Nekromanti Teamwork

[walium]

Re: Vikten av att alla är på samma sida

"Fast jag vet inte om det här är sån't du hade tänkt dig att grupprollerna skulle vara till för."

Jag tror att i ditt specifika fall så kan det handla om mer än bara olika roller i gruppen. Jag tror även att det handlar om att de inblandade spelarna har olika målsättning med sitt spelande. Yolle vill framförallt vinna striden, även om det kanske innebär att hans karaktär beter sig på ett sätt som den inte borde eller spelaren agerar utanför rollen. Spelledaren verkar dela hans uppfattning och då kan den gamle officeraren vara hur karismatisk som helst. Spelarna vet ju att hans plan är sämre. Samtidigt så tycker du att det är viktigare att ge din karaktär det utrymme och den pondus som han förtjänar. Era mål och ambitioner som spelare går i sär.

Som jag uppfattar tänket kring gruppdynamik så handlar det om att medvetandegöra för spelarna snarare än tvinga. Spelledaren skulle alltså inte kunna tvinga Yolle att följa din karaktär bara för att han är etablerad som en ledargestalt och därmed ge dig rätt. Situationen skulle förhoppningsvis aldrig ha uppstått ifrån början eftersom ni båda skulle vara medvetna om era karaktärers roller i gruppen och vad ni eftersträvade med äventyret.

Så tänker jag i alla fall.

Som en kommentar till Traffaut så har jag inget emot lite tips om gruppsykologi och gruppdynamik i reglerna, särskilt under karaktärsgenereringen. Egentligen borde samtliga rollpersoner skapas samtidigt och gemensamt så att man har en uppfattning om varandra redan från början.

 

[Genesis]

Fast jag misstänker, att om du berättar för övriga deltagare att du vill vara ledaren, och de säger att det är fräckt och då ska de vara X, Y och Z så tror jag att ni tillsammans kommer att betrakta dig som ledaren inom den gruppen. Det är inte alltid ledarskap grundar sig i ledarskap s.a.s.

Det tror jag också. Om alla är medvetna om att jag spelar en ledarfigur så kan de ju behandla mig som en sådan. Och SL kan ju fixa till det så att mina beslut ofta visar sig vara välgrundade, och så vidare. Jag tror att man har mycket bättre möjlighet att spela ovana roller på det här sättet än om man helt enkelt börjar att försöka vara ledaraktig och hoppas på att de andra skall fatta vinken.

 

[Svarte Faraonen]

"Av den anledningen så väljer jag nog att flytta tillbaka till Robin D. Laws vagt Belbin-liknande rollindelning i Robin's Laws of Good Gamemastering. Jag anser att Laws modell är mer praktisk, eftersom den framförallt utgår från vad som får spelarna att tända, istället för hur rollerna för gruppen närmare problemets lösning."

Mja, Laws modell täcker ju inte alls vilken roll de olika typerna spelar i en grupp. En "ledare" kan ju till exempel vara rollgestaltare, taktiker, historieberättare eller något annat. En annan skillnad är att den inte riktigt har samma fokus på nischer inom en grupp -- det kan potentiellt finnas hur många av varje typ som helst i en grupp spelare utan några större problem, men det blir däremot motigt om alla i en grupp är ledartyper som vill bestämma.

 

[Genesis]

Heja Traffaut!

Heja dig! Jag är naivt troende på reglernas inneboende kraft och kapacitet. Om du kan fixa ett regelsystem som tillåter mig att spela en roll som jag inte klarar av utan regelstöd, så blir jag lycklig. Sådana här tankegångar förtjänar uppmuntran och experimenterande och speltest, inte "men folk vill inte spela så". Så gör regler som tillåter den som inte har ledarskapstalanger att spela en ledare. Och om det visar sig att det är för svårt (omöjligt är ett tråkigt ord), så kommer du i alla fall garanterat att lära dig saker på vägen. Det finns inga misslyckade experiment!

//Genesis, entusiastisk.

