Då jag läste detta inlägg beslöt jag mig för att gå igenom mitt gamla material till Thalamur då jag har för mig att jag skrev en del sådant. Hittade ett helt dokument med myter, sägner och sagor som jag skrev till Thalamur samt början på en novell (20 sidor blev den) som jag skrev mitt i all inspiration.
Vet inte hur väl dessa sagor, myter och visdomsord passar in i alla sammanhang men jag minns att jag tog fram dem först (samtidigt som novellen) för att jag skulle ha en grund att stå på när jag skrev boken och för att världen skulle kännas skrockfull och "verklig".
Då de inte gör någon direkt nytta på min dator så slänger jag ut dem här istället.
Legender, Visdomsord & Sagor
--------- Consabers ondska ---------
Offret
Detta skedde på den tiden innan Colonan slog sig fri från Thalamur. En bonde blev övertalad av tre sabriska präster som tagit sig över gränsen att i utbyte mot pengar överlämna sin yngsta son till dem. De lovade att ta honom till sitt rike och där ge honom pengar, utbildning och makt. Bonden gick med på det och fick en börs fylld med guld. De tre sabrierna tog med pojken ut i skogen. Där band de fast honom vid ett träd och skar ut hjärtat på honom och offrade det till sin gud Daak. Pojkens moder som arbetade ute på fältet kände hur något smärtade henne inombords och hon anade att något fasansfullt hade hänt. Med tårar i ögonen så rusade hon hemåt och frågade sin make var deras yngsta son var. Han berättade då vad han hade gjort och visade börsen, men när de tittade i den fann de att den var fylld med jord istället för guld. De sabriska prästerna återfanns aldrig men de fann pojken bunden till ett träd. Sorgen fick fadern att livet av sig och modern föll i evig galenskap. Trädet i Colonan är fortfarande hemsökt av pojkens ande.
Skändningarna
När sabriska soldater tog sig in i Colonan så hade de präster med sig. Dessa offrade människor till demonen som de dyrkade. De skändade även kvinnor och flickor. Det talas till och med om att de skändade män och djur. Sabriernas säd var fylld med demonisk besudling och alla de barn som föddes av dessa akter var missbildade och fasansfulla.
Frostnatten
Det var under det våldsamma kriget då provinsen Pereine hade brutit sig loss från faderlandet. Den Thalaskiska armén och den väldiga flottan hade dock omringat provinsen och då det inte fanns vare sig mat eller vapen för upprorsmännen och de sabriska legosoldaterna var slutet för dem nära. Deras ledare, den forna magikraten Lytesse Visanni fin Visha samlade då de fångar som de hade tagit under kriget. Hon förde dem till en mörk byggnad och offrade dem en efter en till demonen Daak. Hundratals själar gick åt men demonen var inte nöjd. Slutligen så lovade Lytesse sin egen själ till Daak och med en suck av ondska och vällust godtog han offren. Natten blev plötsligt iskall när demonens ande gled ned från himlarna. Han frös ihjäl de Thalaskiska soldaterna och frös fast skeppen ute i havet. Det var detta som fick sabrierna att driva tillbaka de Thalaskiska soldaterna. Men Daaks närvaro förde inte gott med sig och Pereines folk är för evigt förbannat.
--------- Synd och förbannelser ---------
Kvinnan utan skugga
Det var en kvinna som blev ingift till en mäktig familj. Hon fruktade dock att behöva bära och föda ett barn och intog därför vyrtelört utan att hennes make visste om det. Tiden gick och de delade bädd många gånger men inget barn kom. Kvinnan försäkrade dock och svor på sin själ inför sin make att hon inte gjorde något för att hindra att ett barn blev till.
När hon yttrade dessa ord såg hennes make att hennes skugga bleknade bort och försvann. Han påpekade detta och hon insåg att hon genom sin lögn förbannat sig själv. Hon blev förskjuten från sin familj och vandrade över riket, letandes ett sätt att få tillbaka sin skugga på.
En mörk natt när hon vandrade under en skog med dystra sorgetallar och höga vindträd så mötte hon en kvinna. I mörkret kunde hon inte se hennes anlete, blott hennes skepnad, men då kvinnan talade så kände hon igen sin egen röst.
