Istället för att lägga ett litet ”Jag tycker den var bra”-inlägg i den andra Thalamurtråden ska jag försöka samla ihop mina intryck av denna Neogames första modul på över ett år. Sålunda:
Omslaget är bra, och ytterst passande till stämningen som genomsyrar modulen. Lite suddig bild kanske, men det är bra att det föreställer ett landskap. Det kan bli fruktansvärt dåligt om man blandar in levande varelser – det säkra före det osäkra sålunda. Bra! Det här duger gott. Att samma bild figurerar på första sidan vet jag inte om jag gillar, emellertid – den bilden kunde de ha utnyttjat till något lite mindre omslagsaktigt, även om det var en spännande taktik. Nåja.
Första kapitlet är varken en plågad suckning eller ett triumferande ”Wow!” – men betydligt närmre det senare än det förra. En bra balans av introduktionskänsla, av fakta och fluff och av regler bidrar till ett gediget kapitel. Att det i den senare delen enbart behandlar medborgarna är helt rätt, trots allt känns det väldigt svårt att göra något ballt med rollpersoner tillhörande folket, och väldigt lätt att göra något häftigt av en medborgare. Jag dreglar obligatoriskt över kläder och utseendebeskrivning, komplett med de senaste modena och vilka färger som man ska ha om ditten och datten. Syn på omvärlden är alltid nyttigt, men känns lite inkomplett – det nämns i förbigående att tiraker anses vara djur eller monster, men det saknas mer information. Tiraker är en så pass stor del av Eon att de gärna kunde ha fått ett par rader. Finns de överhuvudtaget inom Thalamurs gränser, exempelvis?
Att sammanfatta ätterna är också mycket bra gjort. Det känns som mycket text att gräva igenom för att välja den tuffaste ätten när man skapar en thalaskisk rollperson och då är en halv sida bara om ätterna bra.
Så ska det göras, ett sådant kapitel!
Nästa kapitel, ett Historiekapitel, lyckas vara intressant trots att mycket av historien – om Danarth och Colonan, exempelvis – redan beskrivits i flertalet moduler, liksom krigen mot Consaber. Dessutom blandas händelser som inte finns beskrivna tidigare in, något som gör att man vill läsa även de texterna som behandlar nämnda ämnen i törst efter nya detaljer. Sådana hittas också och inga texter är saxade rakt av (detta fortsätter modulen igenom, snyggt). Ett fint kapitel som hade kunnats göra längre, även om jag förstår varför det inte blev det, och nickar instämmande då jag, trots allt, hellre ser det som det blev mycket av. Kapitlet upptar två och ett halv uppslag, varav den sista sidan enbart är en kronologisk tidslinje över viktiga årtal. Mycket av historian, särskilt den mer sentida, har istället vävts in på andra ställen i modulen.
Stämningstexten är ganska förutsägbar och lite tråkig, lite synd – till just Historiekapitlena finns det en fin tradition av lite mer annorlunda stämningstexter som också fångar känslan av landets, eller folkets historia mycket bra. Men kapitlet får ändå en stark 7 av 10.
Samhälle då. Man möts först av en introtext med Maxander och Driobutus i sann humoristisk Nallo-anda, men kapitlet som kommer efter är mer intressant och betydligt mindre lättsamt. Här är det stat, byråkrati och en hel del straff finns beskrivna. Trots att kapitlet är inte särskilt långt går mycket information ut och man får en i det närmaste komplett bild av hur landet styrs. Mycket bra! Medborgarna vs. Folket skrivs det om på ett snyggt och lättförståeligt sätt och man kan till och med få sig en liten tankeställare om dagens samhälle av att läsa detta kapitel. Detta tolkar jag som positivt och som att Petter Nallo har lyckats bra! Thakalatribunalernas olika grader beskrivs igen, och det känns tyvärr som om det redan är beskrivet. Lite extra fluff medkommer dock även där, även om det är ganska mycket sifferblubbing om hur många ditten det finns av datten, något som inte känns så nödvändigt. Inrikespolitik och Utrikespolitik får sin del, liksom handel, med tydligt och lättöverskådligt om import och export. Bra! Det är lätt att hitta i boken och detta är mycket tack vare att man inte krånglar till saker mer än nödvändigt.
