Nekromanti Tecknade serier 2019

[2097]

Jag tycker om Grant Morrison oftast men jag tycker hans Animal Man är ganska billig medan ex vis Doom Patrol har en personlighet och charm, medan hans filosofipoänger rullar på i bakgrunden på ett tacky sätt så får vi lära känna dessa fantastiska personligheter och deras coola repliker osv.<3
Det är nåt jag saknar i Animal Man.

Milligan min stora favorit gjorde sen en ännu sämre run på Animal Man men sen när det blev Delano? Det blev grymt. Han gjorde den till en Swamp Thing kopia (m. The Red ist för The Green) men det blev bara otroligt mänskligt, charmigt & bra

 

[2097]

Så himla baklänges… Delano gör en Milliganserie bättre (Animal Man) och Milligan gör en Delanoserie bättre (Constantine).

 

[Gurgeh]

Gurgeh nej dom där grejerna kommer längre fram. Krank, läs inte Gurgehs spoiler

Nej, det här albumet samlar nummer 7-13.

Spoiler

Nummer 7 är den med skräpet i New York, nummer 8-9 (och eventuellt 10) handlar om hippien i San Fransisco, och 11-13 är Troy Grenzer-storyn.

 

[2097]

OK nice<3
Trodde du menade

Spoiler

hotell-grejerna

 

[krank]

Det var väl ungefär runt de här numren som Shade var bäst?

för det här där albumet borde väl innehålla

Ja, det är precis det albumet.

Jag har gillat båda albumen hittills och vet inte vilket jag tycker är "bäst". Håller på med det tredje nu; det är helt OK det också.

 

[Khan]

Jag har läst Lighter than my Shadow av Katie Green.

Jag har en eklektisk smak i serievärlden. Jag kan verkligen älska klassiska superhjältar (Stålmannen och Gröna Pilen är bäst!), eller faktaböcker i serieformat som Economix , eller udda experiment som Age of Bronze, en återskapning av hela historien om trojanska kriget i så historiskt korrekt miljö och klädedräkt som möjligt. Men lika ofta är jag sugen på självbiografier av folks om mått riktigt förjävligt. Maus, Malin Billers Om någon vrålar i skogen, och så vidare. Lighter than my shadow är en sådan.

Kate Green berättar utlämnande om sin anorexi och sin ångest kring den. Tung historia. Flera av sidorna är långa tystnader där kroppsspråk och ansikten får sköta berättandet. Helt fantastiskt gjort. Stilen är lite cartoony och skulle inte kännas fel i barnböcker. Ämnet anorexi hanteras varsamt och hela historien med allt mörker som den lett till visas upp. Här och där bryter Green historien för lite text för att berätta att hon helt enkelt inte minns. Sjukdomen var för tung. Eller för att ärligt säga att den dramatiska vändpunkt hon precis tecknat inte funkade på riktigt. Det blir så i minnet, och blir absolut bättre så i en historia, men i verkligheten var det en lång process som fortfarande pågår.

Rekommenderas. Helsike vad svår den var att lägga ifrån sig.

 

[krank]

Jag blev klar med det sista BLAME!-albumet nyss.



Det är en mäktig manga som finns samlad i sex stora volymer.

Handlingen… är jag fortfarande inte helt säker på om jag förstått ordentligt, men i grunden handlar det om Kyrii, en… person, som vandrar runt i en till synes oändlig artificiell struktur på jakt efter personer med "the net terminal gene".

Jag har ju också sett båda anime-adaptionerna. Den första var råförvirrande för mig som – när jag såg den – inte läst mangan. Den var nog mest en serie filmatiseringar av scener från mangan. Den andra är en Netflixfilm som är närmast övertydlig med flera av mangans stora Hemligheter. Utan den vetefan om jag förstått så mycket som jag nu gjorde.

Blame! är apsnygg. En av de snyggaste mangaserier jag överhuvudtaget läst. Jag älskar verkligen miljöerna här. Det är varierat, brötigt, artificiellt på ett sätt som verkligen resonerar i mig.

Jag är dock väldigt dålig på att följa bilspråket. Ofta förstår jag överhuvudtaget inte vad som händer i de vackra bilderna, och kan inte följa handlingen från ruta till ruta. Jag har generellt bara väldigt vag aning om vad som händer. Det hjälper nog inte att det var ganska länge sedan jag började läsa volym 1.

