Nekromanti [Teori] Drama

[entomophobiac]

Någon vill något, de gör en ansats men en komplikation uppstår vilket gör att de inte når sitt mål i scenen.

Det här är dramaturgigrundkurs—Gustav Freytag et al. Upplägg av konflikt samt resolution av konflikt är hela kärnan i västerländskt historieberättande. Aaron Sorkins "intention and obstacle" är ju bara ett annat sätt att formulera samma sak. Men jag gillar elegansen i det, just för att det visar så tydligt att det egentligen inte spelar någon roll vad som sker runtomkring; setting, etc. Rollspel i allmänhet kan jag tycka blir lite besatta av just setting. Antagligen för att en fot fortfarande står kvar i Tolkien, på något sätt.

I rollspel är ju handlingsresolution, strid, och de flesta regler överlag väldigt fokuserade på att övervinna hinder på ett regeltekniskt sätt, vilket ofta kan frånta dramatik för att reglerna ersätter dramatiken. "Rulla initiativ!" istället för att hantera konflikten. Därför jag gillar Fiasco och liknande som helt gör sig av med handlingsresolution som koncept.

Men om vi huvudsakligen vill utforska character så är det sådana aspekter som vi kommer fokusera på att skapa: reaktioner, svåra val, meningsfulla händelser för rollpersonen etc.

Min erfarenhet är att de mest intressanta situationerna uppstår dynamiskt. När det finns en karaktär med Minority och en med Prejudice i en All Flesh Must Be Eaten-ensemble. Eller när en hemlig antirymdvarelseagent har fått order av sitt department att ta rymdslemmet levande och en annan har uppdraget att spränga det i bitar.

Mål som går isär, agendor som visar sig motsträviga, personlighetsdrag som sätter upp konflikten med bara ett par ord. Resultatet av kollisionskursen är drama.

 

[Mogger]

Jag håller i princip med dig om det mesta i ditt inlägg. Vi pratar om samma sak.

Något jag finner mycket intressant är ifall ett val är suboptimalt eller inte. Ett optimalt val är sällan drama så som jag definierar det, för det är inte kopplat till karaktären och vem denne är - det är oftast bara kopplat till att klara situationen. Men ett suboptimalt val är nästan alltid gjort för att belysa något i karaktären.
!

Ja, det håller jag med om. Den klassiska typen av val i indiespel och den typen av drama jag talar om är när inget av valen är utan konsekvenser. Det finns ingen given rätt väg där man kommer undan och får skatten. Allt kostar.

 

[Mogger]

Ja det är helt klart en bra utgångspunkt för drama. Jag har en liknande startpremiss i anno daemonum. Men det Jim butcher pratar om att är varje scen har den här strukturen. Någon vill något, de gör en ansats men en komplikation uppstår vilket gör att de inte når sitt mål i scenen. Men dramatiskt sett har det hänt massa gött. Suboptimala val återigen! Drama framför att klara det aktuella hindret!

Ja, exakt. Det är Drama 101. Personligen tycker jag att det blir lite krystat när varje scen fokuserar på konflikt (mellan avsikt och mål) och gillar det långsamma och lågmälda och att dramat kan lysa då och då men inte nödvändigtvis i varje scen. Men det är en smaksak så klart.

Edit: Ja, entomophobiac hade ju återigen hunnit före.

 

[Mogger]

Min erfarenhet är att de mest intressanta situationerna uppstår dynamiskt. När det finns en karaktär med Minority och en med Prejudice i en All Flesh Must Be Eaten-ensemble. Eller när en hemlig antirymdvarelseagent har fått order av sitt department att ta rymdslemmet levande och en annan har uppdraget att spränga det i bitar.

Mål som går isär, agendor som visar sig motsträviga, personlighetsdrag som sätter upp konflikten med bara ett par ord. Resultatet av kollisionskursen är drama.

Detta! Det är precis min erfarenhet med, och när man allt för tydligt definierar vad som står på spel redan före spel så riskerar man att missa det, eller hoppa över att hugga på det eftersom man redan har bestämt att det ska handla om något annat. Play to find out.

 

[Mogger]

Detta! Det är precis min erfarenhet med, och när man allt för tydligt definierar vad som står på spel redan före spel så riskerar man att missa det, eller hoppa över att hugga på det eftersom man redan har bestämt att det ska handla om något annat. Play to find out.

