Svenska författare genom tiderna - vem är bäst?

[Bifur]

Av sådana som inte nämnts är både Pär Lagerkvist och Eyvind Johnsson mycket bra.

 

[Khan]

Jag anser att Heidenstam och Strindberg kan vara Sveriges två mest överskattade författare genom tiderna. Säkert revolutionära och viktiga för svensk litteraturhistoria. Men läsa idag? Då äter jag hellre dagens DN.

 

[God45]

Hjalmar Söderberg (prosa) och Harry Martinsson (poesi) toppar bland "de gamle" (även om det finns många, många fler riktigt goda författare, såväl män som kvinnor!). Jag är mer osäker på nu verksamma författare, men Niklas Rådström och Theodor Kallifatides imponerar bland många andra.

Theodor Kallifatides Slaget om Troja är en av de bästa moderna kortromanerna på svenska.

 

[afUttermark]

Jag anser att de flesta döda författare är skittråkiga dessutom kan de ju inte skriva nåt mer och överbevisa mig.

 

[Björn den gode]

Av sådana som inte nämnts är både Pär Lagerkvist och Eyvind Johnsson mycket bra.

Kom hit för att säga detta, att det dröjde till andra sidan innan Lagerkvist nämndes tycker jag är en skam för vår hobby.

 

[PAX]

Astrid Lindgren!

 

[God45]

Look, people, Astrid Lindgren är en bra barnboksförfattare och vi älskar alla hennes böcker... men det är ett konstigt val i det här sammanhanget. Är hon verkligen bäst på svenska språket enligt er?

 

[Bifur]

Look, people, Astrid Lindgren är en bra barnboksförfattare och vi älskar alla hennes böcker... men det är ett konstigt val i det här sammanhanget. Är hon verkligen bäst på svenska språket enligt er?

Det nämns visserligen i startposten men annars kan jag tycka det är en snäv definition. Bevisligen har hennes böcker väldigt mycket mer än sitt språk att komma med (som inte alls är dåligt).

 

[Daniel]

Slänger man in Åke Ohlmarks så är det ju nästan lika jävligt som att nominera Jan Guillou.

Jag vill därmed nominera Jan Guillou.

Hamilton-sviten är ett mästerverk. Oerhört underhållande och smart oavsett om man läste dem som samtidslitteratur då de kom på -80/90-tal eller om man läser dem som historiska romaner idag. Vad gäller själva språket är det helt medvetet torrt och strikt, vilket är avsett att bygga den stämning och ton som berättelsen eftersträvar.

I rak motsats till det strikta Hamilton-prosan har vi sedan den medeltida tetralogin, med tillspetsat arkaiskt språk och gammeldags glosor.

Hans senaste svit om 1900-talet har sina ojämna stunder och sista delen kunde nog ha varit betydligt bättre, men på det hela är det en mycket lyckad romanserie som kombinerar den karaktäristiska och slagfärdiga torrheten med det mer målande och romantiserade språket, och han bjuder faktiskt även på en del oväntande och smarta formexperiment som borde pigga upp de flesta litteraturvetare. Exempelvis i sjätte boken, som är skriven som ett manusutkast i jagform, där den fiktive författaren ibland talar direkt till läsaren (och därmed till recensenterna!).

Dessutom är han alltid fullt begriplig. En underskattad litterär kvalitet.

 

[God45]

Jag vill därmed nominera Jan Guillou.

Hamilton-sviten är ett mästerverk. Oerhört underhållande och smart oavsett om man läste dem som samtidslitteratur då de kom på -80/90-tal eller om man läser dem som historiska romaner idag. Vad gäller själva språket är det helt medvetet torrt och strikt, vilket är avsett att bygga den stämning och ton som berättelsen eftersträvar.

I rak motsats till det strikta Hamilton-prosan har vi sedan den medeltida tetralogin, med tillspetsat arkaiskt språk och gammeldags glosor.

Hans senaste svit om 1900-talet har sina ojämna stunder och sista delen kunde nog ha varit betydligt bättre, men på det hela är det en mycket lyckad romanserie som kombinerar den karaktäristiska och slagfärdiga torrheten med det mer målande och romantiserade språket, och han bjuder faktiskt även på en del oväntande och smarta formexperiment som borde pigga upp de flesta litteraturvetare. Exempelvis i sjätte boken, som är skriven som ett manusutkast i jagform, där den fiktive författaren ibland talar direkt till läsaren (och därmed till recensenterna!).

Dessutom är han alltid fullt begriplig. En underskattad litterär kvalitet.

 

[Daniel]

Jag är totalt seriös.

Men om jag inte tillåts nominera Jan Guillou vill jag nominera Bruno K Öijer.

 

[Vimes]

Alla är jeteducktiga tycker ja!

 

[Franz]

Jag vill därmed nominera Jan Guillou.

Hamilton-sviten är ett mästerverk. Oerhört underhållande och smart oavsett om man läste dem som samtidslitteratur då de kom på -80/90-tal eller om man läser dem som historiska romaner idag. Vad gäller själva språket är det helt medvetet torrt och strikt, vilket är avsett att bygga den stämning och ton som berättelsen eftersträvar.

I rak motsats till det strikta Hamilton-prosan har vi sedan den medeltida tetralogin, med tillspetsat arkaiskt språk och gammeldags glosor.

Hans senaste svit om 1900-talet har sina ojämna stunder och sista delen kunde nog ha varit betydligt bättre, men på det hela är det en mycket lyckad romanserie som kombinerar den karaktäristiska och slagfärdiga torrheten med det mer målande och romantiserade språket, och han bjuder faktiskt även på en del oväntande och smarta formexperiment som borde pigga upp de flesta litteraturvetare. Exempelvis i sjätte boken, som är skriven som ett manusutkast i jagform, där den fiktive författaren ibland talar direkt till läsaren (och därmed till recensenterna!).

Dessutom är han alltid fullt begriplig. En underskattad litterär kvalitet.

Jag gillar Jan Guillous författarskap! Vissa aspekter i hans författarskap är jag inte helt förtjust i, men många av hans böcker har större djup än vad många vill erkänna och hans verk har dessutom, vilket många tycks glömma, en hel del humor! Hans absolut bästa bok är dock enligt mig inte skönlitterär; Häxornas försvarare.

 

[McKatla]

Om vi skiljer mellan språkhantering och berättarkonst så finns det författare duktiga på det ena eller det andra, men betydligt färre som är mästare på både ock. Om vi lägger till angelägenhetsgrad (det där att slå an något som folk känner igen sig i och som väcker reflektion) och att vara nyskapande så blir det ännu färre, och det är väl där den stora litteraturen finns, den som går till historien. Men som sagt, goda berättare finns det många fler av, t.ex. Guillou eller Astrid Lindgren, där väl i alla fall Astrid också är språkligt duktig och nyskapande (av barnlitteraturen) och skriver om det som slår an. Men språklig mästare, nej det tycker jag nog inte att hon är. Inte som Söderberg, Pär Lagerkvist eller Erik Lindegren.