Nästa kapitel är ett Thalamur-specifikt, ett sådant som inte är obligatoriskt för en världs- eller folkmodul (i stil med Historia, exempelvis). Det behandlar Ätterna. I stämningstexten får vi en glimt av L’meas för första gången och det känns spännande att läsa. Snygga, välgjorda ättesymboler pryder första uppslaget och alla kommande ätter får en varsin bild. Ett snyggt och lättläst kapitel som innehåller många inspirerande uppslag för spelledaren och lockar till intrigspel på hög nivå. Också här görs det hela lättförståeligt och en tabell med olika ätters relation till varandra finns på första sidan och underlättar en hel del – den sparar också dyrbara sidor, sidor som istället ges åt mustiga ättebeskrivningar. Och faktum är, att trots att det är nio stycken ätter som beskrivs med en hel sida var (en hel sida är rätt mycket, trots allt), så lyckas Nallo göra alla ätter intressanta och unika! Alla har de sina egenheter, och till och med regelmässigt är de olika då det finns information och extra specialregler, svart på vitt, som man kan använda om man vill ha en rollperson tillhörande ätten. Det rör sig om hyfsat balanserade sådana också, även om det verkar som om man får en hel del extra utrustning gratis. Inte mig emot, som gillar välutrustade rollpersoner som inte behöver vända ut och in på Utrustningskapitlet och sina fickor för att skrapa ihop sin utrustning så billigt som möjligt. Ett föredömligt kapitel, lika lättförståeligt som resten av boken och lika läsvärt. Just att det är Thalamurspecifikt hjälper till att göra det intressant och det skänker helt klart en extra touch åt kulturen med dessa kreationer. Fint!
Efter detta kommer Geografi-kapitlet, som jag inte utforskat till fullo. Stämningstexten är härligt trygg och Eon-nostalgisk då vi får träffa töntgänget med Cerec Tzorcelan, Riddar Dunbaton och Kharzim klan Ghor med flera igen. Jag måste erkänna att jag är svag för sådana. De är dömda att lyckas helt enkelt. Och det känns som att det knyter ihop Thalamur mer resten av det beskrivna Mundana också – tänk vad man kan få ut av att ha med lite välkända karaktärer i en simpel introtext, va!
Kapitlet börjar med en kortare beskrivning om landskapet, om klimatet och om kommunikation i riket, och överraskar med en försvarlig textmassa om jordbruk och produktion. Därefter sida upp och sida ner om provinserna. Eller, ja, tre stycken är det, men det är väl mest för att det är en relativt oläst del av modulen som det känns mycket. Det lilla jag läst utlovar dock att all text kan komma väl till pass, och det är både snygga miljöbeskrivning som egen touch åt alla provinser. De är totalt sju till antalet och när jag nu sitter med uppslaget uppe, och läser kort om det, så slår det mig att detta är ett delkapitel som jag får lov att titta närmre på – det ser rysligt intressant ut, trots allt, även om det vid första anblicken fanns betydligt intressantare saker jag ville sätta tänderna i. Jag kanske får återkomma.
Sedan en lååång text om växtliv och djurliv som är förvånansvärt intressant och som är lättläst med många kortare stycken. Nya unika växter och djur beskrivs, inget av dem känns ansträngt eller onaturligt utan det är i sin ordning. Det hjälper också till att göra Thalamur unikt och skänka ytterligare en egen touch utan att göra det konstigt eller ens klyschigt – bra!
