Nekromanti Tankar om karaktärs- och personlighetsval

[Rickard]

Jag har suttit (när jag sket faktiskt) och funderat över vilka karaktärer jag väljer.. Valet av karaktärerna har i regel varierat, men jag har aldrig tänkt något på varför.. Det har alltid funnits en anledning till varför men jag har aldrig satt fingret på det. Nu har det kommit upp för mig att det är mina långvariga känslor under en period som avgör vilka karaktärer jag spelar och hur jag vinklar dem.. Jag stöter liksom på ett personlighetdrag hos mig själv som jag sedan hårdrar till sin spets i form av rollpersoner för att testa hur långt jag kan gå.. När jag exempelvis kom på att jag hade en rätt cynisk världsbild så skapade jag en shaman i Eon som enbart använde andra för att ta sig fram i livet (jag har hört att Clint Eastwood var sådan IRL och tog en del av det tänkandet därifrån också).. Den rollpersonen brydde sig inte nämnvärt om andras känslor eller företagande, och enbart han själv stod i centrum för sin egen värld.. Att sedan Eons jäkla tabeller kom och fick honom gift var en annan sak.. Karaktärer jag spelar nu är antingen dubbelbottnade eller har fått sitt liv omkastat på grund av en omskakning i sitt känslomässiga liv, som mitt halvtroll i DoD6 som håller på att få en religiös kris..

Ibland kommer det givetvis även upp karaktärer eller snarare karaktärsdrag som jag känner att jag någon gång skulle tycka vara intressant att testa som en del av en annan personlighet.. Som torpeden i The Mexican (2001) som är homosexuell eller den tokiga magikern Zifnab i från Dödens Port-serien. Ett exempel från mina rollpersoner kan vara extremsportaren (rip-off: xXx, en film jag inte ens har sett) som jag spelar i Mutant Chronicles.. Tanken av andra personligheter kan vara lockande.. Jag vet inte varför just vissa är det.. Kanske är det för att de är så pass främmande för mig men ändå tilltalande att jag vill testa det.. Eller så kanske det är något i mitt undermedvetna och mina djupare analyser av mig själv som gör att jag faktiskt känner något gemensamt med de karaktärsdrag jag stöter på i form av böcker, filmer eller analyser av andra personer.. Zifnab har till exempel en dubbelbottnad personlighet.. Först får man bara möta ytan som visar upp en galen, babblande magiker men stundom så bubblar hans inre upp, en trött gnista tänds i hans ögon och han förändras till en gammal individ med en stor visdom och erfarenhet och förfärliga minnen.. När jag började läsa bokserien så älskade jag den karaktären och nu år senare så kom jag på att jag faktiskt är sådan själv.. Fast tilltalas jag kanske bara för att det är en sådan intressant motsats..(?) (Heh, torpeden tilltalar mig just för att det är en sådan motsats.. Ett tufft yrke som torped och bög som i regel antas i första hand att vara fjolligt.. Men kanske om några år kanske jag kommer på att jag är homosexuell? Nåja, alla tänker väl på homosexualitet någon gång? )

[slut, djup grundtanke -- spinner vidare och blir ytligare]

Egentligen är rollpersonen man spelar en själv eller någon som man skulle vilja vara.. Det märks tydligt på sin egen spelgrupp.. Visst har de skrivit ner några karaktärsdrag och följer dem något sånär, men i grund är det alltid dem själva.. Visst försöker de variera sig men några grundegenskaper favoriseras alltid (då de säkert vill vara så IRL).. Det är ju rätt naturligt och inget jag direkt klagar på.. Visst försöker man (ibland) leva sig in i rollen och se det ur rollpersonens perspektiv men i grund och botten så är det en själv som agerar..

