Re: Filmmanus
solvebring said:
Simon said:
För tillfället skriver jag för övningens skull. Jag försöker lära känna den här texttypen, förstå den och se hurdan den är. Jag vill se vart jag kan ta den så att säga. Så för närvarande är det väl mest för att testa sig själv
Okej, då skadar det kanske inte att vi börjar med lite klassiska basics. (Det man ska komma ihåg är att det här är en konstform där brott mot den mest typiska formen inte behöver vara "fel" eller innebära att texten är sämre eller så. Teaterkonstens verktyg kan vara extremt rörliga, eftersom överenskommelsen med publiken kan se så extremt olika ut - allt man kan komma överens med publiken om kan fungera. Men som sagt, vi börjar klassiskt och enkelt.)
En teatertext är inte ett verk med mottagare: publiken.
Teatermanuset är ett grundmaterial som riktar sig till produktionen som ska sätta upp pjäsen. Pjäsen, det som byggs ovanpå det skelett som är manuset, är verket som publiken möter.
Så manuset är ett skelett. En antydd historia. En antydd form. Det är föda för regissören, för skådespelarna, för scenografen, för kostymören, maskören, den som gör musiken och så vidare.
Om man tänker sig hela berättelsen som en bild som ligger framför en på bordet. Så tar man ett papper och skär ut en massa hål i det, och lägger det över bilden. Då kommer man se fläckvisa fragment av bilden bakom. De fragmenten förhåller sig till bilden som manuset förhåller sig till pjäsen. Det är uppsättningens jobb att fylla i de vita partierna mellan hålen, att göra en ny, fullständig bild att ge till sin publik. Men det är inte dess jobb att göra exakt den bilden som fanns där innan man lade över det perforerade pappret.
Dramatikerns utmaning - eller en av dem i alla fall - är att välja rätt fragment att visa. Att få med kärnan i berättelsen, att antyda vad som kan finnas därunder, att locka en uttolkare att leta vidare, djupare och djupare. Att hitta en form och ett anslag som gör en ny, awesome bild, som ändå är trogen författarens avsikt, på något sätt.
Eller, förresten, stryk det sista. Det är inte nödvändigtvis uppsättningens jobb att vara trogen författaren.
Till att börja med, om vi har en klassisk hållning som sagt, så är en bra grund att koncentratet består av det som sägs. Alltså, spela upp en scen eller en berättelse i ditt inre, i din fantasi. Se människorna där, känn med deras längtan, med deras drivkrafter och projekt. Sätt dem mot varandra, så att drama uppstår. Koncentrera det du föreställer dig och avlyssna vad människorna i din fantasi säger. Och vad de gör.
Och med gör så menar jag avgörande handlingar som inte är uppe för tolkning ifall de utförs eller inte, sådana som scenen hänger på. Går ut. Kommer in. Tar fram en pistol. Fäktas. Dödar henne.
Koncentrera berättelsen.
Ett tips är att ha en enda miljö, till att börja med. Testa att begränsa dig till ett rum, en park, en tågstation, ett kontor. Koncentrera handlingen där.
Försök hålla ihop tiden också. Koncentrera handlingen till en situation, som utvecklas och förändras när personerna gör saker som driver deras projekt. Skriver du längre än typ en scen så kan du låta tiden ha gått till nästa scen eller akt. Men tips är att göra ditt bästa för att hålla dig ifrån det, och om du gör det göra ett eller så få som möjligt ordentliga kliv.
Ha med saker som räknas. Som betyder saker för människorna och för handlingen. Rensa saker som inte är betydelsefulla. Låt varje person vara en person, som vill och som driver saker. Ha inte med statister.
Testa att börja i synopsisform. Hitta på berättelsen, skriv sen replikerna. Eller testa att bara börja i ett hörn och börja skriva för att se vart det leder.
Um, mer vid tillfälle.
