Re: amen herreguuuuuud asså...
Alltså...försörjningslinjer är inte direkt något viktigt koncept i medeltida krigföring. När de väl nått Consaber, kommer Thalamurs armé snarare att hänsynslöst plundra sig fram. Det funkade för romarna, det funkade för mongolerna...det lär funka för Thalamur.
En annan intressant modell är Napoleons arméer, där situationen är snarlik den mellan thalaskerna och sabrierna.
1) Till en början hade Napoleon ett ordentligt övertag i manskap gentemot vilken enskild fientlig stat som helst. Soldaterna var patriotiska och hyfast tränade, men förmodligen inte till samma grad som övriga europeiska makters yrkesarméer. Han hade dock en välorganiserad och professionell officerskår, och många officerare hade befordrats p g a av sin kompetens, inte för sina kontakter. I övrigt var kombattanterna ganska lika: i huvudsak infanteriarméer med gott understöd av kavalleri och artilleri.
Thalaskerna har en stor, drillad, stående armé som domineras av infanteriet, men de har även gott om kavalleri. Istället för artilleri så finns det krigarmagiker. Sabrierna har en mindre, starkt patriotisk infanteriarmé med bra kavalleristöd och gott om magikerstöd. Så långt ganska lika, alltså.
Den huvudsakliga skillnaden är att sabrierna har en uppbådsarmé, med endast små permanenta förband. Innan de kan möta thalaskerna i öppen strid måste de samlas, provianteras och hitta fienden. På spaningsfronten kan de kanske ha nytta av sina flygdragoner, men i övrigt tar det tid att organisera försvaret.
2) Napoleons taktik var offensiv. Han marscherade in på fientligt territorium dels för att slippa slåss i Frankrike, dels för att tvinga fram ett avgörande. Hans stora problem var att hitta fiendens huvudstyrka innan försörjningssituationen blev akut. Kunde man slå ut huvudstyrkan hade fienden oftast inget annat val än att begära fred.
Thalaskerna vill också de alltid vara på offensiven. Liksom för Napoleon är det i deras intresse att tvinga fram ett avgörande så fort som möjligt. Deras fiende har dock ingen permanent styrka som man kan slå ut direkt. Iställer vilar det sabriska försvaret på att fördröja thalaskernas framryckning genom att låsa upp dem kring borgar och befästa städer, så att försörjningsssituationen blir problematisk. När den sabriska huvudstyrkan samlats kan man då anfalla thalaskerna medan dessa är fullt upptagna med belägringar.
För thalaskerna gäller därför att helt enkelt gå förbi sabriernas borgar och städer, lämna kvar en bevakningsstyrka och plundra sig fram så snabbt att sabrierna hela tiden är ur balans. Antingen kommer kungen aldrig att kunna samla en styrka till motanfall, eller så måste han stanna och slåss på en plats som thalaskerna väljer innan han är fullt förberedd. Den sabriska kungen kan i längden inte tillåta att thalaskerna ödelägger stora delar av Consaber utan förlora sin trovärdighet som rikets försvarare. Då riskerar han att både folket och adeln revolterar och kanske sluter en separatfred med Thalamur.
3) Napoleon löste sina försörjningsproblem genom att dela upp sin armé i kårer - mer eller mindre permanenta grupperingar av trupper som var för sig utgjorde en armé i miniatyr. Varje kår kunde, om den fick kontakt med fienden, själv hålla stånd länge nog för att övriga kårer skulle kunna skynda till undsättning och krossa fienden.
Kårerna marscherade in i fiendeland i separata kolonner med lagom avstånd för att hålla kontakten. Detta underlättade vid plundringen - som var den huvudsakliga försörjningsmekanism - eftersom den då spreds över ett större område. Man kunde därmed röra sig snabbare, eftersom plundringen tog mindre tid än om hela armén skulle dragit fram på samma sträcka.
Eftersom kolonnerna avancerade på bred front så ökade också chanserna att snabbt få kontakt med fiendens huvudstyrka. Man täckte helt enkelt in mer territorium under spaningsritterna. Fienden, å andra sidan, kunde inte plundra sig fram genom det egna landet på samma sätt. Man var därför bunden till sina vapen- och matförråd, liksom vissa strategiska punkter som helt enkelt måste försvaras.
Fienden kunde inte heller riskera att dela upp sin egen armé i alltför många delar, eftersom Napoleons kolonner då kunde samverka för att krossa varje enskild del. Man var helt enkelt tvungen att hålla sina styrkor hyfsat samlade om man skulle ha en chans när slaget kom.
För Consaber är situationen liknande. Thalaskerna har ett stort numerärt övertag och kan försörja sig genom plundring - Consaber är bördigt, kommunikationerna hyfsade och avstånden relativt korta. Genom att avancera i kolonner på bred front tvingar de även sabrierna att samla sina numerärt underlägsna styrkor på ett ställe, eller riskera att bli nedgjorda bit för bit.
Efter många år av krig så är i och för sig de bästa anfallsrutterna och försvarspunkterna väl kända för båda sidor, men det är ändå sabrierna som
måste reagera. Utgången är ju ingalunda given, men thalaskerna har ändå ett kraftigt numerärt övertag, duktiga officerare och väldrillade soldater. Deras chanser i ett öppet slag borde vara goda.
4) Skulle inte Napoleons blixtkrigstaktik fungera så kan ändå Thalamur hålla sina arméer i fält. De får de inrikta sig på att ockupera en lättförsvarad del av Consaber, inta eventuella motståndsnästen och befästa sina positioner. Thalamurs byråkrati och välfyllda matförråd kan sedan börja skicka karavaner med proviant till trupperna, så att de kan hålla ut under vintern.
Den sabriska bondehären, å sin sida, behöver återvända till sina byar för att ta itu med vintersysslorna och senare, när våren kommer, plantera fälten. Då har thalaskerna återigen ett gynnsamt läge att slå till.
Hupp, det blev lite längre än jag tänkt mig, men - you get the picture...
/Rax, markis