Näe, jag försöker inte anklaga rollspelare för att inte rollspela.. Att agera ut en karaktär, som inte är själv, är enligt min mening omöjligt. Därför så väljer man gärna karaktärersdrag som man lätt kan anknyta till eller som följer ens eget tänkande på något sätt, även om man inte kan anknyta till det (just då?).. Så jag ställer mig lite tveksam till att få rollpersoner utdelade till sig (det har jag varit hela tiden, men nu har jag en anledning) då det är en annans grundpersonlighet, erfarenhet och fantasi som har skapat den.. Man har ju svårare att knyta an och ta till sig den rollpersonen som intressant.. SL kan visserligen underlätta för spelaren väldigt mycket genom att ha en bra bakgrund beskriven där det finns vändpunkter som förklarar rollpersonens nuvarande agerade och personlighet.. Eller varför inte en novell (Tack Ymir att du visade mig det sättet) som visar en rollpersons tänkande? Det kräver dock intresserade spelare som vill ta till sig en sådan information..(?) Bakgrunder underlättar nog även rejält när man ska "besätta" sin egen skapade rollperson, såsom en shamans atteraljer underlättar när denne vill försätta sig i trans.. Som one-shot (enkvällsäventyr) har jag inget emot utdelade (av SL) rollpersoner och själv har jag lekt med tanken att dela ut rollpersoner som spelarna i spelgruppen själva en gång har gjort.. Bara för att få se hur en rollperson blir i en annan spelares hand..

Hmmm, jag anser inte att rollspel enbart bör användas till att vara personlighetsutvecklande eller få en själv att få djupa insikter.. Jag fnyser åt personer som försöker göra rollspel till något djupare och dölja att rollspel i grund och botten faktiskt är ett spel.. Ett spel som går ut på att underhålla ett gäng för en stund.. Dock så tycker jag det är bra, intressant och faktiskt även roligt att kunna göra självanalyser.. Jag har bara inte tänkt på detta sätt om mina rollpersoner förut och tänkte dela med mig av det.. De är till viss del (/alltid?) en spegling av en själv (i vissa fall mer uppenbara?).. Jag vill avsluta med att säga att ämnet inte på något sätt är nytt och att mitt syfte med detta inlägg inte var att ni ska få några aha-upplevelser eller visa er nya spelsätt..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som mest ville få det här ur sig och förväntar sig ingen diskussion och som antagligen endast får korta förklaringar om hur andra spelar till svar

PS. Jag kunde inte komma på namnet på Zifnab då jag helt plötsligt blandade ihop det namnet med Zaphod. När jag sökte på nätet så hittade jag att Dödens Portar fanns som datorspel.. Tjohoo! Skaffa!

Usch, jag otrivs att lämna ut mig såhär i vissa tankar.. Jag har förut alltid försökt hålla tillbaka personliga saker här på forumet.. Det var inte heller meningen att det skulle bli såhär långt.. Jag hade en klar grundtanke men medan jag skrev så utvecklade jag det och spann vidare på mina egna idéer.. Normal brukar jag inte kunna göra så (såvida det inte är något jag brinner för)..

När jag korrläser mitt inlägg så slår det mig att mina rollpersoner kanske kan kännas utstuderade..(?) Det är dem inte.. De är väldigt enkla.. Jag brukar i regel ha 3-4 olika noteringar beskriver antingen personlighetsdrag, mimik, kroppsspråk eller röst och sedan är det ett karaktärsdrag som är mer framträdande än de andra.. DS.

 

[Hartland]

Jag vill börja med att säga att gillar du Zifnab i dödens port så bör du läsa Dragon Lance serien också. Du kommer på varför när du läser den

Jag håller med dig om att karaktärer ofta är en färlänging av sig själv. Man tar saker som man vill vara och adderar det som man är. Resultatet för mig själv brukar ofta resultera i Alviska Vapenmästare (spelar eon). Tyvärr så får jag aldrig använda dom i egenskap av SL... =/
Karaktärs skapande är endå något av det roligaste i rollspel. I alla fall för mig som inte spelat så mycket som jag kanske har velat.