Arktektur beskrivs på ett mastigt uppslag, med bilder och lite sånna där grå ’boxar’ ni vet, där man kan läsa om dels Byggnadsmaterial, och i den andra om Kvädeshallar, motsvarigheten till värdshus – en fullvärdig sådan tycks det mig.
På nästa uppslag fångar en välgjord och lagom mystisk bild på vad jag tror är An-Thalamur i silhuett, en mycket fin illustration. Sedan tittar jag på texten, och finner – oj… Alla Thalamurs städer beskrivna, med riktigt rejäla textmassor till var och en. Mycket nyttigt och fantastiskt när man ska besöka någon av dem. De känns alla intressanta och härligt thalaskiska. Gott arbete, dessutom med flertalet bilder också. Allt känns bra.
Sista delen beskriver Intressanta platser på en sida, men detta kommer i betydligt större skala senare. Det lilla som finns i denna del av boken är det emellertid lika hög klass på som resten. Allt är inspirerande och bra.
(Vid det här laget av läsningen så börjar jag inse att det kan vara den bästa modulen till Eon hittils jag har framför mig)
Kapitel 6 – Kultur. Ett mustigt kapitel. Stämningstexten är stämningsfull på ett rollspelsaktigt vis men inte vidare orginell. Men innehållet i kapitlet däremot… Mums. Nu börjar vi snacka mästerverk på allvar.
Världbild beskrivs. Syn på Kropp och Själ. Födsel, Giftermål, Döden. Tänkvärda synsätt på liv och ande. Thalaskiska filosofer och deras tankar. En hel sida om Magi – i kulturkapitlet!
Och det passar in – allt passar in. Det är fantastiskt. Mytlogiska väsen som är en fullgod ersättare till religion, och högtider som känns både motiverade, inspirerande och intressanta. Ett par riktigt fina illustrationer, och sen kommer vi till texter om Musik och Sång som är bättre än till och med gamla Alvbokens. Kulturkapitlet är massivt och långt och det är otroligt bra – det är det här som är Thalamur, Thalamurs verkliga själ, det känns. Allt är intressant och vackert och allt känns äkta.
Tio av tio till detta kapitel – alla författare av framtida moduler, i synnerhet världsmoduler då. Precis så här vill jag ha det i Västlanden också, även om jag inte är speciellt orolig att det blir illa om Ymir kör sitt eget race.
Det enda som kanske saknas är någon box med poesi – annars är det genialt. Bravo – wow!
Nästa kapitel är Krigsmakt. Fattar inte så överdrivet mycket av stämningstexten men den är bra ändå.
Här märker vi en av modulens styrkor tydligt – det är lättförståeligt, introtexten till trots, och mycket lättläst. Man hittar lätt och det är tydligt och fint uppdelat. Det känns också thalamurunikt alltihop, och beskrivningar av specialenheter och magi i krigsföring får ta sin plats. Arméns uppbyggnad och taktik beskrivs bra och enkelt och det finns även lite upplägg till stridigheter – kanske en liten aptitretare till Krigsherren? Kapitlet innehåller precis det de ska innehålla och är gediget och oklanderligt.
Och så plötsligt så kommer jag till… Nya vapen.
Och jag inser att jag är en människa – för jag älskar det. Det är snyggt, det är välgjort… Det är egentligen inte något större, det är ganska typiska saker som man hade kunnat komma på själv och som egentligen är onödiga – Thalaspjut, Lätt thalaskiskt armborst, exempelvis. Men det är så underbart. Ett stort tvåhandssvärd som gör mycket i skada. En stridsstav som är grym. Jag dreglar och blir rysligt inspirerad till en snubbe som kutar runt med en hel vapenarsenal, jag boffrar med luftsvärd en stund och ryter av vällust. Det här är vad vi vill se – nya vapen! Jag försöker tycka att det är onödigt och vara mogen och vuxen men misslyckas kapitalt. Vapen är balla.
