Och på vilken sida menar du att Sverige stod på?och de flesta att tro att sverige var neutralt under WW2
/Anders
Och på vilken sida menar du att Sverige stod på?och de flesta att tro att sverige var neutralt under WW2
Jag menar att Sverige hade lite för intima kontakter och sympatier hos tyskland än vad jag riktigt känner mig bekväm med.Och på vilken sida menar du att Sverige stod på?
Jupp, fram till 1943 ungefär. Sen hade vi lite för intima kontakter med de allierade, och bytte bland annat tyska kraschade V-2-raketer mot engelsk ekoradar.Jag menar att Sverige hade lite för intima kontakter och sympatier hos tyskland än vad jag riktigt känner mig bekväm med.
Fast det är väl ändå mer av en realpolitisk ursäkt för det faktiska agerandet än ett försvar för den svenska neutraliteten?Smygallierandet med Tyskland var ganska enkelt befogat - hade vi inte gjort det så hade Tyskland helt enkelt kört över Sverige med medan de ändå höll på med Danmark och Norge. Och vad än Per-Albin Hansson sade så hade vi ingen beredskap alls.
Man måste väl ändå konstatera att smygallierad med båda sidor är bra mycket mer neutralt än styrt av en tysk ockupationsministär?Fast det är väl ändå mer av en realpolitisk ursäkt för det faktiska agerandet än ett försvar för den svenska neutraliteten?
Så kände jag också. Tills jag satte mig in i ämnet. Faktum är att nazister både före och under kriget, likväl som nu, var en marginaliserad grupp, ansedd som kufar, utan särskillt starkt stöd, vare sig bland folk i allmänhet eller bland myndighetspersoner. Aktiva nazister bevakades av säkerhetspolisen, till skillnad från vänsteranhängare (som man i stort inte brydde sig om), och det finns flera exempel på militärer med nazistsympatier som pga det vägrades befodran eller helt sonika sparkades. Nazityskland var mycket besvikna på Sverige som man hade hoppats skulle engagera sig betydligt mer för den tyska saken än vad som skedde. Ännu mer missnöjda var man med de svenska nazisterna som helt misslyckades med att åstakomma något mer än att käbbla inbördes och förskingra sina partikassor.Jag menar att Sverige hade lite för intima kontakter och sympatier hos tyskland än vad jag riktigt känner mig bekväm med.
Väldigt intressant, får jag säga. Lägger det gladeligen till min samling underliga fakta att stoppa in i mina lektioner.Detta kan du tala om för dina kommande elever om de påstår att Sverige stod på tyskarnas sida under vk2.
Jag pratade inte om vilket som var bättre; jag menade att det svar jag fick så att säga inte var ett svar på min fråga.Så länge "realpolitik" betyder "undviker att befolkningen blir satt i koncentrationsläger", sign me up. Den nytta Sverige hade kunnat göra var mycket mindre än den skada som kunde ske.
V1, jag tror inte att vi hade några havererade V2.Jupp, fram till 1943 ungefär. Sen hade vi lite för intima kontakter med de allierade, och bytte bland annat tyska kraschade V-2-raketer mot engelsk ekoradar.
I början av kriget så hade vi en större stående armé än vad USA hade, så det där är en myt. Visst, vi hade inte kunnat stå emot om någondera sidan verkligen ville invadera, men prislappen för en sådan invasion skulle vara opraktiskt hög.Och vad än Per-Albin Hansson sade så hade vi ingen beredskap alls.