Dom första karaktärerna som mina spelare skapade var en STOR thruk (För er som inte kan eon läs "rese" tror jag... En balanding mellan en orch och ett grottroll iaf) den andra en stendum tjyv som var utmärkt på att dyrka lås och den tredje var en liten missla med vildmarks färdigheter. Vi började spela med dom och det gick okej... Tills jag började spela "de förlorades sissta hopp" men det är en annan sak.

Under tiden (snarare otiden, blev ofta stora hål mellan spelningarna) så lessnade misslan och vi bvörjade fundera på att göra en ny kampanj. Det började mest med att jag kände för att göra något nytt. Visst göra RP's är kul men att göra allviska vapenmästare helatiden blir trist i längden . Resultatet blev en karaktär väldigt olik mig själv. Kanske inte till mentaliteten så mycket som jag men sättet han levde på och vem han var. Det blev en person som inte var stark. Han var visserligen ganska rörlig men hans främsta atribut var Per, Psy och Vil. Han var en "vällusting" det vill säga en person som lever för att festa(det är egentligen här han skilljer sig mest ifrån mig, jag festar aldrig). Även om han tillhörde adeln så var han utsläng ifrån sin famlij, mest pga att just festade hela tiden. Samt att han hade äktat en av lägre stånd(också väldigt olikt mig, har aldrig haft flickvän ). Efter som hans familj inte gillade han så livnärde sig han och hans flicka genom att göra inbrott. Han är i övrigt en gladlynt person som bjöd huset runt så ofta han kunde.
Mina spelar som satt och hängde hemma hos mig som vanligt utan att göra nått hängde på mig i mitt anti-oss rp skapande. Truken blev en läkare som är pacifict. Tjyven blev en köpman som var tjock snål och spelberoende. Dessa har vi hittils haft mer roligt med än våra första karaktärer.

"Anti-sig-själv" karaktärer kan vara roligare och mer intresanta än förlängningen ibland. Har dock aldrig spelat med tilldelade karaktärer... Man kanske borede prova?

/Hartland - vill spela mer än spelleda

 

[Foggmock]

Vilket jävla skitinlägg!

Hrrrm. Nåja.

När jag själv väljer karaktär så brukar jag faktiskt INTE utgå ifrån just mig själv, men jag brukar likväl plocka fram saker som jag ideoliserar. Jag har faktiskt vitt skilda karaktärstyper beroende på spel, till skillnad från vissa av mina spelare och till skillnad även då från dina spelare. Jag kan väl rada upp lite exempel på vad och varför.

Vad: En krigardvärg, mycket arketypiskt.
Varför?: För att det var min första seriösa fantasyperson med en personlighet och inte bara en massa rasattribut, och vad passade då inte bättre än att gå tillbaka till mina favoriter från tidigare Chronopiasessioner: Dvärgarna.

Vad: En utstött Jägaralv, son till en Utvald (alvernas motsvarighet till präster i DoD6, Fogges anm.) som var på en eternal holy quest för att hitta sin pappa igen, som blivit utstött från deras stam. Gästspelar i min novell som finns här nåstans på sidan, och nån gång planerar jag att skriva en fortsättning då det faktiskt är baserat på en "verklig" händelse.
Varför: Ball koncept med en lite excentrisk ensamvarg som bara litade på sina husdjur.

Vad: En galen, kaxig, teknikintresserad gung-ho-pilot i Star Wars av kvinnokön
Varför: Tja, jag kände för att spela kvinna, och diverse rollkaraktärer från litteraturen/filmen dök upp i hjärnan även om jag inte kunde sätta fingret på någon, och den självständiga flickan som leker i pappas verkstad som liten var det perfekta konceptet. Särskilt om hon är sådär fulsnygg för att hon inte orkar bry sig om sitt utseende, men är ganska söt ändå, liksom. Öh. Ja.

Vad: Före-detting inom armen, en stor grov svart snubbe.
Varför: Vi slumpade arketyper i Feng Shui, och jag fick Ex-special forces. Eftersom jag alltid håller på kvotnegern i filmer och så tyckte jag det kunde vara ett koncept att testa.