 

[Mogger]

[ QUOTE ]
Jag tycker det vore intressant att slå fast själva samspelet mellan karaktärerna när man genererade dem. Alltså inte bara "jag är diskret" utan snarare fokuserade på hur den ena personens dynamiska, drivna otålighet skär sig med den andra personens vilja att koordinera och säkerställa goda relationer. Sådana saker. Alltså inte bara titta på hur rollpersonen är i sig utan hur hon fungerar ihop med de andra rollpersonerna. De flesta människors beteenden och roller utkristalliseras ju just i samspelet med de hon omger sig med - pappan som är auktoritär i hemmet kan vara underdånig och timid på sitt arbete, osv.

[/ QUOTE ]

Ja, själva tanken är ju att allt detta ska göra en av två saker, eller kanske båda? a) Underlätta samarbete och/eller b) skapa konflikter inom gruppen. Detta ska dessutom vara tydligt och öppet så att alla vet att det förhåller sig så. Det kräver att relationerna mellan spelarna formaliseras på ett eller annat sätt. Problem:

1. Grupproller börjar per definition om varje gång gruppen utsätts för något omtumlande eller omvälvande. Om en medlem försvinner så uppstår ett vakum och om någon tillkommer så uppstår en maktkamp.
2. Gruppdynamiska regler bör vara knutna till gruppen. Alltså blir de bara aktuella när hela gruppen bejakar dem. Rollpersoner är individer. Bör gruppen hanteras separat?

 

[Flurtis]

På väg mot OT

Det tror jag är nys, om jag får uttrycka mig så. Däremot tror jag att de flesta utan större undantag spelar sin idealroll. Kanske (förmodligen) är det så de vill vara om de hade kunnat ändra sig själva. Istället spelar de rollspel där de får ge utlopp får en chans att ändra sig.

Jag skulle inte kalla det för ideal, snarare avvikelser från mängden. Jag tror inte man spelar sin idealroll utan snarare en uppmärksamhets/sticka ut från mängden roll. (Hmm detta var svår förklarat.) Jag menar ungefär så här: oftast tror jag att man spelar sig själv men med extrema drag som gör att man stiker ut. Dessa drag behöver ju inte vara ideal. Alla har vi ju någon gång spelat en frånstötande karaktär, bitter skurk, eller liknande. Dessa är ju knappast våra ideal. Däremot tror jag att själva grund receptet till en karaktär alltid är en själv. Sedan utvecklar man karaktären genom att ge den mer eller mindre extrema drag som t:ex Heroisk, Ful, etc.

Så i praktiken, om jag skulle göra en spaghetti western skurk blir det så här:

Som mig själv fast med hög svettlukt
Som mig själv fast med dålig kvinnosyn
Som mig själv fast känslokall
Som mig själv fast med livsmål att supa ihjäll sig
etc

Allting bygger på att man tänker så här när man gestaltar: Hur skulle jag ha gjort/reagerat om jag var känslokall/hade dålig kvinnosyn/hade abstinens etc.

//Flurtis som inte alls är säker på att förklaringen är bra.

 

[Mogger]

Idealroll

Som jag tolkar begreppet så handlar det egentligen om allt utom det man tycker är direkt frånstötande. Ideal ska alltså ses i sin abslout bredaste form. Hos vissa är idealet snävt och omfattar bara olika kloner av Wolverine medan andra har ett betydligt breadare spektra.

Men allt detta tror jag att man kan bryta om man visar vägen med spel som ifrågasätter och utmanar.

 

[Mogger]

Tackar! [nt]

NT = No Text

 

[Krille]

Däremot har jag svårt att tro att det bara finns en enda grupproll som du behärskar. Och så fort det finns mer än en roll som är intressant så blir ju allt det här relevant.

Det beror på hur många av rollerna. Jag har faktiskt inga problem med att tro att folk är så begränsade att de passar in sig i en eller ett par grupproller. För sjutton, jag har spelat med och jobbat med sådana! Jag undrar om jag inte är sån själv!