Men: det här är bra skit. Jag rekommenderar köp och läsning, om inte annat bara för att få njuta av hur fint (eller, öh, fult) allting är. Jag borde nog läsa om den…

 

[2097]

Det här är min pull list just nu

• Saga (har lite blandade känslor inför den)
• Isola (klassisk fantasy! känns som en typ francobelgisk klassiker fast med mer lebbtema)
• Monstress (har börjat bli lite samey)
• Far Sector (fattar inte hur snyggt tecknad den är. vänster-shibboletherna haglar lite väl tätt men är en urbra SF-serie)
• Doctor Aphra (är stoked på omstarten!)
• The Amazing Mary Jane (har fått mig att bli sugen på andra Leah Williams–grejer för den här får mig oftast att skratta)
• X-Men (jag var neggo till Hickmans version av X-Men eftersom jag inte tyckte hans Avengers var bra alls. Och jag var salty över att dom hade gjort en omstart för jag hade investerat så extremt mycket tid i den gamla continuityn. Men. DET ÄR OTROLIGT BRA.)
• The New Mutants (har alltid älskat the new mutants. Mitt favorit-team)
• Hellions (fick Zeb Wells på radarn efter hans run på ovan nämnda New Mutants, som han inte skriver längre. Är nyfiken på att se hur Hellions blir. Första numret var bra iaf)
• The Seeds (nerlagd! Borde ta bort den från listan. Det ska komma en samlingsvolym med dom delarna som inte gavs ut som lösnummer. The Seeds var den bästa serien nånsin så det är synd att den aldrig kom ut)

Och mangor så följer jag just nu tre stycken: Blank Canvas, Bloom Into You och Éclair. Dom två sistnämda har ett lebbtema och det kan ibland vara rätt skeevy när det är typ gymnasie-åldern–crushes och sånt. Inte min grej. Jag är mer inne på att det ska vara "kärlek på kontoret"

 

[Max Raven]

Jag läste om Doom Patrol: Crawling from the Wreckage ganska nyss.

Doom Patrol under Grant Morrison är bland det bästa jag vet. Jag vet inte om jag skulle kalla det "peak Grant Morrison", men det här är en serie som sprängde mitt huvud redan när jag först läste den kring 2000 och som 20 år senare fortfarande känns weird och tankeväckande och inspirerande och fantastisk.

Det här är alltså en serie om ett udda superhjältegäng, som verkligen levererar på premissen att det här är inte superhjältar, utan människor med funktionsnedsättningar. Visst kan de göra coola grejer, men förmågorna är lika mycket hinder som hjälp, och de är alla ganska trasiga.

Jag håller på tar mig igenom Silver Age-omnibus:en (som är överraskande massiv för 4 års serier) och skillnaden i ton är ändå rätt stor.

Ursprungliga Doom Patrol: Tänk Fantastic Four*, där alla dras med problem och mänskligheten i stort ser dem som freaks (om än "på ett bra sätt"). De slåss mot pulpiga och weird science-skurkar. Det är dock väldigt dåligt med ångest och dramatik - det är någon anmärkning om att folk behandlar dem som freaks, eller "oj hoppas Rita inte ser mitt sanna ansikte nu, hon kanske inte gillar mig mer" och sedan är det släppt eller löst till slutet av berättelsen.

Det är samma karaktärer i Morrisons/TV-seriens variant av Doom Patrol, men alla är miserabla - inte för att människor tycker de är freaks utan för att deras krafter är en bieffekt av deras tillstånd/funktionsnedsättningar för dem. Flera av de underliga hoten är definitivt mer Morrison än Doom Patrol per original-formeln, men original-formeln saknade... något.

* Mr Fantastic, fast utan krafter och rullstolsbunden. The Thing fast bara en hjärna i en robot. The Human Torch som bara kan använda sin kraft i 60 sekunders och måste lämna kroppen försvarslös. Invisible Girl fast med krymp/växförmåga som-okej, Rita har egentligen inga riktiga svagheter eller deformationer, hon måste bara få andrum för att växa eller krympa. Doom Patrol var också tidiga på bollen med att människor behandlar dem som freaks, vilket tog X-men ett tag att börja använda sig av.

 

[2097]

Jag tycker om Silver Age Doom Patrol men jag gillar Morrisons ännu mer