Så, uhm, sönderanalysera allt vad du vill, men jag tror spelaren i vår grupp som bara spelar soldater, officerare, hitmen/solos och såna yrken vore mer intressant ur din synpunkt.

 

[Ackerfors]

/Han som mest ville få det här ur sig och förväntar sig ingen diskussion och som antagligen endast får korta förklaringar om hur andra spelar till svar.

Troberg lär väl haka på något halvt OT och göra det helt OT snart så du behöver inte oroa dig...

<font size="1">(Misstänker att just det här kan bli vad han hakar på, följt av något om pulsjetmotorer och d30.)</font size>

---

Jaja hur som helst så ska jag väl försöka svara på hur jag spelar så att vi kan undvika diskussioner.

När jag skapar rollpersoner så funderar jag mest på hur den kan skaka om gruppen och ge den lite mer bredd på alla håll och kanter. Därför har jag en grovt sarkastisk bard som springer runt med hillebard.

Andra karaktärer jag gjort?

En kinky gangreltjej i rosa stövlar och grön kort-kort-kjol.
En halfling-cleric med 6 i styrka. Använder givetvis bara armborst.
En pacifistisk munk.
En magiker med ständig dödsångest.

Varför gör jag då de här udda karaktärerna?

Alla utom gangreltjejen är gjorda för DnD, ett spel som till mångt och mycket saknar djup om man inte själv anstränger sig för att föra in djup i det. Det är vad jag försöker, och jag brukar lyckas rätt bra, tror jag.

 

[Sodivra]

Mina karaktärer:

Jag har märkt, ibland långt i efterhand, att jag antingen plockat delar av mig själv, eller raka motsatsen till mina rollpersoner.

Det började med Kevin, min Tribe 8-rollperson, och det var väl ungefär där mitt "moderna rollspelande" började igen. (Jag började skriva Mutantstaden och Staden vid Berget, osv..) Kevin hade ingen direkt självinsikt eller självreflektion, och var mest sur och lite barnslig. (Han var 15 också) Men sedan så stöter han på en tjej på första mötet som blir hans.. tja.. spegel, så det höll inte i sig så länge..

Självinsikt och självreflektion tycker jag är.. tja.. viktigast. Jag har också alltid fokuserat på självdistans (Ingen prestige i debatter osv) så Kevin var en motsats till detta. Kanske kunde jag lära mig lite genom att titta på vad jag inte var/inte ville bli?

Murphy, en vampirerollperson gick runt och var vilsen, han saknade självinsikt men inte självreflektion. Han var en gammal mäktig malkav som inte kunde pussla ihop världen riktigt. Han var säker på att han hade en massa visdom där någonstans, och allt skulle bli klart för honom någon dag. Under tiden drev han runt och var cool. Påminde mycket om mina flummiga tankar om "Evig Skönhet". Spelade aldrig med honom, dock.

Vidar, min lajvrollperson, var cynisk och ville inte ha hjälp från någon, ungefär som Kevin. Fast han blev också kär med en gång, så..

Namnlös Noble från spelet Nobilis. Ett koncept för en gammal konservativ mysig gubbe som har hand om faderskap och skörd. Jag är mysig men inte konservativ.

Ivo, en genomflummsnäll orch som ville att alla skulle vara vänner. Snäll och oskyldig - Check. Flummig - Check. Lite en karikatyr på mig.

Edvina, soft och fredlig paladin med ett stänk knasig humor. Okej, det här var också en kopia på mig..

Sedan har jag två rollpersoner till som inte riktigt passar, "Kurtz med en trädgård" och "Stor kaxig voodoopräst".

Alla dessa drag är antingen mina egna, karikatyrer, eller raka motsatser, och jag tror jag definerar mig själv lite genom dom. Även motsatser kan definera. Jag vet inte om jag lärt mig något genom mina rollpersoner, men jag lärt mig saker om dom. Konsekvens och paralleler som jag kommit på först i efterhand. (Eller ja, typ tre utav dom.. Kevin, Vidar och Ivo.) Och kanske har jag inspirerats och förstått lite bättre själv efteråt också.

