. Bara köp Stealer of Souls Nu!!!!

Vill du tvunget läsa nytt kolla på saker som Prince of Thorns av Mark Lawrence eller Black company böckerna av Glen Cook. Det är den nya grim dark skolan som producerat bra grejer.

 

[God45]

Bra Fantasy som du borde läsa taget enbart från vad jag har på min läsplatta just nu. Det finns så mycket bra fantasy, du behöver bara leta på rätt ställen.

Paradise Lost: John Miltons epos om Lucifer från 1667. Litteraturhistoriens kanske största antihjälte.

Vathek: Från 1786, en historia om en arabisk adelsman som blir förförd till att försöka skaffa sig demoniska krafter och hans resor på jakten efter hand mål. Innehåller dvärgar, magiska andar av olika typer och magi. Författaren var Englands största slavhandlare ett tag dock så stör sådant dig... Fantastisk bok i alla fall.

Fafhrd and the Gray mouser böckerna: Av Fritz Leiber som också skrev en massa annan pulpfantasy som allt av det är absolut guld. Det här är dock hans mest kända verk om två småtjuvar i en magisk storstad.

Karl Edward Wagners Kane böcker: Det är som Conan utan all den fluffiga bullshiten. Det är rå och blodig Sword & Sorcery med åskan lite i bakgrunden och blodet i ditt ansikte.

Le Morte D'arthur: Thomas Malorys ultimata version av Arthur myten. Läsbart, ironiskt och så jävla bra.

 

[God45]

Börja läs här, och sedan finns typ alla Solomon Kane grejerna fucking gratis online: https://allpoetry.com/The-Return-Of-Sir-Richard-Grenville

 

[Dimfrost]

Jag är betydligt mindre förtjust i pulpfantasy än God45; där finns många bra idéer, speciellt för rollspelande, men de är ofta erbarmligt uselt skrivna (framför allt Moorcocks böcker, tyvärr). Genuint bra ny fantasy är China Miévilles böcker om Bas-Lag (Perdido Street Station, The Scar, Iron Council), i den stil du efterfrågar. Inte bara "objektivt bra" som fantasy utan som litteratur i allmänhet.

 

[2097]

Sturgeon’s law gäller överallt!

Men jag älskade första övärldenboken precis som du.

 

[Tant Ragnar]

För att svara på dina första frågor.

Pocketen är identisk med den inbundna sånär som på mindre rättningar. Granström har/hade planer på att göra om inledningen till bok 1 för att göra den lite enklare att komma in i, men jag tror inte den biten kommit in i någon utgåva ännu.

Sedan säger författaren såhär om omläsning på sin blogg:


Jag har hört flera som upptäcker nya saker i böckerna vid omläsning, vilket inte förvånar mig särskilt mycket eftersom jag finner stort nöje i att lägga in framåtsyftande planteringar som ofta är omöjliga att upptäcka innan man förstått vad de kan syfta på. Det finns även sådana inför sista boken kan jag meddela - särskilt en som jag pressat intill avslöjandets gräns, men som jag inte har hört någon som genomskådat ännu. Ni som läser om kan se motsvarande mekanism rörande teaterdirektören Vatorion, där avslöjande saker ofta sägs som: "sade Vatorion som dittills mest stått som en skugga i de andras sällskap" / "Teaterdirektören Vatorion ser ni enklast som en skenbar varelse, vars sanna natur framträder först med gestaltning pa? scen" / "att alls finnas till och att alls märkas är hans högsta och kanske enda talang".

 

[Jocke]

Jag delar upplevelsen om att fantasy är den objektivt sämsta genren, men jag tror inte att det är författarnas fel. Jag tror att det är något i genren som gör det lätt att av misstag och med de bäst lagda planer råka få ut en tegelsten på 687 sidor trams om man börjar skiva fantasy.
Med det sagt så finns det såklart bra fantasy också.

Fast handen på hjärtat: hur bra behöver saker egentligen vara? En näve fräcka idéer, ett tydligt språk och ett okej genomförande och jag är med direkt. När jag kollar på TV så är dåligt ganska ofta nått som gör att jag ser mer av serien, bra brukar kräva för mycket av min koncentration.
Har vart så med böcker förr också, men sen jag började sova på nätterna för en handfull år sen så läser jag så himla lite att det måste vara bra och jag måste vara koncentrerad, annars funkar det inte.