Jag har aldrig ställt några krav på att alla alltid ska spela olika roller i gruppen.

Var det inte det som var ett av grundförutsättningarna för diskussionen, att du var trött på att folk alltid hade samma roller?

---

Så, så länge du inte hävdar att alla bara har en roll så har du inte kommit med så mycket i argumentväg.

Tänk, jag tycker precis likadant, så vi pratar förmodligen runt varandra.

Mitt problem med den här diskussionen är att jag fortfarande inte är med på vad du menar. Ibland verkar det som att du pratar om att spelarna ska åta sig rollerna, men på andra håll verkar det som att du vill emulera dem åt rollpersonerna. Och jag har fortfarande inte fått några vettiga exempel på vad du menar, annat än ett hypotetiskt Sagan om Ringen-exempel.

Så om det känns som att vi pratar runt varandra så är det fullt naturligt. Men lycka till med speltestet, och tala gärna om hur din regellösning ser ut.

 

[ikaros]

Efter att ha läst exemplen lite här och var så verkar det ju vara i problemlösning/prestationsrollspel som det är minst passande med att experimentera med rollerna. Där vill man ju ha rätt man/kvinna på rätt plats för att omptimera gruppens framgång. Ledaren ska ju gärna kunna lägga fram en bra plan och alla ska smörja maskineriet och bla bla. Så modellen behövs inte, för folk spelar sina naturliga roller, dvs det dom är bäst, eller snarare mest erfarna, på?

När man spelar karaktärsgestaltning och narrativt så behövs det mer samspel väl? Det måste vara svårt att gestalta en sidekick om alla andra betraktar karaktären som en ledargestalt. När man ska glo storögt på sin hjälte så upptäcker man att han skravlar runt i stoftet vid ens fötter och putsar mina mockasiner. Gestaltare lär väl också vara mer benägna att testa nya karaktärskoncept som i mer grad skiljer sig från spelarens psyke. Ett narrativt spelande skulle också kunna bli lidande, tänk dig mitt under den episka slutstriden, storkonungen har fallit och det blir spelgruppens lott att samla styrkorna under det fallna baneret, om alla karaktärer/spelare bara väntar på att någon annan ska plocka upp baneret och leda sagan till ett klimax så kommer sagan snarare att förlora momentum. Och det är nödvändigtvis inte den mest påiga spelarens karaktär som bör plocka upp fanan, där skulle det väl vara bra med att vara på det klara med vem som har vilken roll?

Jag har dock liten erfarenhet av annat än just prestationsrollspel.

Det intressanta är väl inte om Belbins modellen passar eller ej, utan om det behövs/ger något med någon modell? Det är ju roligare att utforma den själv också...

 

[Illern]

Re: Att skapa en roll (var: Teamwork)

Det där känner jag igen och ofta förstärker man den/de aspekterna för att förtydliga dem och skapa en ''smak'' på sin roll?

 

[Feuflux]

Om alla är medvetna om att jag spelar en ledarfigur så kan de ju behandla mig som en sådan.

Om man har flyt med sina medspelare i alla fall. I star wars så var det klart att jag var ledaren i gruppen när vi under första spelpasset redde ut våra relationer. Det var alltså inte så att jag började bete mig som gruppens ledare på eget sätt och de andra blev förvånade. Det vara snarare så att folk (i alla mina grupper iaf) är vana vid "beslutsanarki" så de lyssnade lika lite på gruppens ledare som på den galne smugglaren som försökte göra allt äventyrande till sin egen resa mot ett berg med guld. Ett annat problem kan ha varit att halva gruppen var inriktade på rollspelande och andra halvan på en kul kväll med grabbarna där det är helt ok med två ton off-snack.

Sen var SL oerfaren också, men nu känns det som om jag försöker slå något rekord i bortförklaringar... Hursomhelst, oavsett om det krävs erfarna rollspelare eller inte för att kunna spela ovana roller på ett för alla inblandade tillfredställande sätt eller ej: det ska bli kul att se vad det blir av Traffaults regler.