En sak som är väldigt viktig för mina rollpersoner, faktiskt det jag gillar mest, är karaktärsutveckling. Jag älskar att låta dom ha problem som de övervinner i slutet med självinsikt. Och i verkligheten gillar jag ju utveckling.
Ivo blev faktiskt mer cynisk som omväxling, men det vände sedan när han var tvungen att mogna till sig. Självinsikt i vilket fall..

Så.. japp.

 

[Rickard]

"'Anti-sig-själv' karaktärer kan vara roligare och mer intresanta än förlängningen ibland."
Arrg.. Här försöker jag skriva ett inlägg som ingen kan svara på och så missar jag en sådan sak.. Ja, du har givetvis rätt.. Själv så spelar jag gärna raka motsatsen till mig själv då jag vill testa hur andra kan reagera på en sak och på så sätt kanske bredda mitt synfält för andra människor.. Det är intressant och roligt.. Jag håller med..

En sak jag glömde skriva var att jag brukar kunna förlänga mig och sedan göra en "twist" på förlängningen så att draget inte längre är likt mig.. Jag tog till och med upp ett exempel på en sådan sak i mitt första inlägg med tänkte inte närmare på det.. Min halvorch Hödir... Han hade ju ett känslomässigt stormande hav inom sig och jag tvistade till det så det handlade om hans tro och hans religion.. Detta av två skäl.. För det första så är aldrig religion framträdande i fantasy så jag tänkte försöka mig på det.. För det andra så är jag själv ateist och spela en troende (rena motsatsen till mig) kändes som en skön och intressant utmaning..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som borde ha vidareutvecklat (och korrläst) men måste skynda iväg

 

[Man Mountainman]

Jag vet inte om jag vill påstå att mina rollpersoner är direkta speglingar av mig själv. Det är klart, till dialog och kroppsspråk och sådant kanske de påminner om mig, men rollspelen erbjuder tillräckligt många möjligheter att abstrahera de situationer man är rädd för i verkligheten till sådan grad att man inte behöver vara rädd för dem i spelet, och alltså behöver ens rollperson inte ha samma svagheter som en själv.

Mina rollpersoner har ofta många fördelaktiga personlighetsdrag som jag själv saknar. De är orädda, utåtriktade och så vidare. Jag skulle inte vilja säga att det beror på något behov hos mig att vara någon annan som saknar de svagheter jag själv bär på. Snarare väljer jag de karaktärsdrag som är intressanta för spelet. Jag väljer att spela orädd för att det är intressantare att spela en rollperson som rusar in i faran än en som springer och gömmer sig för den. På samma sätt väljer jag min rollpersons karaktärsbrister. Mina rollpersoner kan vara dumdristiga, benägna till konflikt eller något liknande, helt enkelt eftersom det blir så mycket roligare att spela då.

Just nu lirar jag en kampanj i Feng Shui, och där spelar jag José Maracca, en välmenande men korkad och överdrivet självsäker kampsportsutövare. Han kastar sig gärna in i faran utan att tänka över saken först och hjälper gärna de svaga och utsatta utan att förvänta sig någon belöning.

Min rollperson i Arvidos kampanj "lilla staden vid berget" var jag mycket nöjd med. Det var en politiskt engagerad halvorchisk musiker vid namn Finn Grogmock. Hans vittgående engagemang i orchernas sak var en perfekt drivkraft för att få in honom i diverse konflikter. Jag hade dessutom försett honom med ett stormigt kärleksförhållande för att ytterligare utöka konfliktmöjligheterna.

Så resonerar jag när jag gör mina rollpersoner.

