Finns så många ögonöppnare för mig i
Impro av Keith Johnstone. Svårt att citera, för boken är skriven som en självupplevelse.
När man väl bestämt sig för att ignorera innebörden (förtydling: vad man improviserar) blir det möjligt att förstå precis vad ett berättande förlopp är, eftersom man kan koncentrera sig på strukturen. Min ordbok säger att en historia (story) är en "sekvens av händelser... /.../ Till och med det minsta barn vet att en historia inte bara är en serie händelser. /.../ Problemet med en sådan sekvens är att /.../ den kan ta slut var som helst Man väntar omedvetet på att något nytt ska börja, inte på fri association (förtydling: improvisation) utan på återinförlivande.
När jag improviserar ihop något, vare sig det är en låt, en scenbeskrivning eller en hel scen, så försöker jag numera återanvända tidigare element så att allting får ett bättre sammanhang. »
En get på en äng. Gröna gräset. Blå himmel. Djupa suckar. Från geten, då« (som jag improviserade ihop nu när jag skrev inlägget) får mer djup än om jag bara utelämnat att upprepa geten. Det är därför jag exempelvis planterar saker i början som jag vet kommer att komma i slutet. Jag nämner skurkarna i introduktionsscener, jag lägger ut metaplotten i ett blogginlägg för rollpersonerna att läsa, etc. Det hjälper mig också när jag improviserar, genom att inte ständigt införa nya element, utan försöka tänka hur jag kan återanvända redan introducerade personligheter eller setting.
Monomyten följer
återinförlivande också, där berättelsen börjar med "något händer personen som måste ge sig av" och slutar med "personen återvänder, förändrad".
Om jag säger "Hitta på en historia", så blir de flesta människor paralyserade. Om jag säger beskriv en "rutin" (ett händelseförlopp, som stadigt rullar på i en viss riktning, /.../ så är det inga problem. /.../ Många människor försöker hitta på mer intressanta rutiner, vilket inte löser problemet. /.../ För många elever tar fantasin slut i det ögonblick de inser att den rutin de beskriver håller på att fullbordas. De inser att rutinen behöver avbrytas, annars skulle de inte känna sig så fantasilösa. Deras problem är att de inte medvetet har förstått vad som är fel. När de väl har blivit klara över innebörden i att "avbryta rutiner", så kör de inte längre fast i brist på idéer.
Åh, gud vad jag använder "bryt rutiner" mycket i mitt historieberättande, särskilt när det kommer till miljöbeskrivning. Ta min smått fantastiska get-historia ovan och hur jag ständigt bryter rutiner genom att inte fortsätta beskriva samma företeelser. Istället låter jag åhöraren pussla ihop fragmenten i huvudet, vilket gör dem till aktiva lyssnare istället för passiva. Jag skapar ett engagemang genom att beskriva fragmentariskt. Du kan beskriva hur vardagliga saker som helst, istället för att försöka vara
intressant, och ändå bibehålla intresset. "Släng in ninjor" är ett annat sätt att bryta rutiner medan ett tredje kan vara att byta perspektiv i berättandet (från specifik rollperson, från trädet, utifrån en krönikör, etc).
Om jag tar berättelsestrukturen
kishotenketsu för att visa hur man kan kombinera "återinförlivelse" och "bryt rutiner":
ki - introduktion
shō - fördjupning
ten - twist (bryt rutiner)
ketsu - sammankoppling: elementen i kisho och ten förs samman (återinförlivande)
Läs nu om get-historien jag improviserade fram. Hade ingen aning, när jag påbörjade inlägget, att jag råkade följa kishotenketsu-strukturen.