Så kapitel åtta – Rakhori… Också en Thalamurspecifik sak. Jag har tyvärr inte läst igenom det helt. Rakhori är ju en av de saker som många verkligen starkt förknippade med Thalamur innan modulen kom och det ska vara en stor del av landet – därför är det också bra att det får ett helt eget kapitel. Stämningstexten är för övrigt bland det mysigaste jag läst, nästan lika bra som det till Nekromanti i Vandöda & Nekromanti… Mums filibubba. Hurra för tarmar!
Kapitlet verkar gediget, lättförståeligt, intressant och inspirerande. Således är det så bra som det kan bli. Mycket av innehållet är om organisationen och om arbetsmetoder, vilket också är det, utöver intressanta spelledarpersoner, som jag vill se om Rakhori. Det senare är tyvärr inte med, men beskrivs i nästa kapitel som väl är.
En del om Rakhoris utrustning är med också, och åter sätts salivkörtlarna i arbete då vi får se en hel del must. Kanske lite stereotyp utrustning – strypsnara, dolk, blåsrör med mera, men det är ändå bra och en del som är Rakhorispecifikt och som man inte kan sätta i händerna på vilken lönnmördaragent 1A som helst.
Det här verkar som ett bra kapitel, som behandlar sitt ämne utan att det känns ointressant, även omdet lätt kunnat bli det.
Så till det sista och sötrsta kapitel – Hemligheter & Kampanj. Det här känns mustigt, massivt och bläddrar man igenom ser man många intressanta rubriker. Det eggar, man blir genast sugen på att läsa. Mycket av kapitlet består av beskrivningar på platser – Gastmarkerna, exempelvis, Sidraskogen därtill, får mycket utrymme. Hemligheterna är ganska stora sådana, inte nödvändigtvis för världens fortlevnad och sådär (puh), men för Thalamurs utvecklig. Jag ska, så att alla kan ta del av den här recensionen, inte avslöja så mycket om dem, men jag kan tänka mig att några saker kommer att diskuteras på forumet – en ytterst speciell mineral, exempelvis. Jag vet att det kommer att vara delade meningar om den – till och med min egen spelgrupp är splittrad i huruvida den passar in i Eon eller ej – men personligen kan jag bara säga att jag tycker att allt i kapitlet, inklusive mineralen, känns mycket, mycket inspirerande. Inget går heller emot tidigare skrivet material, lite till och med bekräftar och förklarar sådant som tidigare varit luddigt eller bara dumt. Det går att bygga hela kampanjer kring nästan varje liten detalj och det är vansinnigt lätt att bygga äventyr kring allt. Intressanta fraktioner och spelledarpersoner beskrivs också – bland annat får alla magikrater en halv sida och ett porträtt var. Det hela känns mycket komplett och också detta kapitel kan framtida modulförfattare ta mycket lärdom av – så här ska det definitivt göras. Det är egentligen bara en sak som är dålig i kapitlet, och det hör inte ens till det. Kartan sitter fast längst bak i boken (därmed i slutet av kapitlet
) och går inte att ta ut. Mycket dåligt. Det går nu tyvärr inte att sitta med kartan och jämföra det man läser med den och placera in det någonstans, något som är nog så nödvändigt, och det är svårt och bökigt och mycket klumpigt varje gång man vill titta på den. Visserligen går det säkert att ta ut kartan med lite våld, men det är svårt att inte skada kartan och göra det fult i boken också. Dåligt.
Men, i allmänhet kanske det står klart att det sistnämnda ordet inte på något sätt speglar denna underbara modul, den bästa som gjorts till Eon i mitt tycke. Det är våldsamt inspirerande, lättläst, intressant och flera gånger humoristiskt. Det känns att Eon är under utveckling och modulen känns modern och ypperligt fräsch. Fantastisk text kombinerat med råsnygga, inte för många och inte för få illustrationer, gör detta till en modul som man ryser av välbehag av. Dettta, mina vänner, är läckert. Köp Thalamur nu. Dra igång en Thalamurkampanj nu – det gör i alla fall jag.
