Re: amen herreguuuuuud asså...
Just det där med terrängen är ju en kul sak, för man kan vända på steken också. Jag citerar litegrann från Geografica Mundana:
Centralt på Urma Bréann ligger Urmamassivet. Det är en bergstrakt, och den sträcker sig som mest 1.400 meter över havet. Bergsmassivet är högt, svårtillgängligt, snötäckt och öde ... Området högt upp i bergen ... står utanför Consabers kontroll. Här lever en hel del tirakstammar som då och då gör räder ner i Consaber.
Vidare:
Mitt emellan Tokonmassivet och Urmamassivet finns ett brett skogstäckt pass. Skogen är ... henéa-alvernas hemvist. Den fruktas med rätta av de som bor i närheten av den och de undviker att gå in...
Detta kan man också tolka som att Urma Bréann är hjälplöst delat i två delar. Vore jag thalaskerna skulle jag se till att rycka in i norr, marschera till Tokons gräns och sedan hålla där. Thalaskerna södra flank skyddas då av en skog full med henéa-alver, och den norra av Tokonmassivet. Med försvarlinjen etablerad i öst skulle jag släppa på provianteringskaravanerna via Colonan och börja bygga upp mat- och vapenförråd i norra Consaber.
Samtidigt som en armé anfaller österut låter jag min huvudstyrka marschera ner för västra halvan av Urma Bréann i rask takt och plundra sig fram. Urmamassivet skyddar då min östra flank, så jag kan helt koncentrera mig på vad som ligger framför mig. Vid Salston Tor lämnar jag en mindre belägringsstyrka med uppgift att se till att ingen kommer in eller ut, och fortsätter raskt vidare.
Firina är den första svåra nöten att knäcka och ligger (antar jag) på den bästa flodövergången. Om möjligt kringgår jag även denna stad, t ex genom att bygga egna, tillfälliga, broar - en beprövad taktik som jag har svårt att tänka mig att thalaskerna inte behärskar. Staden har fyra tusen invånare, plus flyktingar som flytt undan min framryckande armé. Kan jag kringgå staden kan jag återigen avdela en mindre styrka (ur en armé på upp till 150 000 man) för att hålla stadens försvarare innestängd.
Så här håller jag sedan på tills jag hittar kung Constantins armé och kan möta den i öppen strid, där min överlägsenhet i manskap och (förhoppningsvis) taktik kommer att leda till seger.
Det fina med kråksången är att det inte egentligen gör något
när jag stöter på sabriernas huvudstyrka. Egentligen är det bara bra om sammandrabbningen sker relativt snabbt. Då är mina soldater varken hungriga eller uttröttade. Skulle jag bli tvungen att belägra Firina för att ta mig över floden kan alltså Constantin lika gärna få anfalla mig där - då är jag ändå beredd och mina trupper står redan samlade.
Att Constantin kan tillåta sig ett utnötningskrig tror jag inte särskilt mycket på:
1) För det första har inte han tillgång till så mycket mer proviant än jag har, såtillvida att Consaber inte har massor med hemliga matförråd som ingen berättat om. Alltså kan inte han heller hålla sin armé i fält hur länge som helst.
2) För det andra är hans armé i huvudsak en bondehär. Försöker han hålla den i fält när det är dags att ta in grödorna eller plantera får han nog stora problem med desertörer. Dessutom kommer varken bönderna eller adeln att uppskatta om han medvetet låter mig brandskatta mig fram genom beras hembygder, bara för att försvara sin tron.
3) Jag har inte detta problem. Mina soldater är indelta soldater och således närmast yrkessoldater. De vet att hemma i Thalamur jobbar bönderna och resten av folket på för att skicka vapen och proviant. Dessutom ser den ypperliga byråkratin till att de får betalt i tid.
4) Skulle jag tvingas övervintra i Consaber måste sabrierna göra detsamma. En landstigning är möjlig, men då måste alltså sabrierna åka till havs i vinterhalvåret, med allt vad för risker det innebär (vinterstomrar m m - det finns ett skäl till att man helst håller sig i hamnen under vintern). Enstaka räder får jag kanske stå ut med, men någon större här kan knappast Constantin skicka på mig havsvägen mitt i vintern. Dessutom har jag ju faktiskt en egen flotta, som i så fall får rycka ut och skydda mina flanker. Någon jäkla nytta ska jag ha av dem.
Utöver detta kommer jag ju att ha noggrannt planerat mitt anfall. Jag går absolut inte över gränsen förrän Pereine och Colonan åter står under thalaskiskt beskydd. Naturligtvis låter jag mina agenter spä på de politiska splittringar som finns i Consaber. Constantin har ju visat sig vara en politisk självmordskandidat som öppet trotsar den gamla överenskommelsen om att svära trohet till Draken. Här finns en kil att använda för att hålla Tokon utanför kriget och även ställa till med bråk på Urma Bréann.
I Urmamassivet finns det en hel del tiraker. Dessa får man ju kontakta och engagera för att göra räder österut och söderut, in i Felosi och de södra grevskapen. Då måste Constantin avleda en del av sina trupper för att ta hand om dessa barbarer. Det gör det också tämligen säkert att alverna i Felosi kommer att ha annat att göra än att försöka sätta ihop en styrka för att stödja kungen.
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
And so on, and so forth. Det handlar till syvende och sist om hur man ser på Consaber respektive Thalamur. Jag vill se ett Thalamur som vet att bygga på sina styrkor och som har tagit lärdom av århundraden av krig. Jag vill se en verklig möjlighet till att Consaber kan falla. Annars är den gryende konflikten i högsta grad en papperstiger, och inte mycket till äventyrsuppslag...
/Rax
