baron Max Durhal_UBBT
Warrior
Tapio reste sig upp och tog på sig kläderna och utrustningen. Tempelriddarna skulle komma snart och i sinom tid skulle han få sina pengar. Men han tyckte inte om att dvärgen skulle koma efter. Han ville resa med honom då han kände att med honom skulle han nå de mål han hade i livet, men han fattade inte varför det var så.
Tempelriddarna kom i alla fall in i rummet när han var färdig. Han tittade på armen och konstaterade att den var totalt obrukbar och aldelles öm. Hur lång tid hade medikus sagt, tre månade?
"-Ska vi gå?" frågade Zander.
Tapio nickade och de begav sig mot dvärgaporten.
Kherzam hade pratat med en i rådet. Han hade t.o.m. blivit erbjuden en plats i hären som skulle begett sig mot tirakerna men han hade tackat nej. Han hade besökt sin syster och bett några sista böner till Vontar innan han hade gått för att skriva sin rapport. rummet han kom till var litet men med en ansenlig mängd böcker som var ett stort historiearkiv. På bordet fanns alla möjliga skrivdon och han bestämde sig för att sätta igång med sitt arbete.
Att hämta hästarna hade gått rätt så snabbt och nu var de tre resekamraterna på väg ifrån Khazimbergen. tapio visste att de skulle färdas genom landet Västmark till Soldarn och det visste han skulle bli en lång färd. Han hade lite problem när han skulle kontrollera hästen med bara vänsterhanden men det gick vägen till slut. De red länge och kom till slut ut från bergen och kom i alla fram ner ifrån de karga Khazim-bergen och in i en del av Västmarks fuktiga tropiker. Det var där som Tapio uppfattade ett varningens ljud.
"Vänta!" viskade Tapio.
"Vaddå?" frågade De Galt.
"Det lät som om..."
Framför de tre resenärerna kom nu tre gestalter fram ur buskagen. De hade gömt sig väl och stid där nu beväpnade och två armborst från två tiraker riktades emot de. Men det var en gestalt i mitten som de inte kunde identifiera, en sorts ödlemänniska med två svagt lysande dolkar. Han gav ett rätt så skrämmande uttryck.
"Om ni sammarbetar kommer detta gå fint" sa ödlemänniskan.
"Vad vill ni!" väste Tapio fram.
"Allt ert silver!" väste varelsen med en mystisk dialekt, som inte var Sakhra.
Tapio tvekade och tittade på varelsen tills han dumt nog sträckte sig efter sitt svärd.
varelsen höjde då händerna och från dennes fingertoppar kom det en blixt som träffade Tapios höger arm med en otrolig smärta. Tapio hade i samma stund försökt hoppat ner och stid nu på marken med svärdet i vänsterarmen, men med en kraftigt bultande arm.
"NEJ!" skrek De Galt och red snabbt fram mot varelsen och en av tirakerna för att med sin häst krossa en av Tirakernas huvuden med en hästspark och sen måtta ett hugg rakt mot ödlevarelsens huvud vilket högg ut hans högra öga. Den ylade.
Nu rörde sig både Tapio och Zander mot den siste Tiraken som mitt i uppståndelsen kastat ifrån sig armborstet och slitit upp en sabel. Han högg vilt mot sin omgivning. Men medan Zander försökte finta undan motståndaren så struntade Tapio i alla hugg omkring honom, och högg ett kraftfullt hugg med sitt Slagsvärd. I nästa stund låg den siste tiraken på ett blodfärgat bladverk med tio saknade tänder. Men Tapios seger hade haft ett pris, då tiraken hade träffat dennes ben. Blodet forsade nu fram.
ÖDLAN! Den fanns inte att se men Tapio visste i alla fall att den inte var död. De Galt hade ridit efter den men kom nu tillbaka.
-"Den försvann."
"Vi måste rida vidare" sa Tapio och tittade sig omkring marken där tiraken han fällt låg. Han såg att den andades. Det första han gjorde var att plocka upp de 10 tänder han slagit ut och lägga de i en liten ränsel han hade, för att sen utdela det dödande hugget mot fienden.
"Nu rider vi!"
"Men ditt ben, vi måste träffa någon som kan förbinda det, och det snabbt" sade Zander.
"Ja, men det gör vi knappast här." sade Tapio.
