Nekromanti Sword & Sorcery i rollspel

[Dante]

Vafan skulle du ta upp det här nu för?

Jag hade ju planerat att starta en tråd för att diskutera just exakt precis detta. Fast på Fenix-forumet, när folk hunnit läsa min artikel – som jag lämnade ifrån mig redan i lördags natt (jag nämner det bara för att ingen ska tro att jag knyckt något från denna tråd till artikeln).

Nu kommer ju ämnet att vara slutdiskuterat när Fenix kommer ut om ett par veckor.

Dumming.

(Nej, jag är inte helt allvarlig.)

 

[Dimfrost]

Vafan skulle du ta upp det här nu för?

Det är mycket enkelt: dels ville jag jävlas med dig (nu får vi i och för sig en tråd till där vi kan diskutera detta trevliga ämne, vilket inte är helt fel; förbered dig dock på att jag lär hänvisa hit en del ), dels startar jag en Dictionary of Mu-kampanj idag och ville ha något att peka på för de av mina spelare som är mindre bekanta med genren (och i alla fall min version eller vision av den).


/Dimfrost

 

[Gurgeh]

Utan att ha läst speciellt mycket S&S skulle jag vilja lägga till något om magin i en sådan miljö. I de flesta sådana berättelser (med undantag för de om Elric) är det protagonisterna som står för svärden och antagonisterna som står för trollkonsterna. Magin är ondskefull och destruktiv, mer som Call of Cthulhu än Dungeons & Dragons, och brukas av halvruttna nekromantiker i slemmiga katakomber, eller dekadenta magikerpräster i mystiska torn, inte av skäggiga jultomteimitatörer som ordnar fyrverkerier på födelsedagskalas.

/tobias

 

[Dimfrost]

Visst stämmer det du skriver till viss del, men jag tycker ändå det inte finns något fel med huvudpersoner som åtminstone kan några magiska trick. Nu vill jag inte gå in på litteraturen ordentligt, men till exempel var Gray Mouser före detta trollkarlslärling. En sak är i alla fall säker, och det är att Gandalf och grabbarna helt lyser med sin frånvaro. Jag vill bara tillåta hjältar som är magikerprinsar eller har slutit pakter med äldre gudar också. Svärd har en tendens att bli en smula enformiga i längden.


/Dimfrost

 

[Mogger]

Ja, en självdestruktiv och farlig magi är nästan ett måste, men om DoM nu stammar från Sorcerer så är väl den biten redan löst? Eller hur funkar demonpakterna?

 

[DeBracy]

Svärd har en tendens att bli en smula enformiga i längden.

Men vilken tur att det finns yxor och spjut och... jaha? Du menade så? Jaja...

Det funkar helt okej att ha magiker som rollpersoner i S&S i mitt tycke men det gäller ju, som ni säger att få rätt smak på dem. Sen är det bara att tuta och köra.

 

[Eksem]

"Svärd har en tendens att bli en smula enformiga i längden. "

Därför ska man ha magiska svärd.

---

Grey Mouser kan några småtrick, vad jag minns, men det viktiga är att Grey Mouser och Fafhrd begagnar sig av magi utan att vara magikunniga. De drar nytta av andras kunnande, och det känns väldigt S&S överlag. Dels har de ju varsin trollkarl som de är någon typ av lärlingar/springpojkar åt, dels drar de även nytta av andras magikunskaper i den mån de har möjlighet.

 

[Troberg]

Därför ska man ha magiska svärd.

Men då blir det ju liksom bara något slags Swords & Sorcery, eller nåt...

 

[Necross]

det är liksom underförstått att huvudpersonerna krökat upp hela den ofidiske härskarens skattkammare i tid till att nästa äventyr börjar.

LOL, detta ska jag börja med i min vanliga D&D-kampanj. "Ni vaknar luspanka med baksmälla bredvid en ostig hora..."

 

[Eksem]

Alla mina Conan-äventyr har börjat så (utom ett som började på ett badhus).

 

[Feliath]

En annan variant är ju som med Grey Mouser och Fafhrd, som kan utvecklas inom en berättelse (Fafhrd blir ju en slags egendomslös munk vid ett tillfälle) men innan berättelsens slut är tillbaka vid startpunkten, eller åtminstone är tillbaka där vid nästa scenario. Som du ju föreslår. Det gäller såväl personlighet som tillgångar.

Ja, det är precis vad jag är ute efter. Och Lankhmarhistorierna är personliga favoriter och dessutom rätt ikoniska som S&S, så det är till stor del just dem jag utgick från i mitt resonemang. Issekeskapaden är ett utmärkt exempel.


/Feliath — Den enda utveckling Fafhrd och Grey Mouser genomgår är deras origin story i den första romanen

 

[Feliath]

Han lär sig ju faktiskt nya saker hela tiden under sin brokiga karriär – även om han inte utvecklas särskilt mycket rent personligen.

Nu är jag inte särskilt haj på Conans detaljer, helt klart sämre än du, men jag får tillstå att jag inte kan komma på något fall där Conan lär sig något i en berättelse och överför det till en annan. Ge gärna exempel.
Mitt intryck är annars att han mest får förändrade geografiska omgivningar (och nya ställen att vakna upp luspank och bakfull på är ju livsviktiga för genren). Förutom då att han blir kung, vilket även det inte ändrar mer än hans materiella situation som jag minns det — men även det är ju ett undantag, förvisso, och och jag kan hålla med om att Conan är något av ett undantag eftersom Howard var en flottig, äcklig nörd som totade ihop en massa ovidkommande detaljer om sin värld istället för att bara skriva balla fnoskigheter.


/Feliath —Liiite för intresserad av sammanhang, Robert

 

[Dante]

Ge gärna exempel.

Conan lär sig under sin tid som soldat att slåss som en soldat (i stället för som en barbar), att leda folk i strid och att skjuta pilbåge (något som han inte brytt sig om att lära sig tidigare enär det är en ynkryggs vapen – men pragmatiker som han är kan han motvilligt erkänna nyttan av att ha ihjäl folk på avstånd).

Han övervinner med tiden sin barbariskt instinktiva rädsla för svartkonst (i takt med att han inser att den och dess utövare går lika bra att klyva med ett svärd som vilken annan motståndare som helst).

Och om man som jag räknar även Roy Thomas som (mer eller mindre – jag blundar, håller för öronen och nynnar högt varje gång jag läser Elric-crossover-episoderna om den gröna kejsarinnan) kanon finns ännu fler exempel. Men jag inser att många inte tycker att de räknas, så jag tar inte upp dem här.