Sword & Sorcery - Vad är bra?

[terje]

Fler karaktärer än vad som är brukligt med S&S men "Throne of the Crescent Moon" av Saladin Ahmed känns definitivt som om att den passar in i en modernare version av genren.

Ja den tyckte jag om! Djinnen var intressant.

 

[Franz]

Vet inte om detta är bra eller av intresse gör någon, men gamle gode Robert Jordan har tydligen skrivit berättelser om Conan. Vågar man gissa på spaltmeter efter spaltmeter av beskrivningar av Conans höftskynke och hur han rycker sig i pannluggen när han är upprörd

 

[luddwig]

Jag har faktiskt läst en av Robert Jordans Conan-böcker. Den var hygglig så vitt jag kan minnas. Howards berättelser är dock bättre. Hårdare, mustigare och med ett bättre driv.

 

[Franz]

Jag har faktiskt läst en av Robert Jordans Conan-böcker. Den var hygglig så vitt jag kan minnas.

Bör poängteras att min gliring till Jordan var gjord med kärlek Jag gillar hans Wheel of Time-böcker (med vissa reservationer) och tänkte att han för sin tid var rätt progressiv vad gäller manligt och kvinnligt vilket då borde passa in på vas trådstartaren eftersöker Så om böckerna är hyggliga var kanske min gissning inte så illa

 

[Gurgeh]

Jag hade faktiskt inte läst någon Conan-novell, varken av Howard eller någon annan, så jag tog och åtgärdade det. Valet föll på novellen "The Tower of the Elephant", som anses vara bra. Det här är vad jag lärde mig:

[Just ja! Om du inte vill få handlingen i en 90 år gammal novell spoilad så ska du inte läsa mer.]

The Good
* När jag läste några noveller om Fafhrd och Grey Mouser blev jag sugen på att spela ett gammaldags rollspelsäventyr där man mest röjer fiender och fällor i en grotta. Det blev jag även av att läsa den här novellen.
* Stämningen sätts fint med tätt namedroppande av platser och folkslag. Det är helt oviktigt hur Zamoria ligger i förhållande till Koth. Platserna nämns bara för att det ska låta spännande, och det gör det.
* Handlingen är så enkel den kan bli: Conan får höra talas om en värdefull juvel som ägs av en trollkarl i ett torn och bestämmer sig för att stjäla den. Precis lagom avancerat för ett rollspelsäventyr.
* Kapitel två hade fungerat utmärkt som rollspelsäventyr. Conan närmar sig tornet, det finns vakter och faror, han träffar en annan tjuv och de bestämmer sig för att samarbeta, sedan tar de sig vidare in i tornet genom att smyga, fajtas och klättra, precis som ett gäng rollpersoner.
* Den andra tjuven har häftiga prylar med egna historier. Han har inte bara ett långt rep till sin änterhake, han har ett rep som "was woven from the tresses of dead women, which I took from their tombs at midnight, and steeped in the deadly wine of the upas tree, to give it strength".
* Conan slåss mot en jättespindel, och striden beskrivs som en katt-och-råtta-lek, där spindeln klättrar på väggarna, och Conan måste undvika dess kastade nättrådar, tills spindeln träffar Conans fot och går till attack, och Conan krossar den med en kista.
* Så långt ett bra äventyr, men sedan kommer...

The Bad
* Nu möter Conan elefanten i rummet... tornet! Det visar sig vara en rymdvarelse med elefanthuvud som levt i hundratusentals år, fått sina magiska hemligheter stulna av den onda trollkarlen och nu är hans fånge. Elefanten berättar sitt livs historia, och berättar hur Conan ska göra för att besegra trollkarlen. (Och det innebär att elefanten offrar sitt liv.) Conan gör så. Trollkarlen besegras och Conan lämnar tornet som rasar ihop bakom honom.
* Och det fungerar okej som novell, men det var betydligt intressantare när Conan fattade sina egna beslut och inte bara följde ett trollkarlsdödarrecept. I ett rollspelsäventyr hade det inte fungerat alls.

The Sexist
* Så hur sexistiskt var det?
* Ingen kvinna har en talroll. (Det är bara fem personer som har det. Trollkarlen får en replik.)
* Den enda kvinna som förekommer sitter i knät på en man på tavernan där novellen börjar. Hon beskrivs som "bold-eyed", och det är allt.
* Mannen med knät sysslar med att kidnappa och sälja kvinnor. Det är naturligtvis dåligt. Men eftersom han beskrivs som ett as, och beter sig så mycket som ett as att Conan dödar honom är det ingen större risk att någon som läst novellen tänker att kidnappning och slavhandel är en lovande framtida karriär.

