En särskild plats i helvetet är reserverad för de som anvisas med att endast kunna nås via telefon i denna vår elektroniska tidsålder. Telefoner är obarmhärtiga saker - om personen råkar prata med någon annan eller inte vara vid telefonen får man ingen kontakt alls. Och ibland kanske det är bråttom. Vettiga människor kollar sin mail nångång om dagen, minst - så lång tid tar det inte att plita iväg några rader som svar till de som faktiskt ville något. Vill jag gärna tro, i varje fall.
Men istället drabbas man av inaktuella hemsidor, telefonnummer som inte används, folk som inte går att nå oavsett hur många gånger man ringer, och en allt stigande känsla av frustration och ångest.
Nästan lika illa är de som tycks tro att kommunikation inte riktigt är på riktigt om den sker via mail; att man kan vara kort i tonen eller helt nonchalera ens mail bara för att det är ett mail och inte ett brev eller ett telfonsamtal. Som de här människorna som bara svarar på mail en gång i veckan. Tänk om man behöver svar snabbare då?
Bah!
Sedan har vi ju min del i problemet också; jag får ångest av att ringa till folk, framför allt såna jag inte känner. Företag och ansiktslösa organisationer är också rätt illa. Man känner sig som nån som bara stövlar in rätt in i någons vardagsrum med skorna på. Man känner att man tränger sig på, att man irriterar, att man skapar obekvämlighet. Och det, mina vänner, ger mig enorm ångest.
Dessutom kan man inte kommunicera ordentligt via telefon. I mail jag man tänka igenom varje stavelse och på så vis få sin mening tydlig, och IRL har man kroppsspråket och andra hjälpmedel, men telefoner är obarmhärtigt omedelbar kommunikation utan skyddsnät. Ingen ser dig le i telefon. Ingen ser dig må dåligt - Allt man har är en röst utan kropp, och en ständig känsla av att man gör någonting fel, och att det är fruktansvärt.
Vad finns det egentligen för försvar för att tvinga en igenom sånt? Varför skaffar folk inte bara mail och accepterar läget?
Men istället drabbas man av inaktuella hemsidor, telefonnummer som inte används, folk som inte går att nå oavsett hur många gånger man ringer, och en allt stigande känsla av frustration och ångest.
Nästan lika illa är de som tycks tro att kommunikation inte riktigt är på riktigt om den sker via mail; att man kan vara kort i tonen eller helt nonchalera ens mail bara för att det är ett mail och inte ett brev eller ett telfonsamtal. Som de här människorna som bara svarar på mail en gång i veckan. Tänk om man behöver svar snabbare då?
Bah!
Sedan har vi ju min del i problemet också; jag får ångest av att ringa till folk, framför allt såna jag inte känner. Företag och ansiktslösa organisationer är också rätt illa. Man känner sig som nån som bara stövlar in rätt in i någons vardagsrum med skorna på. Man känner att man tränger sig på, att man irriterar, att man skapar obekvämlighet. Och det, mina vänner, ger mig enorm ångest.
Dessutom kan man inte kommunicera ordentligt via telefon. I mail jag man tänka igenom varje stavelse och på så vis få sin mening tydlig, och IRL har man kroppsspråket och andra hjälpmedel, men telefoner är obarmhärtigt omedelbar kommunikation utan skyddsnät. Ingen ser dig le i telefon. Ingen ser dig må dåligt - Allt man har är en röst utan kropp, och en ständig känsla av att man gör någonting fel, och att det är fruktansvärt.
Vad finns det egentligen för försvar för att tvinga en igenom sånt? Varför skaffar folk inte bara mail och accepterar läget?