-Hjalle, skickar tusen applåder till den makalöse författaren – Petter Nallo!
Omslaget är bra, och ytterst passande till stämningen som genomsyrar modulen. Lite suddig bild kanske, men det är bra att det föreställer ett landskap. Det kan bli fruktansvärt dåligt om man blandar in levande varelser – det säkra före det osäkra sålunda. Bra! Det här duger gott. Att samma bild figurerar på första sidan vet jag inte om jag gillar, emellertid – den bilden kunde de ha utnyttjat till något lite mindre omslagsaktigt, även om det var en spännande taktik. Nåja.
Första kapitlet är varken en plågad suckning eller ett triumferande ”Wow!” – men betydligt närmre det senare än det förra. En bra balans av introduktionskänsla, av fakta och fluff och av regler bidrar till ett gediget kapitel. Att det i den senare delen enbart behandlar medborgarna är helt rätt, trots allt känns det väldigt svårt att göra något ballt med rollpersoner tillhörande folket, och väldigt lätt att göra något häftigt av en medborgare. Jag dreglar obligatoriskt över kläder och utseendebeskrivning, komplett med de senaste modena och vilka färger som man ska ha om ditten och datten. Syn på omvärlden är alltid nyttigt, men känns lite inkomplett – det nämns i förbigående att tiraker anses vara djur eller monster, men det saknas mer information. Tiraker är en så pass stor del av Eon att de gärna kunde ha fått ett par rader. Finns de överhuvudtaget inom Thalamurs gränser, exempelvis?
Att sammanfatta ätterna är också mycket bra gjort. Det känns som mycket text att gräva igenom för att välja den tuffaste ätten när man skapar en thalaskisk rollperson och då är en halv sida bara om ätterna bra.
Så ska det göras, ett sådant kapitel!
Nästa kapitel, ett Historiekapitel, lyckas vara intressant trots att mycket av historien – om Danarth och Colonan, exempelvis – redan beskrivits i flertalet moduler, liksom krigen mot Consaber. Dessutom blandas händelser som inte finns beskrivna tidigare in, något som gör att man vill läsa även de texterna som behandlar nämnda ämnen i törst efter nya detaljer. Sådana hittas också och inga texter är saxade rakt av (detta fortsätter modulen igenom, snyggt). Ett fint kapitel som hade kunnats göra längre, även om jag förstår varför det inte blev det, och nickar instämmande då jag, trots allt, hellre ser det som det blev mycket av. Kapitlet upptar två och ett halv uppslag, varav den sista sidan enbart är en kronologisk tidslinje över viktiga årtal. Mycket av historian, särskilt den mer sentida, har istället vävts in på andra ställen i modulen.
Stämningstexten är ganska förutsägbar och lite tråkig, lite synd – till just Historiekapitlena finns det en fin tradition av lite mer annorlunda stämningstexter som också fångar känslan av landets, eller folkets historia mycket bra. Men kapitlet får ändå en stark 7 av 10.
Samhälle då. Man möts först av en introtext med Maxander och Driobutus i sann humoristisk Nallo-anda, men kapitlet som kommer efter är mer intressant och betydligt mindre lättsamt. Här är det stat, byråkrati och en hel del straff finns beskrivna. Trots att kapitlet är inte särskilt långt går mycket information ut och man får en i det närmaste komplett bild av hur landet styrs. Mycket bra! Medborgarna vs. Folket skrivs det om på ett snyggt och lättförståeligt sätt och man kan till och med få sig en liten tankeställare om dagens samhälle av att läsa detta kapitel. Detta tolkar jag som positivt och som att Petter Nallo har lyckats bra! Thakalatribunalernas olika grader beskrivs igen, och det känns tyvärr som om det redan är beskrivet. Lite extra fluff medkommer dock även där, även om det är ganska mycket sifferblubbing om hur många ditten det finns av datten, något som inte känns så nödvändigt. Inrikespolitik och Utrikespolitik får sin del, liksom handel, med tydligt och lättöverskådligt om import och export. Bra! Det är lätt att hitta i boken och detta är mycket tack vare att man inte krånglar till saker mer än nödvändigt.