 

[Railin av Zolod]

Intressant idé. Skulle jag studera min samling karaktärer skulle jag hitta dels... enorma mängder krigare med olika vapen och diverse saker, huvudsakligen stöpta i samma form.
Detta är något jag pysslat med mycket stor del av min rollspelskariär. Inimelan lyser visa punkter av hopp fram... men det blir inte för många. Kan väll dra upp ett par nuvarande karaktärer:

"Hedning" Darkensk /svart alltså) klingmästare till Eon. Har förut varit filosofisk krigare med en dödslängtan, och har ändrats till en mer livsvilig karaktär som verkligen inte vill dö.... Inspirerades av en fiktiv karaktär (snodde tillochmed smeknamnet. Gemmel's bok Skuggprinsen.), men när jag läste boken igen såg jag vilken grov feltolkning jag hade börjat med, och hur mycket mer lik han hade utvecklats till efter en stunds spelande....

Caress d'Fleur Neotech, supermodel, fransyska. Färgändrande hår, extrema snobberier, och passar verkligen inte in i gruppen av ryska maffiamedlemmar och perversa hackers. Finns förresten inte med i gruppen än, är bara en sidoperson. Troligtvis den enda kvinnliga karaktär jag tycker är lyckad som jag spelat.

Teran Kindred of the East. Taoisitisk Thousand Whispers vandrare. Lever utan ett Wu, men med en personlig Nushi. Var en torped för Triaderna då han levde, och plågas dels av den extrema livsstil han levde, helt utan balans, och av ärren och det drogberoende han har kvar. Har nu flytt till staterna, där han deltog lite i erövringen av SF, och sedan drog vidare till östkusten.
Inspirerades lite av den kamsport jag tränar nu, jeet-kune-do, och går runt med ett par escrimas i ryggsäcken. Man måste ju få några timamrs kampträning i The Courts....
För övrigt en riktigt smutsig individ, som kan knappt stås ut med att has i samma rum. Har balans som en tokig....

Och det är väll det jag känner för att berätta om just nu. Jag tycker om stridskapabla karaktärer, det är det eller vildmarksmän. Alltså karaktärer som vet vad fan det är dom syslar med, är vana vid att få sin vilja fram osv.
Man borde kanske ta sig till att avvika lite från den här mallen, men men...
En annan sak är jag jag tidigare har spelat ganska så otrevliga, ohederliga, lömska, snikna små jävlar, men har på det senare utvecklas att bli mer realistiskt hederliga, hjältemodiga, men kanske smått cyniska.
Inget av det är egentligen taget från mig. De karaktärsdrag jag skulle ta därifrån vore mer en enorm förmåga att irritera sig på andras tillkortakomanden, överse mina egna, och skriva väldigt dåliga inlägg.... Fast å andra sidan, jag spelar gärna manliga personer som är ganska långa och smala, lika mig alltså. Kampsporter är ofta något mina real world karaktärer kan, och det är ett växande intresse hos mig själv. Inga dubbla katanor här dock...
jag skapar även karaktärer för att protestera mot fel jag ser runt omkring mig. Som på White Wolfs chatter, där jag ofta spelar Vampire, så skapar jag gärna sunkiga, kanske skrämmande, kluriga, eller bara totalt whacko karaktärer som pratar med sin egen beast bara för att tyst protestera mot alla Appearance 5, bondage-collar latexvampyrer som skiter i att blodsugare inte kan ha sex....
Eller som till min Eon-grupp. Jag började spela dessa hedrliga, hårt arbetande chars för att alla sjönk ner till liknande nivåer som mina gammla chars. Svarta kläder hit och dit, alviska vapen och så vidare...

 

[Rickard]

"När jag skapar rollpersoner så funderar jag mest på hur den kan skaka om gruppen och ge den lite mer bredd på alla håll och kanter. /.../ är gjorda för DnD, ett spel som till mångt och mycket saknar djup om man inte själv anstränger sig för att föra in djup i det. Det är vad jag försöker, och jag brukar lyckas rätt bra, tror jag."

