Symbaroum är en intressant blandning.
Bäst är förhoppningen på en saftig kampanj i klass med Undergångens Arvtagare, alltså att Symbaroum ska sälla sig till den exklusiva skara av rollspel vars värld jag bäst introduceras till genom att spela mig igenom en existerande köpekampanj.
Tonalt är jag mer avvaktande. Regler - framförallt förmågor - ger känslan av att spela hjältar som tveklöst gör det Rätta och är kapabla att hugga sig genom många många lesser fiender. Men världen är (lyckligtvis) mycket smutsigare och mångbottnad, med den trolska skogen som paradexempel. Äventyren å tredje sidan, iallafall de jag hittills spelat, de blandar sedan in mycket mörka teman inklusive Barkersk body horror!
Vad gäller reglerna är det mycket viktigt att öppet flagga att spelet inte egentligen är intresserat av balans inom gruppen, eller mer exakt: inte är intresserat av att påta sig ansvaret för detta. Som SL (och spelare!) bör ni utgå från att ansvaret att se till att alla karaktärer tillför lagom mycket ligger på er själva; förvänta dig noll handhållning vad gäller att skapa en rimligt kompetent gubbe, och i princip inga "checks and balances" vad gäller att välja ett kraftfullt val före ett mindre kraftfullt val. Spelet utgår faktiskt från att spelarna är rimligt intresserade av "system mastery", eftersom det är designat för att varje karaktär ska hitta sin väg till kompetens och mäktighet. (Detta är inte uppenbart för att jag säger så; utan för att Järnringarna uttryckligen sagt så!)
Symbaroum är enligt mig oursäktande old school i detta avseende: om du inte är intresserad av att skapa en karaktär som lever för att riskera livet för
sssskatter, och som spelare beredd fundera i allafall lite grann på hur du ska bli bra på detta, är det nog ingenting för dig. Det är rena drömmen för dig som velat gestalta en riktigt klassisk (icke ironisk icke-subverterad) fantasytjuv, med andra ord! (Iallafall hittills. Kanske kommer äventyrskampanjen lägga in fler temata)
Med det sagt; Symbaroum är långt ifrån den soppa som var Coriolis i avseendet "balans mellan karaktärerna", och det ska sägas att Symbaroum lyckas mycket bra med vad många många fantasyspel försökt men misslyckats med: att ge dig ungefär likvärdiga val vad gäller din stridskapacitet (alltså sådant som att en gubbe med svärd och sköld är jämbördig med en gubbe med två dolkar, ett tvåhandsvapen, eller pil och båge etc).
Den egentligen enda grova missen är att det tar ett slag att förstå sambandet mellan värdena på karaktärsdragen och deras modifikationer. (Sambandet är förvisso enkelt på gränsen till trivialt:
modifikation = 10 minus karaktärsdrag, men tro mig om jag säger att jag just besparat dig timmar av förvirring
Sedan finns det två designval som följs slaviskt. Jag kanske inte gjort samma val men kan respektera att de gjorts. Vad jag inte alls köper är däremot hur fundamentalistiskt Järnringen framstår när de framhärdar i att
aldrig(!) göra avsteg eller undantag från dessa principer. Jag talar om att "spelledaren slår INGA slag" och "ALLA varelser har samma uppsättning värden". Bägge principer blir för eller senare ospelbara kvarnstenar om de ska användas undantagslöst. Men som tur är inget av dessa något en spelare behöver ens märka, förutsatt en spelledare som är någorlunda varm i kläderna och känner sig tillräckligt självsäker i spelledarrollen för att helt enkelt slå viktigare hemliga slag själv och kan on-the-fly-modifiera monsterstats.