"Jag är skuggan som du letar efter. Dina lögner har förskjutit mig till detta dunkla pandemonium där jag för alltid får leva i mörker. Din själ blir försvagade för var dag som går och vårat lidande blir allt större".
Kvinnan föll då på knä med tårar rinnande nedför ansiktet och såg upp mot sin skugga och bad om hjälp att återställa det hela. Skuggan sade då att hon måste ta sig tillbaka till sin make, älska med honom och föda honom ett barn. När barnet föddes skulle förbannelsen vara bruten och hennes själ skulle åter bli hel.
Kvinnan lämnade skogen och sökte sig tillbaka till sin make. Hon bad om att få komma till hans sida och då han älskade henne djupt så godtog han hennes bön.
De delade ett flertal passionerade nätter tillsammans och efter detta upphörde hennes måntliga blödningar och magen började växa. Under nio månvarv var de det lyckligaste paret i riket. De älskade varandra djupt och innerligt.
Så en ljus dag kom tiden för födseln. Kvinnan hade svåra smärtor men födde tvillingdöttrar. Då sänktes rummet i dunkel och skuggan kom inglidande från ett mörkt hörn och gled samman med kvinnan. Med en suck av lättnad var hennes själ hel men hon sjönk död ned på bädden.
Hennes make blev först förstörd av sorg men insåg sedan att döttrarna hade sin moders ögon och att de symboliserade modern och hennes skugga. För även om hennes kropp dog så var hon nu hel att leva vidare för evigt.
Det förflutnas bestraffning
Det var en gång en bonde som höll på att bygga ett nytt hus. Han behövde dock en sten till husets grund. Inte långt ifrån honom fanns resterna av en gammal staty rest till minnet av en forna filosof. Bonden tog dessa stenrester och använde dem till att bygga husets grund. När huset stor färdigt och bonden flyttade in så började underliga saker ske. En närvaro fick djuren att bli galna av oror, vissa blev sjuka och dog. Snart började även bondens barn lida av samma symtom. Bonden lät snabbt riva huset och förde tillbaka stenarna till deras ursprungsplats. Ögonblickligen upphörde alla sjukdomar och bondens familj levde frisk och stark i fortsättningen.
Demonens akademi
Det finns en hemlig akademi djupt under jord som styrs av en fasansfull demon. I utbyte av att man offrar människor till demonen samt att man svär sin själ till honom efter döden så får man komma dit och studera. Man har ingen lärare utan skrifterna man får studera består av stentavlor med glödande bokstäver. Medan man är i underjordens mörker tvingas man att leva på rått kött och svart aska från underjorden.
Det var en gång en ung man som sökte sig till denna akademi och fick studera där. Han insåg dock att dessa kunskaper skulle kosta mer än de smakade. Demonen var nämligen mycket nyckfull och det hände att han utan vidare grep tag i en student och slukade dennes själ på direkten. I synnerhet så var detta vanligt när studenter skulle lämna akademin. De brukade ofta gör det i en grupp så att demonen endast kunde hinna få tag på en av dem. När tiden kom för studenten och hans vänner att lämna akademin så hamnade han sist och medan de sprang upp efter sotgångarna upp mot ytan så hörde han demonens väsande bakom honom. Han hade dock kommit så långt att han nu kunde se solen som sken in genom öppningen. Demonen skulle just kasta sig över honom då den unge mannen ropade:
"Ta han som springer bakom mig istället, hans själ är mycket kraftfullare". Demonen kastade sig då mot denne istället men hade blivit lurad då det endast var ynglingens skugga han hade fått tag på. Yngligen kastade sig ut i säkerhet men hade sedan den dagen ingen skugga längre.
--------- Skrock och folktro ---------
Den som dödar en korp kommer att få otur i sin framtid. Om man dödar en korp av misstag måste man begrava den hedervärt för att inte förarga dess ande.
Om man badar i en flod under midsommarnatten kommer alla sjukdomar sköljas från en och man kommer vara frisk fram till nästa midsommar.
Om en kvinna som fött ett barn vandrar över ett fält inom tre veckor efter födseln kommer det bli missväxt på just det fältet.
Man kan ibland finna stenar, ungefär två meter höga, med ett hål i dess mitt. Dessa har antingen uppkommit naturligt eller är lämnade sedan en forna tid. Bland folkmun kallas de för älskestenar. Om en pojke och en flicka som finner varandra intressanta ställer sig på var sin sida stenen och fattar varandras händer genom hålet så kommer de att älska varandra troget och leva lyckliga i alla sina dagar.