I alla fall så blir mitt bidrag till tips första Amber romanen Nine Princes in Amber av Roger Zelazny. Den är föredömligt kort (175 sidor!), full av fart, fläkt och fantastiska idéer. Gillar man idéerna i fråga så kan man läsa nio böcker till i samma värd (de första fem är en berättelse, de andra fem en annan). Gillar man det inte så finns det massor av trick att sno till nästa gång ens spelgrupp vandrar mellan olika verklighetsplan. Eller det att en kungafamilj med magiskt blod är ganska spännande om blodet bara är magiskt på rätt sett.

 

[entomophobiac]

Kan ju utan problem rekommendera Amber-böckerna. Särskilt de första fem. Inspirerande, annorlunda, och ovanligt lättlästa. Ska även bli TV-serie framöver, signerad Robert Kirkman. DET återstår att se, dock.

För egen del har jag ännu bara läst de första två av Svavelvinter-romanerna, och även om jag tycker de är unika och inspirerande, så har jag rätt svårt för fantasy av den sort där egentligen vad som helst kan hända. Där det inte finns någon inbördes konsekvens, åtminstone inte som jag kan förstå, utan där karaktärerna från den ena stunden till den andra kan göra alla möjliga märkliga saker, eller där en enskild paragraf kan introducera saker som ändrar på allt som sagts tidigare.

Svavelvinter är verkligen inte värst på några av dessa punkter, och det vägs upp av hur unik läsning det är på många sätt, men överlag har nog egentligen Amber-böckerna, de tre första i Song of Ice and Fire, samt Howards Conan-böcker varit de böcker jag fått ut mest av i fantasy-genren.

 

[Nässe]

Bra tips, Amber-böckerna har jag inte läst. Elric älskade jag som ung, verkligen tokälskade. Men jag vågar inte riktigt läsa om dem. Försökte läsa om Wheel of Time och Belgarion för ett tag sedan, och det var ju smärtsamt...

 

[Bolongo]

Bra tips, Amber-böckerna har jag inte läst. Elric älskade jag som ung, verkligen tokälskade. Men jag vågar inte riktigt läsa om dem. Försökte läsa om Wheel of Time och Belgarion för ett tag sedan, och det var ju smärtsamt...

Inte riktigt samma sak. Wheel of Time har jag inte läst, så kan inte kommentera. Moorcock är, vad man än kan tycka om hans clichéer, alltid helt hängiven sin miljö. Redan som ung tonåring kunde jag se att Belgariaden var en billig knock-off i en lapptäckes-värld med huvudpersoner som stod utanför varje lapp i täcket och kommenterade dem ironiskt med 1900-talsspråk och 1900-talsmoral.

 

[2097]

När jag fick första Belgarion var jag kanske lite för ung. Den fick stå på hyllan ett halvår, år.
Sen läste jag den och tyckte om den. Sen bara åh? Det finns tre? Och läste dom. Och sen åh? Det var visst fem? Och läste dom och tyckte om alla fem. Sen blev jag plötsligt mätt på alla fantasy av den typen ett tag. Hade första boken i Mallorea och kom inte igenom den. Nån annan Eddingsfantasyserie som hette något med Ele-, samma sak. Men The Losers tyckte jag mycket om när jag var ung. Men jag hade ett annat perspektiv när jag blivit politisk och läste om den; tyckte fortfarande om den som bok men var mer skeptisk

 

[Dimfrost]

Jag tycker fortfarande Eddings är rätt bra barnfantasy, tror jag. Om jag hade barn skulle jag nog sätta första Eddingsboken i händerna på dem när de blev elva eller så (med reservation för att jag skulle plotta ut deras litterära bildning oerhört detaljerat och troligtvis totalt skrämma bort dem från allt som har med god litteratur att göra).

 

[Brior]

Väldigt kul att du gillar konfluxböckerna även på tredje varvet, Nässe!

Som Tant Ragnar (med Sulidon Rumperlak som profilbild!) redan sagt är inte så mycket ändrat i senare upplagor mer än rent korr som oftast upptäckts av läsare. Jag hade som sagt planer på att skriva om början just av det skäl tanten ifråga anger, men det har inte blivit så. Dels känns det som att avslutade verk måste få vara vad de blev, dels så lägger jag hellre tid på att skriva nytt. Har kommit igång med bättre fart igen och studerar som bäst bröderna Gracchus sorgliga öden i den fortfarande lika aktuella kampen mellan optimater och populares.

 

[Brior]

Planteringen som jag pressade till avslöjandets gräns gällde för övrigt Uroborens identitet. Säger inte mer av spoilerskäl, och om någon vill diskutera så får ni leta upp mig på annan plats.