Nästa kapitel är ett Thalamur-specifikt, ett sådant som inte är obligatoriskt för en världs- eller folkmodul (i stil med Historia, exempelvis). Det behandlar Ätterna. I stämningstexten får vi en glimt av L’meas för första gången och det känns spännande att läsa. Snygga, välgjorda ättesymboler pryder första uppslaget och alla kommande ätter får en varsin bild. Ett snyggt och lättläst kapitel som innehåller många inspirerande uppslag för spelledaren och lockar till intrigspel på hög nivå. Också här görs det hela lättförståeligt och en tabell med olika ätters relation till varandra finns på första sidan och underlättar en hel del – den sparar också dyrbara sidor, sidor som istället ges åt mustiga ättebeskrivningar. Och faktum är, att trots att det är nio stycken ätter som beskrivs med en hel sida var (en hel sida är rätt mycket, trots allt), så lyckas Nallo göra alla ätter intressanta och unika! Alla har de sina egenheter, och till och med regelmässigt är de olika då det finns information och extra specialregler, svart på vitt, som man kan använda om man vill ha en rollperson tillhörande ätten. Det rör sig om hyfsat balanserade sådana också, även om det verkar som om man får en hel del extra utrustning gratis. Inte mig emot, som gillar välutrustade rollpersoner som inte behöver vända ut och in på Utrustningskapitlet och sina fickor för att skrapa ihop sin utrustning så billigt som möjligt. Ett föredömligt kapitel, lika lättförståeligt som resten av boken och lika läsvärt. Just att det är Thalamurspecifikt hjälper till att göra det intressant och det skänker helt klart en extra touch åt kulturen med dessa kreationer. Fint!
Efter detta kommer Geografi-kapitlet, som jag inte utforskat till fullo. Stämningstexten är härligt trygg och Eon-nostalgisk då vi får träffa töntgänget med Cerec Tzorcelan, Riddar Dunbaton och Kharzim klan Ghor med flera igen. Jag måste erkänna att jag är svag för sådana. De är dömda att lyckas helt enkelt. Och det känns som att det knyter ihop Thalamur mer resten av det beskrivna Mundana också – tänk vad man kan få ut av att ha med lite välkända karaktärer i en simpel introtext, va!
Kapitlet börjar med en kortare beskrivning om landskapet, om klimatet och om kommunikation i riket, och överraskar med en försvarlig textmassa om jordbruk och produktion. Därefter sida upp och sida ner om provinserna. Eller, ja, tre stycken är det, men det är väl mest för att det är en relativt oläst del av modulen som det känns mycket. Det lilla jag läst utlovar dock att all text kan komma väl till pass, och det är både snygga miljöbeskrivning som egen touch åt alla provinser. De är totalt sju till antalet och när jag nu sitter med uppslaget uppe, och läser kort om det, så slår det mig att detta är ett delkapitel som jag får lov att titta närmre på – det ser rysligt intressant ut, trots allt, även om det vid första anblicken fanns betydligt intressantare saker jag ville sätta tänderna i. Jag kanske får återkomma.
Sedan en lååång text om växtliv och djurliv som är förvånansvärt intressant och som är lättläst med många kortare stycken. Nya unika växter och djur beskrivs, inget av dem känns ansträngt eller onaturligt utan det är i sin ordning. Det hjälper också till att göra Thalamur unikt och skänka ytterligare en egen touch utan att göra det konstigt eller ens klyschigt – bra!
Arktektur beskrivs på ett mastigt uppslag, med bilder och lite sånna där grå ’boxar’ ni vet, där man kan läsa om dels Byggnadsmaterial, och i den andra om Kvädeshallar, motsvarigheten till värdshus – en fullvärdig sådan tycks det mig.