 

[terje]

The Bad
* Nu möter Conan elefanten i rummet... tornet! Det visar sig vara en rymdvarelse med elefanthuvud som levt i hundratusentals år, fått sina magiska hemligheter stulna av den onda trollkarlen och nu är hans fånge. Elefanten berättar sitt livs historia, och berättar hur Conan ska göra för att besegra trollkarlen. (Och det innebär att elefanten offrar sitt liv.) Conan gör så. Trollkarlen besegras och Conan lämnar tornet som rasar ihop bakom honom.
* Och det fungerar okej som novell, men det var betydligt intressantare när Conan fattade sina egna beslut och inte bara följde ett trollkarlsdödarrecept. I ett rollspelsäventyr hade det inte fungerat alls.

Jag tror jag fattar hur du menar ur ett rollspelsperspektiv, men det där är ju i mina ögon den bästa delen av berättelsen! Inte nog med att Yag-Kosha är en väldigt häftig varelse så vänder scenen helt upp och ned på förväntningarna - den svärdssvingande barbarhjälten ställs inför den ickemänskliga utomvärldsliga varelsen, och svarar inte med våld utan med medkänsla!

 

[Gurgeh]

Jag tror jag fattar hur du menar ur ett rollspelsperspektiv, men det där är ju i mina ögon den bästa delen av berättelsen! Inte nog med att Yag-Kosha är en väldigt häftig varelse så vänder scenen helt upp och ned på förväntningarna - den svärdssvingande barbarhjälten ställs inför den ickemänskliga utomvärldsliga varelsen, och svara inte med våld utan med medkänsla!

Ja, du har rätt. Det som saknades var någon sorts drama på slutet. Nu beskrev elefantmannen exakt vad Conan skulle göra för att besegra trollkarlen, och sedan gjorde Conan exakt så, och så var det slut. Något spänningsmoment, eller lite motstånd från trollkarlen, så hade det varit perfekt.

 

[anth]

Sagas of Conan - Wikipedia

en.wikipedia.org

Precis som andra författare än H.P. Lovecraft skrev Cthulhu-berättelser, fanns det andra förtattare än R.E. Howard som skrev Conan-berättelser.
Ovanstående antologi innehåller berättelser av L. Sprague de Camp, Lin Carter och Björn Nyberg.
Och precis som Clark Ashton Smith är en bättre författare än H.P. Lovecraft så är dessa bättre än R.E. Howard.
Å andra sidan är det inte de litterära kvalitéerna som gör att man läser Lovecraft och Howard.

Och ja, Björn Nyberg är svensk, så det finns svenska S&S-författare.

 

[Christoffer]

Jag tror jag fattar hur du menar ur ett rollspelsperspektiv, men det där är ju i mina ögon den bästa delen av berättelsen! Inte nog med att Yag-Kosha är en väldigt häftig varelse så vänder scenen helt upp och ned på förväntningarna - den svärdssvingande barbarhjälten ställs inför den ickemänskliga utomvärldsliga varelsen, och svara inte med våld utan med medkänsla!

100% medhåll. Just detta är vad som får berättelsen att sjunga! Och, med rätt rollspel skulle det sjunga även där (för Sorcerer är ju detta en klockren humanity-gain-grej tex).

 

[Gamiel]

Om man ska läsa något som i mångt o mycket skapade den allmänna bilden av genren så är nog faktiskt Conan serietidningarna bäst, de hade större spridning än böckerna o introducerade bl.a. Röda Sonja, o de är nog därifrån iden om att Conan springer omkring i höftskynke, stövlar o något lite mer i alla väder kommer ifrån. Flera av dem finns att tillgå på svenska på andrahandsmarknaden.

 

[Dante]

J. Gregory Keyes Children of the Changeling-böcker kvalar in som bra, modern S&S:

• The Waterborn (1996), ISBN 0-345-40393-2
• The Blackgod (1997), ISBN 0-345-40394-0

Och det gör även hans novellsamling om Fool Wolf som utspelar sig i samma värld:

• The Hounds of Ash: and Other Tales of Fool Wolf (2008), ISBN 1-894063-09-0

 

[Leon]

Fler karaktärer än vad som är brukligt med S&S men "Throne of the Crescent Moon" av Saladin Ahmed känns definitivt som om att den passar in i en modernare version av genren.

Tack för tipset! Har börjat läsa honom nu. Är bara något kapitel, men so far so good! Ser också att han har sagt lite kloka saker på internet


Are there any Muslim-inspired fantasies that you think do it right? Any that go wrong?

