Jag tycker fortfarande att det är helt olika dimensioner. I många, men inte alla, dramatyper så har en orimlig och ologisk spelvärld direkt negativa effekter på dramat. Dramat faller sönder om det inte är logiskt rimligt. I andra genrer är det mindre viktigt. När vi spelar Plommonkrönikan vill jag definitivt inte ha en osammanhängande spelvärld. Det är historiska skeenden ur vår egen värld, och att spela riktiga människor som är med om riktiga historiska händelser är en viktig del av poängen. I massor av blorbande så är spelvärldens logik ganska sekundär. När jag spelade OSR fanns det ingen rimlig förklaring till dessa dungar och vad de där vargarna som bodde i en låst källare på en liten ö egentligen livnärde sig på. Poängen var att de var en intressant utmaning för gruppen att hantera. Spelvärldens logiska internkonsekvens är en oberoende variabel från spelstil.
Sedan beror det på hur man tolkar TS. Jag läser "en värld som inte hänger ihop" och "Den är inte rimlig, den hänger inte helt ihop, och den försöker inte heller göra detta". Det är för mig en helt annan sak än"När upptäcker vakten att dörren blivit uppbruten? Precis när det är som bäst för handlingen, hens patrullrunda tar precis så mycket tid den behöver för att passa i dramaturgin". Det senare är en helt annan sak än det förra. Världen hänger ihop alldeles utmärkt oavsett när vakten upptäcker dörren, om vi inte etablerat något annat tidigare.
Spelar vi Nerver av stål så kör vi spelledarlös samberättande narrativism, men om världen inte hänger ihop så har vi misslyckats.
). 