På nästa uppslag fångar en välgjord och lagom mystisk bild på vad jag tror är An-Thalamur i silhuett, en mycket fin illustration. Sedan tittar jag på texten, och finner – oj… Alla Thalamurs städer beskrivna, med riktigt rejäla textmassor till var och en. Mycket nyttigt och fantastiskt när man ska besöka någon av dem. De känns alla intressanta och härligt thalaskiska. Gott arbete, dessutom med flertalet bilder också. Allt känns bra.
Sista delen beskriver Intressanta platser på en sida, men detta kommer i betydligt större skala senare. Det lilla som finns i denna del av boken är det emellertid lika hög klass på som resten. Allt är inspirerande och bra.
(Vid det här laget av läsningen så börjar jag inse att det kan vara den bästa modulen till Eon hittils jag har framför mig)
Kapitel 6 – Kultur. Ett mustigt kapitel. Stämningstexten är stämningsfull på ett rollspelsaktigt vis men inte vidare orginell. Men innehållet i kapitlet däremot… Mums. Nu börjar vi snacka mästerverk på allvar.
Världbild beskrivs. Syn på Kropp och Själ. Födsel, Giftermål, Döden. Tänkvärda synsätt på liv och ande. Thalaskiska filosofer och deras tankar. En hel sida om Magi – i kulturkapitlet!
Och det passar in – allt passar in. Det är fantastiskt. Mytlogiska väsen som är en fullgod ersättare till religion, och högtider som känns både motiverade, inspirerande och intressanta. Ett par riktigt fina illustrationer, och sen kommer vi till texter om Musik och Sång som är bättre än till och med gamla Alvbokens. Kulturkapitlet är massivt och långt och det är otroligt bra – det är det här som är Thalamur, Thalamurs verkliga själ, det känns. Allt är intressant och vackert och allt känns äkta.Tio av tio till detta kapitel – alla författare av framtida moduler, i synnerhet världsmoduler då. Precis så här vill jag ha det i Västlanden också, även om jag inte är speciellt orolig att det blir illa om Ymir kör sitt eget race.
Det enda som kanske saknas är någon box med poesi – annars är det genialt. Bravo – wow!
Nästa kapitel är Krigsmakt. Fattar inte så överdrivet mycket av stämningstexten men den är bra ändå.
Här märker vi en av modulens styrkor tydligt – det är lättförståeligt, introtexten till trots, och mycket lättläst. Man hittar lätt och det är tydligt och fint uppdelat. Det känns också thalamurunikt alltihop, och beskrivningar av specialenheter och magi i krigsföring får ta sin plats. Arméns uppbyggnad och taktik beskrivs bra och enkelt och det finns även lite upplägg till stridigheter – kanske en liten aptitretare till Krigsherren? Kapitlet innehåller precis det de ska innehålla och är gediget och oklanderligt.
Och så plötsligt så kommer jag till… Nya vapen.
Och jag inser att jag är en människa – för jag älskar det. Det är snyggt, det är välgjort… Det är egentligen inte något större, det är ganska typiska saker som man hade kunnat komma på själv och som egentligen är onödiga – Thalaspjut, Lätt thalaskiskt armborst, exempelvis. Men det är så underbart. Ett stort tvåhandssvärd som gör mycket i skada. En stridsstav som är grym. Jag dreglar och blir rysligt inspirerad till en snubbe som kutar runt med en hel vapenarsenal, jag boffrar med luftsvärd en stund och ryter av vällust. Det här är vad vi vill se – nya vapen! Jag försöker tycka att det är onödigt och vara mogen och vuxen men misslyckas kapitalt. Vapen är balla.