Och de red sin väg, men de hade knappt ridit i ett glas förrän mörkret omsvepte Tapio och han föll av sin häst...
TO BE CONTINUED...
Baronen som gärna bränner ett par Daaktroende till frukost.
Tempelriddarna kom i alla fall in i rummet när han var färdig. Han tittade på armen och konstaterade att den var totalt obrukbar och aldelles öm. Hur lång tid hade medikus sagt, tre månade?
"-Ska vi gå?" frågade Zander.
Tapio nickade och de begav sig mot dvärgaporten.
Kherzam hade pratat med en i rådet. Han hade t.o.m. blivit erbjuden en plats i hären som skulle begett sig mot tirakerna men han hade tackat nej. Han hade besökt sin syster och bett några sista böner till Vontar innan han hade gått för att skriva sin rapport. rummet han kom till var litet men med en ansenlig mängd böcker som var ett stort historiearkiv. På bordet fanns alla möjliga skrivdon och han bestämde sig för att sätta igång med sitt arbete.
Att hämta hästarna hade gått rätt så snabbt och nu var de tre resekamraterna på väg ifrån Khazimbergen. tapio visste att de skulle färdas genom landet Västmark till Soldarn och det visste han skulle bli en lång färd. Han hade lite problem när han skulle kontrollera hästen med bara vänsterhanden men det gick vägen till slut. De red länge och kom till slut ut från bergen och kom i alla fram ner ifrån de karga Khazim-bergen och in i en del av Västmarks fuktiga tropiker. Det var där som Tapio uppfattade ett varningens ljud.
"Vänta!" viskade Tapio.
"Vaddå?" frågade De Galt.
"Det lät som om..."
Framför de tre resenärerna kom nu tre gestalter fram ur buskagen. De hade gömt sig väl och stid där nu beväpnade och två armborst från två tiraker riktades emot de. Men det var en gestalt i mitten som de inte kunde identifiera, en sorts ödlemänniska med två svagt lysande dolkar. Han gav ett rätt så skrämmande uttryck.
"Om ni sammarbetar kommer detta gå fint" sa ödlemänniskan.
"Vad vill ni!" väste Tapio fram.
"Allt ert silver!" väste varelsen med en mystisk dialekt, som inte var Sakhra.
Tapio tvekade och tittade på varelsen tills han dumt nog sträckte sig efter sitt svärd.
varelsen höjde då händerna och från dennes fingertoppar kom det en blixt som träffade Tapios höger arm med en otrolig smärta. Tapio hade i samma stund försökt hoppat ner och stid nu på marken med svärdet i vänsterarmen, men med en kraftigt bultande arm.
"NEJ!" skrek De Galt och red snabbt fram mot varelsen och en av tirakerna för att med sin häst krossa en av Tirakernas huvuden med en hästspark och sen måtta ett hugg rakt mot ödlevarelsens huvud vilket högg ut hans högra öga. Den ylade.
Nu rörde sig både Tapio och Zander mot den siste Tiraken som mitt i uppståndelsen kastat ifrån sig armborstet och slitit upp en sabel. Han högg vilt mot sin omgivning. Men medan Zander försökte finta undan motståndaren så struntade Tapio i alla hugg omkring honom, och högg ett kraftfullt hugg med sitt Slagsvärd. I nästa stund låg den siste tiraken på ett blodfärgat bladverk med tio saknade tänder. Men Tapios seger hade haft ett pris, då tiraken hade träffat dennes ben. Blodet forsade nu fram.
ÖDLAN! Den fanns inte att se men Tapio visste i alla fall att den inte var död. De Galt hade ridit efter den men kom nu tillbaka.
-"Den försvann."
"Vi måste rida vidare" sa Tapio och tittade sig omkring marken där tiraken han fällt låg. Han såg att den andades. Det första han gjorde var att plocka upp de 10 tänder han slagit ut och lägga de i en liten ränsel han hade, för att sen utdela det dödande hugget mot fienden.
"Nu rider vi!"
"Men ditt ben, vi måste träffa någon som kan förbinda det, och det snabbt" sade Zander.
"Ja, men det gör vi knappast här." sade Tapio.
Och de red sin väg, men de hade knappt ridit i ett glas förrän mörkret omsvepte Tapio och han föll av sin häst...
TO BE CONTINUED...
Baronen som gärna bränner ett par Daaktroende till frukost.