Nej, det är jag inte okej med. Skillnaden där är att det finns ett på förhand utstakat förlopp. Jag tycker det är viktigt att RP kan göra meningsfulla val. Men jag gillar det lågintensiva, nästan vardagliga.
Så det jag lite fiskar efter, och jag kanske sträcker orden här, är att om det är viktigt att spelaren kan göra meningsfulla val (för jag gissar att det inte räcker att rollpersonen kan göra meningsfulla val, utan att du som spelare behöver vara den som gör dem, eller?), ger detta en sorts kreativ auktoritet till spelaren. Spelaren har en signifikant påverkan på fiktionen. Denna påverkan kan till exempel vara i att visa vem rollpersonen är, demonstrera dennes karaktär och personlighet, bygga tema i berättelsen, och liknande. Den här typen av val menar jag är besläktade med den sortens val man gör i en taktisk strid, i ett mysterielösarspel, eller i ett spel där man försöker att bygga en estetiskt tillfredsställande berättelse. Det handlar om att man gör val som har en reell och meningsfull betydelse, och där man som spelare har anledningar att föredra vissa resultat framför andra.
Om det är möjligt att du kan göra dessa meningsfulla val på ett sätt som gör att du efter spelet känner att det inte riktigt var helt lyckat, typ att rollpersonen inte riktigt känns levande/autentisk/intressant, och om du på samma sätt kan känna efter en spelomgång att jävlar, det där fick vi till bra, om du kan vara
nöjd med din prestation, så har det funnits någon sorts utmaning.
Det kanske inte är lika tydligt som när utmaningen är ett strid i ett taktiskt stridssystem, och det kanske inte är samma sorts känsla av att ha "lyckats", men tillfredsställelsen efter en session med tematiskt viktiga val som skapat något som känns meningsfullt, menar jag är besläktad med känslan av en lyckad utmaning. Som Ron säger, att det spelar roll att det var just du som spelade, och inte någon annan. Kanske kan man tala om "problemlösande agens" kontra "kreativ agens" eller liknande, men jag tror att de är olika manifesteringar av samma underliggande grej, att det är just du som spelar, och att det du gör har betydelse.
Så kanske "nyfikenhet och agens" är vad jag borde tänka på, snarare än "nyfikenhet och utmaning", som en mer fundamental kombo.
Tänker jag.