Om man hittar ett vindträd med ett sort hål i dess stam och för ett nyfött spädbarn igenom detta så kommer barnet att bli starkt, friskt och intelligent.
--------- Talesätt ---------
Kroppen är svag, själen är evig.
En gammal kvinna som tar en ung man inbjuder döden till sitt bröllop.
Ålder är den sjukdom som vi alla måste dö av.
Ungdomar reser sig, gamla faller.
En ung kvinna med en gammal man är gift på dagen och änkling på natten.
Alla dör, det enda som lever kvar är ens rykte och ens själ.
Ens handlingar kommer att styra evigheten och framtiden.
Den ovise gör bäst i att hålla tyst när han är bland folk för då kan han fortfarande utgöra en behaglig fasad.
Man skall aldrig lyssna till en präst. För deras hjärtan är korrupta och deras själ är befläckad även om de inte själva inser det.
Makt är inte detsamma som rätt.
--------- Hemsökelser ---------
Den vita klädnaden
Det var en gång två syskon, en bror och en syster, som gjorde allt för att skrämma varandra. De hittade på det ena tricket efter det andra och kom slutligen att förvänta sig att bli skrämd eller lurad. Så en dag då pojken hjälpte sin moder att plocka ned tvätt som hängt på tork så blåste ett vitt lakan iväg. Pojken följde efter det och såg hur det blåste in på gravgården. Pojken gick dit och såg en flicka iklädd en vit klädesdräkt sitta på en tuva. Han antog genast att det var hans syster som försökte skrämma honom så han rusade fram, slet av det vita tyget och rusade triumferande hemåt med det. Han blev dock förvånad när han fann att hans syster var inne i huset och att tyget som han bar på var förmultnat och täckt med jord.
Den natten hördes en klagande gråt från gravgården och de som vågat sig nära sade att de hade sett en naken flicka som dött i byn flera år tidigare sitta på en tuva och klaga över att hon hade blivit bestulen.
Ingen vågade dock närma sig henne. Pojken berättade då inför vhakalen vad han hade gjort och denne sände honom för att lämna tillbaka tygstycket till vålnaden.
Med darrande ben steg han in på gravgården med tygstycket i sina händer och såg där på tuvan en naken och smutsig flicka sitta och gråta. Han gick fram till henne och räckte över tygstycket och hennes gråt tystnade. Hon iklädde sig den förmultnade klädesdräkten och den blev åter vit och vacker.
Pojken tyckte att det var lite lustigt att vålnaden klagat så mycket över sitt förlorade klädesplagg så han sade: "Om du är nöjd nu så kan du försvinna för att aldrig återkomma".
Vålnaden tittade honom i ögonen och med en viskning som skar likt stål mot pojkens hud sade hon: "Jag skall återvända men jag är inte nöjd ännu". Med dessa ord kastade hon sig över pojken och slukade dennes själ och skönk sedan ned i den svarta jorden för att aldrig mer synas till.
Mardrömmaren
Det var en gång en kvinna som var natt plågades av fasansfulla mardrömmar. Hon vaknade alltid skrikande och var under dagarna mycket svag och trött. Drömmarna var plågsamma minnen från hennes tid i kriget då provinsen Pereine slog sig fri. Döda kamrater, brinnande kroppar, bitande köld och fasansfulla nattvarelser återupplevdes var natt i hennes minnen.
Kvinnan syntes till allt mer sällan och folket antog att hon snart skulle dö. Men så plötsligt så återkom hon till gemenskapen friskare och starkare än någonsin. Folket frågade vad som hade hänt och hon berättade att hon lyckades ta kontrollen över mardrömmarna och sände dem mot sina fiender istället.
Sen den dagen levde kvinnan lycklig och drabbades aldrig åter av mardrömmar - hennes fiender däremot vred sig oroligt i sömnen varje natt.