Så kapitel åtta – Rakhori… Också en Thalamurspecifik sak. Jag har tyvärr inte läst igenom det helt. Rakhori är ju en av de saker som många verkligen starkt förknippade med Thalamur innan modulen kom och det ska vara en stor del av landet – därför är det också bra att det får ett helt eget kapitel. Stämningstexten är för övrigt bland det mysigaste jag läst, nästan lika bra som det till Nekromanti i Vandöda & Nekromanti… Mums filibubba. Hurra för tarmar!
Kapitlet verkar gediget, lättförståeligt, intressant och inspirerande. Således är det så bra som det kan bli. Mycket av innehållet är om organisationen och om arbetsmetoder, vilket också är det, utöver intressanta spelledarpersoner, som jag vill se om Rakhori. Det senare är tyvärr inte med, men beskrivs i nästa kapitel som väl är.
En del om Rakhoris utrustning är med också, och åter sätts salivkörtlarna i arbete då vi får se en hel del must. Kanske lite stereotyp utrustning – strypsnara, dolk, blåsrör med mera, men det är ändå bra och en del som är Rakhorispecifikt och som man inte kan sätta i händerna på vilken lönnmördaragent 1A som helst.
Det här verkar som ett bra kapitel, som behandlar sitt ämne utan att det känns ointressant, även omdet lätt kunnat bli det.
Så till det sista och sötrsta kapitel – Hemligheter & Kampanj. Det här känns mustigt, massivt och bläddrar man igenom ser man många intressanta rubriker. Det eggar, man blir genast sugen på att läsa. Mycket av kapitlet består av beskrivningar på platser – Gastmarkerna, exempelvis, Sidraskogen därtill, får mycket utrymme. Hemligheterna är ganska stora sådana, inte nödvändigtvis för världens fortlevnad och sådär (puh), men för Thalamurs utvecklig. Jag ska, så att alla kan ta del av den här recensionen, inte avslöja så mycket om dem, men jag kan tänka mig att några saker kommer att diskuteras på forumet – en ytterst speciell mineral, exempelvis. Jag vet att det kommer att vara delade meningar om den – till och med min egen spelgrupp är splittrad i huruvida den passar in i Eon eller ej – men personligen kan jag bara säga att jag tycker att allt i kapitlet, inklusive mineralen, känns mycket, mycket inspirerande. Inget går heller emot tidigare skrivet material, lite till och med bekräftar och förklarar sådant som tidigare varit luddigt eller bara dumt. Det går att bygga hela kampanjer kring nästan varje liten detalj och det är vansinnigt lätt att bygga äventyr kring allt. Intressanta fraktioner och spelledarpersoner beskrivs också – bland annat får alla magikrater en halv sida och ett porträtt var. Det hela känns mycket komplett och också detta kapitel kan framtida modulförfattare ta mycket lärdom av – så här ska det definitivt göras. Det är egentligen bara en sak som är dålig i kapitlet, och det hör inte ens till det. Kartan sitter fast längst bak i boken (därmed i slutet av kapitlet
) och går inte att ta ut. Mycket dåligt. Det går nu tyvärr inte att sitta med kartan och jämföra det man läser med den och placera in det någonstans, något som är nog så nödvändigt, och det är svårt och bökigt och mycket klumpigt varje gång man vill titta på den. Visserligen går det säkert att ta ut kartan med lite våld, men det är svårt att inte skada kartan och göra det fult i boken också. Dåligt.Men, i allmänhet kanske det står klart att det sistnämnda ordet inte på något sätt speglar denna underbara modul, den bästa som gjorts till Eon i mitt tycke. Det är våldsamt inspirerande, lättläst, intressant och flera gånger humoristiskt. Det känns att Eon är under utveckling och modulen känns modern och ypperligt fräsch. Fantastisk text kombinerat med råsnygga, inte för många och inte för få illustrationer, gör detta till en modul som man ryser av välbehag av. Dettta, mina vänner, är läckert. Köp Thalamur nu. Dra igång en Thalamurkampanj nu – det gör i alla fall jag.
-Hjalle, skickar tusen applåder till den makalöse författaren – Petter Nallo!