"Han sätter sig tillrätta i stolen och plockar fram pärmen med personliga uppgifter och anteckningar från tidigare sessioner.
- Så, Yassilus. Vi har tidigare diskuterat dina typer av rollpersoner som du gärna vill spela. Hur tror du det kommer sig att du gör dina karaktärer på det sättet?
Han sneglar illvilligt genom sina glasögon på Yassilus som ligger bortvänd från honom på en soffa.
- Tjaa.. Jag vet inte.. Man skulle kunna tänka sig att jag är en sådan person som gärna vill utmärka sig genom att vara tvärtemot alla andra. Att jag är en sådan som gärna tar minoritetens sida och försöker kämpa eller snarare visa upp att de andra sidorna finns."

Oki.. Jag baserar detta antagande ovan rätt mycket på mig själv, då jag själv ibland gärna tvärtom mot vad jag är tänkt att göra.. Är det bara hjältar i en grupp så gör jag en menlös tiggare eller bard.. Som en halvalvkrigaren som jag gjorde till DnD.. Jag fick det förklarat att det var ett hack n' slash-äventyr som jag skulle göra karaktären till.. Halvalvkrigaren tänkte jag att han hade varit kraftigt drogberoende en längre tid och att den skadat honom mentalt, vilket förvandlat honom till en münchhausenskrävlande Don Quijote.. Hans drogvanor har minskat men drogerna finns fortfarande där och gör att hans personlighet ändras hela tiden.. Det låter ju knappast som en karaktär man släpar ner i en dungeon..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som med detta försökte få fram att även om karaktärsdragen inte alltid speglar hur man är eller vill vara så kan valet av rollpersoner likväl göra det

 

[Ackerfors]

"Han sätter sig tillrätta i stolen och plockar fram pärmen med personliga uppgifter och anteckningar från tidigare sessioner.
- Så, Yassilus. Vi har tidigare diskuterat dina typer av rollpersoner som du gärna vill spela. Hur tror du det kommer sig att du gör dina karaktärer på det sättet?
Han sneglar illvilligt genom sina glasögon på Yassilus som ligger bortvänd från honom på en soffa.
- Tjaa.. Jag vet inte.. Man skulle kunna tänka sig att jag är en sådan person som gärna vill utmärka sig genom att vara tvärtemot alla andra. Att jag är en sådan som gärna tar minoritetens sida och försöker kämpa eller snarare visa upp att de andra sidorna finns."

Hehe, det ligger mycket i det faktiskt.även om jag har svårt att spela självgoda karaktärer. Det blir mest karaktärer som är, vad är det nu de kallas, main comic hook? Jag trivs med att mina rollpersoner inte tar sina liv på allvar.
Jag ska berätta en liten saga från när vi spelade igår...

Vi är mitt inne i en strid. Alla utom munken rider på en gris, jag står på min gris med en flagga fastbunden i hillebarden. Där rider jag fram och tillbaka och huvuden flyger från de stackars dvärgarna. Så blir jag jagad av två dvärgar. Jag gör 180 grader med grisen och rider mitt emellan dem, duckar för alla slag och rider bort till min kompis. Sen vänder jag 180 igen och rider tillbaka och spränger en av dvärgarna med min dum-dum-hillebard. Givetvis är allting i HongKong-actionstil. Alla de andra rullar runt på golvet, mållösa av skratt...

Som en parentes är min bard med hillebard (vi kallar honom hille-barden höhöhö) nu mer svinryttare också.

 

[Svarte Faraonen]

De rollpersoner jag spelar brukar allt som oftast ha drag av mig själv, främst genom att de pratar alldeles för mycket. Däremot brukar det variera i högsta grad hur deras beteende annars är. Ofta brukar de vara mer impulsiva än jag är. För att ta några exempel.

Immanuel: Gamielalv från Gemini. Mycket opålitlig, enbart ute efter att roa sig och få egen vinning. Halvt vansinnig, tar alldeles för stora risker. Är dock inte dum, har ofta någon form av "plan B".

Kahyrn: Krigarpräst från Drakar och Demoner Expert. En ganska tankfull person som har rätt hög moral. Antagligen den "godaste" av mina rollpersoner.