Kan tillägga att det är därför jag gillar setting och gärna elaborerar. Setting är på många sätt en betydligt bättre språngbräda än karaktären. Men jag har ju en ganska simulationistisk take på drama. Jag anser att det ska bottna i definierade konflikter i en definerad värld. Eller ska och ska, jag tycker helt enkelt att det är roligare att återvända till en bekant setting som är dynamisk och intressant än vad det är att om the fly komma på en setting som riskerar att bli full av klyshor och sterotyper. Och här är vi ju inne lite på Setting vs Character.

 

[Mogger]

Jag tycker att det är superkul att min gamla tråd lever och vill inte på något sätt ogiltigförklara ditt inlägg genom att inte svara på det. Det är helt enkelt bara det att det nog blir väldigt mycket semantik och "det beror på" över det. Men du får gärna ta tag i mig och säga "hey, förklara nu!"

Menar du att detta* är drama? Men är det inte beroende på ifall valet är intressant eller ej? Det här måste ju inte nödvändigtvis vara intressant tänker jag. Och följdfrågan är ju ifall inte "intressant" är beroende av ett perspektiv (som kanske kan variera beroende på vad vi helst vill utforska?) det är inte tvunget intressant att titta på en karaktärs motivationer ifall vårt fokus ska vara att utforska en grotta.!

Jag menar att när det kommer till en RPs överlevnad så är det nästan alltid intressant. Att vilja offra livet för något är ett ganska hårt ställningstagande. Det är essenssen av drama. Vad är värt att kämpa för? Att dö för? När vi hittar det så blir det ganska dramatiskt. Jag tror inte, oavsett vilka motiv och drivkrafter som tidigare etablerats, att speciellt många spelare tar så lätt på det. Givetvis kan det finnas undantag, men jag tror att det finns något här.

*"Om en RP väljer att "fly ni, jag håller stånd här!" så är vi hemma."

 

[entomophobiac]

Kan tillägga att det är därför jag gillar setting och gärna elaborerar. Setting är på många sätt en betydligt bättre språngbräda än karaktären. Men jag har ju en ganska simulationistisk take på drama. Jag anser att det ska bottna i definierade konflikter i en definerad värld. Eller ska och ska, jag tycker helt enkelt att det är roligare att återvända till en bekant setting som är dynamisk och intressant än vad det är att om the fly komma på en setting som riskerar att bli full av klyshor och sterotyper. Och här är vi ju inne lite på Setting vs Character.

Här går nog våra meningar isär lite i så fall. Jag ser setting mer som ett ramverk än som en källa till konflikt.

Är det 80-tal finns ingen smartfån. Är det 20-tal har vi fortfarande inte kartlagt Antarktis. Är det fjantasy kan trollkarlar frammana mat ur tomma intet. Den sortens aspekter spelar givetvis roll. Men att Trump är sur på Iran, eller att det är krig mellan Land A och Land B, blir ofta lite för storslaget för min smak. Det är intressant att det är krig, för det påverkar bönderna som måste ge sin gröda till armén, men personligen tycker jag historier blir intressantare om de inte faktiskt handlar om settingens konflikter.

Någon sa om ett dataspel, "it used the backdrop of an epic, it didn't try to tell an epic", och jag gillar den definitionen väldigt mycket. Det storslagna brukar mest göra att allting eskalerar.

 

[Mogger]

Här går nog våra meningar isär lite i så fall. Jag ser setting mer som ett ramverk än som en källa till konflikt..

Det är helt ok. Det här är inte menat som be all end all-definition

Är det 80-tal finns ingen smartfån. Är det 20-tal har vi fortfarande inte kartlagt Antarktis. Är det fjantasy kan trollkarlar frammana mat ur tomma intet. Den sortens aspekter spelar givetvis roll.

Det där kallar jag iofs inte setting utan Colour, om vi ska återvända till de termerna. Det spelar ingen större roll men kan vara coolt att namedroppa o.s.v.

Men att Trump är sur på Iran, eller att det är krig mellan Land A och Land B, blir ofta lite för storslaget för min smak. Det är intressant att det är krig, för det påverkar bönderna som måste ge sin gröda till armén, men personligen tycker jag historier blir intressantare om de inte faktiskt handlar om settingens konflikter.

Det behöver verkligen inte handla om settingens konflikter explicit. Det kanske är en soldat ur Saddams elitgarde som flytt till London och där blir granne med en kurd som förlorat hela sin familj i kriget. Eller vad som helst. Setting är ju inte alls samma sak som storslaget. Det kan handla om gängkrig i kvarteret, politiska beslut som påverkar dig eller 1000 andra grejer. Jag är själv inte specielltförtjust i det episka. Jag är däremot ganska förtjust i de konflikter vi kan få i det lilla. Ringarna på vattnet. Som den kurdiske grannen.