--------- Präster & gudar ---------
Två präster
Det möttes en gång två präster vid en korsväg. De hade kommit från var sitt håll och skymningen höll på att falla. Även om de båda var från fjärran riken så kände de igen varandra symboler och insåg att de dyrkade samma gud. Därför blev de båda glada över sällskapet och upprättade ett gemensamt läger. Prästen från norr gjorde upp eld med hjälp av enbärsbark och prästen från söder ställde sig genast upp på fötter. Han frågade hur den nordliga prästen vågade trotsa gudens bud och göra upp eld med hjälp av en. Prästen från norr sade sig aldrig ha hört talas om detta bud men valde att göra upp eld med hjälp av björknäver istället. Prästen från söder satte sig ned, fortfarande ilsken och tog fram mat från sin packning och började äta. Då reste sig prästen från norr med ett brinnande vedträ i handen. Han riktade det mot den andra prästen och frågade hur han vågade att trotsa gudens bud och äta fågel vilket guden uttryckligen hade sagt var förbjudet. Prästen från söder sade sig då aldrig ha hört talas om detta bud men lade undan den grillade fågeln. Den nordliga prästen satte sig upprört ned och tog fram ett vinskinn och släckte sin törst. Då anklagade prästen från söder honom för helgerån då vin enligt hans tro var förbjudet. Hela natten grälade de om det ena och det andra och även då de var säkra på att de delade samma religion och dyrkade samma gud så hade de båda fått olika förhållningssätt. Det slutade med att de dräpte varandra - båda i gudens namn. Guden klagade dock inte utan slukade girigt deras själar.
Riddaren som fruktade döden
Det var en gång en sabrisk riddare som var ledare för den stora Consentinerordern. Han gjorde flera räder in i Thalamur och dödade i sin guds namn. Åren gick dock och riddaren blev allt äldre. Han ställde sig ned på knä och bad till sin gud om att slippa dödens kalla omfamningen. Guden svarade då men en mörk och fruktansvärd röst att om riddaren offrade sin äldste son så skulle han få ytterligare tio år i livet. Riddaren gjorde så som guden befallt och åldrades därefter mycket långsammare. Han fortsatte styra Consentinerordern med stark hand. Efter tio år så började han dock åldras snabbare och vände sig åter till guden för hjälp. Guden lovade honom då ytterligare tio år om riddaren offrade sin äldsta dotter till honom. Riddaren tvekade inte ett ögonblick utan offrde själv sin dotter på altaren även trots att hon grät och bad om nåd. Så fortsadde det. Tio år gick och guden krävde ytterligare ett barn. Även fastän riddaren åldrades långsamt så började dock åldern ta ut sin rätt. När han hade offrat nio av sina barn så kunde han inte resa sig utan hjälp. Det tioonde klarade han inte av att offra själv då han inte kunde resa sig ur sängen. Sitt elfte och sista barn, den enda kvarvarande av hans ätt lät han offra fastän han själv var för svag att röra sig och endest kunde tala i hesa viskningar. Så när tio år gick så uppenbarade guden sig invid hans bädd. Riddaren tittade upp mot honom med skräck. Guden talade till honom. "Din tid är nu ute, du har offrat alla av ditt blod, din ätt är till ända och nu tillfaller din svaga själ mig". Riddaren lovade bort allt han kunde men guden lyssnade inte till hans hesa klaganden. Morgonen därpå hittade tjänarna riddaren död i sängen med ögonen utplockade och tungan utsliten. Då alla hatade honom för det han hade gjort med sina egna barn så slängde de hans kropp i en myr och ingen nämnde mer hans namn.
Magikern & prästen
Det var en by där vinterstormarna svepte in. Men så ett år så kom aldrig våren. Inga knoppar syntes på träden och kölden var hård och obarmhärtig. Bönderna började svälta och boskapen blev mager och eländig. Träd blåste omkull, elden ville inte brinna, brunnarnas vatten frös. En magiker och en präst kom till denna plats och lovade att hjälpa byborna.
Magikern
Magikern vandrade mellan gårdarna och frågade byborna om de upptäckt något ovanligt. Han begav sig sedan ut i den kalla vinden och följde magins strömmar, utforskade sedan länge glömda gömmor och underliga krafkällor.
Prästen
Prästen samlade folket i byns största hus och frågade ut dem vem som kunde vara orsaken till detta. Vem som hade syndat. Byborna började leta mellan varandra och i skräck pekade de ut några som hade betett sig underligt.