I’m a little wary of labeling things right and wrong, since it implies that I’m in a position to pass moral judgment. Certainly my choices might differ from another Muslim or Arab fantasy reader’s choices. What do I personally like or dislike? Dune (which I’d call ‘science fantasy’) still holds up for me, even with its noble savage stereotypes of the Fremen. And, even though he indulged in similar stereotypes, I’ll always have a soft spot for Robert Jordan’s desert tribesmen, the Aiel. I’m ashamed to say that I’ve never read Guy Gavriel Kay’s Lions of Al-Rassan, though I’ve heard good things about it from people I trust. Getting more into the SF side of things, I absolutely LOVE George Alec Effinger’s Middle East cyberpunk novel When Gravity Fails. I’ll pass on getting into specific writers who I think handle Islam or pseudo-Islam problematically. But I will say that painting an entire culture as dominated by one set of traits – fanaticism, honor, etc. – is almost always bad writing. Every culture has its mixes – rogues and zealots, pranksters and idiots, saints and addicts and lunatics. If your fictional culture has only one or two ‘types’ in it, this is a problem, especially if the invented world’s ‘mainstream’ culture has a range of ‘types’ in it. But this is a problem throughout fantasy lit. Dwarves are all dour. Easterlings all love Sauron. More and more fantasy writers are complicating this sort of characterization, and I think that’s a good thing.

100% detta (min underline ovan), och så har vi också försökt tänka till Kopparhavets hjältar.

Jag återkommer när jag läst igenom, men av det lilla jag läst hittills fullkomligt vrålar det Kopparhavets hjältar hmmm... undrar om han har med ankor....

 

[zonk]

Robert E Howard - Conan, Kull, Solomon Kane
Jag tycker nog man bör läsa Howard för att verkligen ha koll på S&S, och även om det finns rasism och sexism där så är det inte kärnan i berättelserna. Ska du bara läsa en Conan-historia så föreslår jag The Tower of the Elephant eller Red Nails.

Catherine L Moore - Jirel of Joiry
Den bästa berättelsen är The Black Gods Kiss.

Fritz Leiber - Fafhrd & Grey Mouse
Sikta på några av de tidigast utgivna berättelserna.

Michael Moorcock - Elric, Hawkmoon, Corum
Det har kommit en herrans massa Elric, det som är mest relevant som dekonstruktion och utveckling av S&S är de tidigast utgivna berättelserna.

Karl Edward Wagner - Kane

Charles Saunders - Imaro

Pepp på den här tråden! Har läst Moorcock och Howard redan, men det var kul att göra Jirel bekantskap, och jag håller f.n. på att bekanta mig med Kane. Läste Fafhrd & GM för lääänge sen i Ä-spels översättning, har tänkt att jag ska läsa mer av det tidiga, även om det var ganska gubbsnuskigt i nån av de senare böckerna, lite porrnovell bitvis om man ska va ärlig. GM är under marken och ser diverse tablåer som ja, det är porrmanus typ..

Jag vet inte om det är den mest stilrena S&S men själv är jag nog svag för när Elric och Moonglow glider omkring och ställer till det för sig.

 

[Dilandau]

Finns det någon bra S&S som är skrivet nyligen? Eller ja, under 2000-talet?

Det är ganska skralt på den fronten tycker jag. Hela upplägget med ensam hjälte som drar runt och råkar ut för saker har adopterats av andra genrer. Sätt Jack Reacher i en fantasyvärld, liksom.

 

[Dilandau]

Tack för tipset! Har börjat läsa honom nu. Är bara något kapitel, men so far so good!

Kan tipsa om hans novellsamling Engraved on the Eye också.

 

[Lemur]

Jag kan bara fylla i att jag läser Howards Conan-noveller nu och tycker det är svinkul att läsa. Det är bra tempo och sjukt mycket stoff för rollspelsäventyr.

 

[Gamiel]

Mer en allmän diskussion runt svärd o svartkonst än en rekommendationslista men den här pod-episoden tar upp vilka verk de gillar (även om jag tror det mesta har nämnts) Sword and Sorcery part 1 - Blasphemous Tomes
O här diskuterar de filmer Sword and Sorcery part 2 - Blasphemous Tomes

Tyvärr tar de inte upp serietidningar.

 

[Gamiel]

Skulle folk säga att Sökandet efter det drömda Kadath är en svärd&svarkonst historia men där huvudpersonen varken är en framstående svärdssvingare eller svartkonstnär?

 

[JohanL]

Även "Cugel's Saga" och uppföljaren "Eyes of the Overworld" av Vance, som utspelas i samma värld som "The Dying Earth" kan nog räknas som S&S.

Jag skulle kalla dem "pikaresk", personligen.

 

[JohanL]

Skulle folk säga att Sökandet efter det drömda Kadath är en svärd&svarkonst historia men där huvudpersonen varken är en framstående svärdssvingare eller svartkonstnär?

Mnää, det är mer samma sorts sorts tidigfantasy som Lord Dunsany, E. R. Eddison och Clark Ashton Smith. Den följer inte riktigt S&S-mallen.