Appropå weird fuckery så har jag nyss blivit klar med samlingsalbumet
Shade, the Changing Man: Edge of Vision. Jag läste den som
digital serie.
Under 80- och 90-talet, då jag växte upp, var serietidningar mestadels något barn förväntades hålla på med. Men det fanns några undantag – Agent X9 och Western kunde avnjutas av helt vanliga vuxna i min omgivning, till exempel. Sedan fanns Magnum, som i huvudsak tryckte grejer från brittiska 2000AD – lite vuxnare, men mest sådär action-och-tuttar-vuxet. Magnum var brölig actionfilm i ganska hög grad, även om det också precis som i 2000AD dök upp en del riktigt weird stuff mellan varven. Mestadels Cat Claw och Axa och sånt, men det var också här jag fick mitt första möte med Zenith.
Sedan fanns också
Inferno. Här kan vi snacka kvalitetsserier av märkligaste sort. Jag menar,
kolla bara. Här var det DCs Vertigo-grejer som gällde – inte lika mycket tuttar och action, men definitivt sånt som kunde få en ung grabb utan vidare världsvana att få skallen sprängd av nya, lite skrämmande idéer. Magnum var tidningen som kändes lite förbjuden att läsa, mest pga att tuttar och våld var lite tabu (framför allt tuttarna) – Inferno var tidningen jag knappt vågade läsa.
I efterhand har jag hittat i princip alla de här serierna separat, och tänkt "oh wow, den här minns jag från Inferno". Shade däremot var länge en blind fläck på min seriekarta – en serie jag liksom bara mött just i Inferno. Så när jag ändå satt och läste grejer på Comixology en dag så kom jag på tanken att försöka söka rätt på den där märkliga, psykedeliska serien jag inte förstod ett skit av, men vars symbolspråk bitit sig fast i mitt undermedvetna som något slags psykisk parasit...
Och jag blev inte besviken. Shade, the Changing Man (1990-1996) med Peter Milligan som författare är helt makalöst psykedeliskt uppfuckad. Det är ofta svårt att hänga med i storyn, men det känns också som att det är lite av en del av upplevelsen – en ordentlig, kaotisk, infernalisk kavalkad, en festival av vansinne.
Shade, som kommer från en annan planet, projicerar sitt medvetande in i en seriemördares kropp i ögonblicket sagde mördare dör i elektriska stolen. Shade har med sig "vansinnesvästen", en mojäng som låter honom manipulera världen omkring sig. Hans uppgift – att stoppa Vansinnet, aka "the american scream", som sprider sig över landet. Vansinnet förvrider verkligheten och visar att gränsen mellan "medvetande" och "fysisk verklighet" egentligen är illusorisk.
Det här är såklart
jättekonstigt. Varje nummer av tidningen är fullt av fullständigt bisarr bildkonst, delvis obegripliga dialoger, djup självanalys (man kan såklart inte bekämpa vansinnet utan att bekämpa vansinnet i sig själv, lära känna alla sina egna objudna tankar och oönskade drifter...) och coola strider.
Det som är bra med den här serien är att den är en skitförvirrande psykedelisk kavalkad.
Det som är dåligt med den här serien är exakt samma sak. Om man inte gillar sånt.
En jäkla resa är det, iaf.
Det här är andra samlingsalbumet. Jag rekommenderar att man börjar med det första The American Scream.
(Nej, jag tänker inte säga något om handlingen i det här specifika albumet.)