Magikern
Magikern samlade alla information han behövde och satte sig sedan ned och sammanställde den. Han drog de logiska slutsatserna, bad om hjälp från sin ätt och upptäckte att de magiska strömmarna löpte fel i byn.
Prästen
Prästen tog de utpekade, torterade och förhörde dem och offrade dem sedan till sin gud och bad denne att ta bort snöstormen som hemsökte byn. Då inte stormen upphörde så offrades mer folk till guden, även boskap och mat skänktes bort.
Magikern
Magikern sökte sig till den plats där de magiska strömmarna löpte fel och lyckades med sin vilja och kunskap betvinga dessa. Han återförde dem till deras naturliga kretslopp och genast upphörde stormen. Sakta kom våren krypande och magikern lämnade byn med folkets tack och lyckönskan.
Prästen
Då offren var tillräckligt mäktiga så upphävde guden snöstormen, men istället för dalande snö blev det ett evigt regn. Prästen gav sig av men inga bybor sade farväl. De gömde sig sörjande i sina hus.
Magikerns by
Våren kom, gräset blev grönt och friskt. Folket byggde åter upp sina matförråd och boskapen blev stark och gav rikligt med mjölk och kött.
En lyckans fröjdande by med barnskratt och solskimmer.
Prästens by
Regnet föll och markerna förvandlades till lera. De som bodde kvar där dukade snabbt under i svält och sjukdomar.
En sorgens övergivna by med nattmörker och regnsjäl.
--------- Rykten ---------
Det sägs att när den väldiga fästningen Qatada byggdes så blandades murbruket med blod från barn för att fästningen alltid skulle stå och klara av de mest kraftfulla attacker.
--------- Övrigt ---------
De fem kvinnorna
Det var en dödsdansare som vandrade över riket och spred sånger och glädje. Så en dag då han vandrade bland kullarna såg han ett stort gods i fjärran. Han vandrade ditåt men mötte innan han kom fram en ung vacker kvinna som red på en midnatssvart häst.
Dödsdansaren frågade henne om hon kom från godset och då hon svarade jakande så undrade han om de kunde ge honom husrum för natten. Kvinnan sade då att han var tvungen att tala med hennes mor som sköt pilbåge invid godset ingång. Dödsdansaren vandrade ditåt och såg mycket riktigt en kvinna där iklädd en midnattsröd skrud som sköt pilar mot en måltavla med stor precision. Hon såg dock ut att vara jämnårig med kvinnan på hästen. Han ursäktade sig dock och lade fram sitt ärende. Kvinnan sade då att han var tvungen att fråga hennes mor som satt och spelade lyra på borggården. Dödsdansaren tackade för sig och vandrade in på gården. Där på en stenbänk satt en ung kvinna med en lyra i sina händer och hon spelade den med stor skicklighet. Dödsdansaren frågade då henne om han kunde få stanna i godset över natten. Kvinnan sade då att han var tvungen att fråga hennes mor som satt och läste en bok i biblioteket just nu. Dödsdansaren bockade och gick dit hon hade pekat. Mycket riktigt fann han en kvinna i biblioteket med en bok i sina händer. Hon var lika vacker och ung som de övriga. Han ursäktade sig och frågade om han kunde få stanna i godset över natten. Kvinnan tittade upp från sin bok och svarade att han måste tala med hennes mor om den saken. Hon pekade på en trappa och sade att han skulle finna henne i trappans ände. Dödsdansaren vandrade upp för trappan och kom upp till ett laboratorim. Där fann han en ung vacker kvinna i arbete. Han frågade om han fick stanna över natten och kvinnan sade att det fick han mycket gärna göra.
Under middagen som han delade med de fem kvinnorna fick han veta att de alla var magiker som med hjälp av livets kraft hållit sig unga och starka. Han trivdes i deras sällskap och stannade hos dem många nätter innan han fortsatte sin vandring.
Vet inte hur väl dessa sagor, myter och visdomsord passar in i alla sammanhang men jag minns att jag tog fram dem först (samtidigt som novellen) för att jag skulle ha en grund att stå på när jag skrev boken och för att världen skulle kännas skrockfull och "verklig".
Då de inte gör någon direkt nytta på min dator så slänger jag ut dem här istället.