Habrim: Adlig dvärg ("midget", inte "dwarf") från GURPS Conan. Mycket impulsiv och hetsig, inte allt för begåvad. Klagar högljutt på ofrälse och folk som beter sig så det stör honom. Agerar nästan alltid utan eftertanke.

Av dessa kan man nog säga att Kahyrn är ganska lik mig medan Habrim i mångt och mycket är en motsats i sitt beteende. Kanske har dessa rollpersoner olika impulsiva drag som ajg gärna skulle leva ut i verkliga livet?

 

[walium]

Eftersom jag oftast är spelledare så kan jag inte påstå att jag har gjort särskilt många karaktärer värda att minnas under årens lopp.

Dramzick var en ung dvärg som jag gjorde till Eon-äventyret "De fördömdas sista hopp". Jag gillar dvärgar eftersom de påminner en del om mig och hur jag hade velat vara. Han var stolt och pratglad. Kanske hade han fått mer utrymme i gruppen om inte alla andra hade varit sådana märkliga Ufon. Vad sägs om en lärd, trumpetspelande dvärg som sörjde sin döda åsna? Eller en psykotisk Dibukanhängare som offrade kycklingar hela tiden?

Mercurion är min nuvarande, mest aktiva karaktär. Han är en naiv men ambitiös Daakpräst som har kommit till en liten inskränkt by mitt ute i ingenstans. Han är hängiven, ivrig och högljudd. Han representerar en mer sansas syn på religion och vidskepelse. Sannolikt den minst våldsamma karaktär som jag någonsin spelat. Han största militära bedrift är att han har smygit sig på en obeväpnad gûrdslav och slagit ner honom.

Överlag så skapar jag karaktärer som liknar mig själv men förstärker deras drag. Jag är själv mycket blygare och mer tillbakadragen, åtminstone inledningsvis, än mina karaktärer brukar vara. Ofta får de en ledarroll vare sig jag vill det eller ej. Sedan brukar jag också försöka skapa karaktärer som är eftertänksamma och hyfsat begåvade. Jag har alltid haft svårt att spela riktiga dumskallar.

 

[Rising]

Varför man leker...

Egentligen så leker man väl för att lära sig mer om en själv? Att pröva gränser som man känner sig behindrad av i verkligheten, eller för att granska sidor hos en själv ur ett yttre perspektiv genom att tillspetsa dem och på så vis separera dem från den egna personen.

Typ. Jag ser inte det som något dåligt. Tvärtom, det är ju då som leken engagerar på riktigt, att bara låtsas vara någon annan som inte har något gemensamt (eller "ogemensamt", om man spelar en kontrasterande motsats av en själv) med en själv, det är väl snarast en form av skådespeleri och inte en lek.

Jag gillar att lyfta fram en viss sida av mig själv och kanske låta den få vara tjej eller en gammal gubbe för att man ska kunna se vad som plötsligt blir annorlunda och vad som kommer kännas konstigt. Men jag är mycket sällan medveten om vilken sida av mig själv som finns i varje rollperson förrän när jag analyserar den långt efteråt. Jag tänker ju bara på att jag vill ha en rolig rollperson, mer än så funderar man ju inte direkt.

Det var länge sedan jag fick spela in mig i en rollperson ordentligt, men rent generellt så gillar jag ohederliga, odugliga, sorglösa slynglar bäst. Det är rätt typiskt sådan jag skulle vilja vara mer själv. Jag diggar små yrväder till hetlevrade kvinnor också ...och små försynta småflickor ...och dekadenta playboys ...och halvtöntiga fånar (som typ Dr.Zoidberg i Futurama).

De har nog alla rätt typiska Risingska drag i grund och botten, även om jag har överdrivit vissa sidor och omvänt andra sidor.

/Rising
spelar dock oerhört sällan, så han har få rollpersoner att lyfta fram som riktiga exempel.

 

[Troberg]

Jag är väldigt tvåspårig där. Antingen spelar jag karaktärer som är en förlängning av mig själv eller så spelar jag karaktärer som är tvärt emot mig själv. No middle ground (oftast).