Nekromanti [Symbaroum] Bästa scenen i äventyren?

[Bifur]

Vilken scen tycker du funkat bäst hittills med utgångspunkt i det utgivna materialet? Vad är det i scenen som fångar spelet? Varför funkade den bra? (Jag är alltså inte ute efter scener som är bra för att spelare/RP gjort speciellt coola/häftiga saker utan för att de funkat extra bra i sin miljö och spelets tematik etc.)

 

[Bifur]

Min egen favorit hittills är mötet med alven Eliael på Yeferon. Andarna vandrar runt den mystiska varelsen som sitter fastvuxen på stenen. De är inte aggressiva men RPna är ändå livräddda för att dra till sig deras uppmärksamhet, samtidigt som de så klart tror att de behöver prata med alven, som uppenbarligen håller de odöda lugna. För mig fångar det mycket av spelets teman.

 

[Lightshy]

SPOILER!
-
-
-
-
-
-
-
Jag tycker nog attacken på Tistla Fäste i början av V.V. är mäktig.

Sedan gillar jag slutscenen i Döda drömmar... när klockan plötsligt tickar och man måste bestämma vad man ska göra med Nidvattnett.

 

[Rangertheman]

Båda de scener som Lightshy nämner blev riktigt bra när vi spelade dem. Särskilt slutscenen i Döda drömmars grav innebar tuffa beslut om var fokus skulle ligga. Lite samma sak var det i flykten från Karvostis inre i slutet av Häxhammaren. Många olika faror att ta hänsyn till och kort om tid.

 

[Platon]

Hmmm.

Ja, slutet på döda drammars grav, när vi släkte ned rummet, alla satt med ljus och klockan tickade var najs. Och nästan alla tre äventyrsplatserna i HH har haft sina highlights; när de slogs med fundiber vid porten in till nya jordemo, Elaiel och mötet med paddgudomen i Yeferon och mötet med Orangaar där han utmande RP för att se om de var modiga nog att stå upp emot honom.

 

[Paal]

Slutet i Döda drömmars grav är en sådan scen för mig. RP har frenetiskt kämpat för att få upp dörren till skattkammaren (som de tror ska leda till en väg ut ur kryptan), samtidigt som de slåss mot Baumelos kultister, Van-Rogan och mot den vandöda konungens skalle. När de äntligen lyckas ta sig in sipprar mörkret ner och omsluter dem vilket får dem att fly i panik släpandes på sina avtuppade vänner. Bitterljuvt och episkt.

 

[Järven]

Jag håller er om att slutet på döda drömmars grav ligger bra till. Jag tycker scenen utgjorde ett fint klimax som dessutom symboliserar kärnan i spelets tema, att man väcker mörkret om man gräver för djupt efter skatter, i det här fallet bokstavligt talat.

Om jag ska säga en scen som har fungerat bäst så blir det öppningsscenen på Häxhammaren. .....

SPOILER!
....
....
....
....
....

... När RP sitter på långhuset. De ser att där finns märkligt många följen av olika slag, flera av vilka de har stött ihop med innan. Sedan brölar grymkäft ut sin klagosång och det blir dödstyst när han uttalar "Symbar".
Det som fångar spelet här är presentationen av många av fraktionerna som för en gångs skull är samlade på samma ställe. Samtidigt så inleder den på ett välidigt dramatiskt sätt den största skattjakten genom tiderna. Dramatiken eskalerar dessutom ännu mer med den påföljande attacken på storhövdingens borg. Att det hela dessutom utspelar sig i en väldigt episk miljö. Mörkt långhus på hög klippa långt ute i urskogen bidrar såklart också.

En annan sak jag har noterat lite på det här temat är att scenet som man som SL på förhand tror ska bli väldigt bra kan falla rättså platt när de kommer till verkligt spel. Detta kan såklart bero på val som spelarna gör. Ett sådant tillfälle för oss var i VV när slukhålet öppnades, spelarna tyckte det verkade vara för farligt. Så rp sprang helt enkelt hem till en våning och gömde sig där tills lugnet lagt sig i staden.... visserligen en rolig twist men där försvann de timmarnas förberedelser för den episka striden.