Legender, Visdomsord & Sagor
--------- Consabers ondska ---------
Offret
Detta skedde på den tiden innan Colonan slog sig fri från Thalamur. En bonde blev övertalad av tre sabriska präster som tagit sig över gränsen att i utbyte mot pengar överlämna sin yngsta son till dem. De lovade att ta honom till sitt rike och där ge honom pengar, utbildning och makt. Bonden gick med på det och fick en börs fylld med guld. De tre sabrierna tog med pojken ut i skogen. Där band de fast honom vid ett träd och skar ut hjärtat på honom och offrade det till sin gud Daak. Pojkens moder som arbetade ute på fältet kände hur något smärtade henne inombords och hon anade att något fasansfullt hade hänt. Med tårar i ögonen så rusade hon hemåt och frågade sin make var deras yngsta son var. Han berättade då vad han hade gjort och visade börsen, men när de tittade i den fann de att den var fylld med jord istället för guld. De sabriska prästerna återfanns aldrig men de fann pojken bunden till ett träd. Sorgen fick fadern att livet av sig och modern föll i evig galenskap. Trädet i Colonan är fortfarande hemsökt av pojkens ande.
Skändningarna
När sabriska soldater tog sig in i Colonan så hade de präster med sig. Dessa offrade människor till demonen som de dyrkade. De skändade även kvinnor och flickor. Det talas till och med om att de skändade män och djur. Sabriernas säd var fylld med demonisk besudling och alla de barn som föddes av dessa akter var missbildade och fasansfulla.
Frostnatten
Det var under det våldsamma kriget då provinsen Pereine hade brutit sig loss från faderlandet. Den Thalaskiska armén och den väldiga flottan hade dock omringat provinsen och då det inte fanns vare sig mat eller vapen för upprorsmännen och de sabriska legosoldaterna var slutet för dem nära. Deras ledare, den forna magikraten Lytesse Visanni fin Visha samlade då de fångar som de hade tagit under kriget. Hon förde dem till en mörk byggnad och offrade dem en efter en till demonen Daak. Hundratals själar gick åt men demonen var inte nöjd. Slutligen så lovade Lytesse sin egen själ till Daak och med en suck av ondska och vällust godtog han offren. Natten blev plötsligt iskall när demonens ande gled ned från himlarna. Han frös ihjäl de Thalaskiska soldaterna och frös fast skeppen ute i havet. Det var detta som fick sabrierna att driva tillbaka de Thalaskiska soldaterna. Men Daaks närvaro förde inte gott med sig och Pereines folk är för evigt förbannat.
--------- Synd och förbannelser ---------
Kvinnan utan skugga
Det var en kvinna som blev ingift till en mäktig familj. Hon fruktade dock att behöva bära och föda ett barn och intog därför vyrtelört utan att hennes make visste om det. Tiden gick och de delade bädd många gånger men inget barn kom. Kvinnan försäkrade dock och svor på sin själ inför sin make att hon inte gjorde något för att hindra att ett barn blev till.
När hon yttrade dessa ord såg hennes make att hennes skugga bleknade bort och försvann. Han påpekade detta och hon insåg att hon genom sin lögn förbannat sig själv. Hon blev förskjuten från sin familj och vandrade över riket, letandes ett sätt att få tillbaka sin skugga på.
En mörk natt när hon vandrade under en skog med dystra sorgetallar och höga vindträd så mötte hon en kvinna. I mörkret kunde hon inte se hennes anlete, blott hennes skepnad, men då kvinnan talade så kände hon igen sin egen röst.
"Jag är skuggan som du letar efter. Dina lögner har förskjutit mig till detta dunkla pandemonium där jag för alltid får leva i mörker. Din själ blir försvagade för var dag som går och vårat lidande blir allt större".
Kvinnan föll då på knä med tårar rinnande nedför ansiktet och såg upp mot sin skugga och bad om hjälp att återställa det hela. Skuggan sade då att hon måste ta sig tillbaka till sin make, älska med honom och föda honom ett barn. När barnet föddes skulle förbannelsen vara bruten och hennes själ skulle åter bli hel.
Kvinnan lämnade skogen och sökte sig tillbaka till sin make. Hon bad om att få komma till hans sida och då han älskade henne djupt så godtog han hennes bön.
De delade ett flertal passionerade nätter tillsammans och efter detta upphörde hennes måntliga blödningar och magen började växa. Under nio månvarv var de det lyckligaste paret i riket. De älskade varandra djupt och innerligt.
Så en ljus dag kom tiden för födseln. Kvinnan hade svåra smärtor men födde tvillingdöttrar. Då sänktes rummet i dunkel och skuggan kom inglidande från ett mörkt hörn och gled samman med kvinnan. Med en suck av lättnad var hennes själ hel men hon sjönk död ned på bädden.
Hennes make blev först förstörd av sorg men insåg sedan att döttrarna hade sin moders ögon och att de symboliserade modern och hennes skugga. För även om hennes kropp dog så var hon nu hel att leva vidare för evigt.
Det förflutnas bestraffning
Det var en gång en bonde som höll på att bygga ett nytt hus. Han behövde dock en sten till husets grund. Inte långt ifrån honom fanns resterna av en gammal staty rest till minnet av en forna filosof. Bonden tog dessa stenrester och använde dem till att bygga husets grund. När huset stor färdigt och bonden flyttade in så började underliga saker ske. En närvaro fick djuren att bli galna av oror, vissa blev sjuka och dog. Snart började även bondens barn lida av samma symtom. Bonden lät snabbt riva huset och förde tillbaka stenarna till deras ursprungsplats. Ögonblickligen upphörde alla sjukdomar och bondens familj levde frisk och stark i fortsättningen.
Demonens akademi
Det finns en hemlig akademi djupt under jord som styrs av en fasansfull demon. I utbyte av att man offrar människor till demonen samt att man svär sin själ till honom efter döden så får man komma dit och studera. Man har ingen lärare utan skrifterna man får studera består av stentavlor med glödande bokstäver. Medan man är i underjordens mörker tvingas man att leva på rått kött och svart aska från underjorden.
Det var en gång en ung man som sökte sig till denna akademi och fick studera där. Han insåg dock att dessa kunskaper skulle kosta mer än de smakade. Demonen var nämligen mycket nyckfull och det hände att han utan vidare grep tag i en student och slukade dennes själ på direkten. I synnerhet så var detta vanligt när studenter skulle lämna akademin. De brukade ofta gör det i en grupp så att demonen endast kunde hinna få tag på en av dem. När tiden kom för studenten och hans vänner att lämna akademin så hamnade han sist och medan de sprang upp efter sotgångarna upp mot ytan så hörde han demonens väsande bakom honom. Han hade dock kommit så långt att han nu kunde se solen som sken in genom öppningen. Demonen skulle just kasta sig över honom då den unge mannen ropade:
"Ta han som springer bakom mig istället, hans själ är mycket kraftfullare". Demonen kastade sig då mot denne istället men hade blivit lurad då det endast var ynglingens skugga han hade fått tag på. Yngligen kastade sig ut i säkerhet men hade sedan den dagen ingen skugga längre.
--------- Skrock och folktro ---------
Den som dödar en korp kommer att få otur i sin framtid. Om man dödar en korp av misstag måste man begrava den hedervärt för att inte förarga dess ande.
Om man badar i en flod under midsommarnatten kommer alla sjukdomar sköljas från en och man kommer vara frisk fram till nästa midsommar.
Om en kvinna som fött ett barn vandrar över ett fält inom tre veckor efter födseln kommer det bli missväxt på just det fältet.
Man kan ibland finna stenar, ungefär två meter höga, med ett hål i dess mitt. Dessa har antingen uppkommit naturligt eller är lämnade sedan en forna tid. Bland folkmun kallas de för älskestenar. Om en pojke och en flicka som finner varandra intressanta ställer sig på var sin sida stenen och fattar varandras händer genom hålet så kommer de att älska varandra troget och leva lyckliga i alla sina dagar.
Om man hittar ett vindträd med ett sort hål i dess stam och för ett nyfött spädbarn igenom detta så kommer barnet att bli starkt, friskt och intelligent.
--------- Talesätt ---------
Kroppen är svag, själen är evig.
En gammal kvinna som tar en ung man inbjuder döden till sitt bröllop.
Ålder är den sjukdom som vi alla måste dö av.
Ungdomar reser sig, gamla faller.
En ung kvinna med en gammal man är gift på dagen och änkling på natten.
Alla dör, det enda som lever kvar är ens rykte och ens själ.
Ens handlingar kommer att styra evigheten och framtiden.
Den ovise gör bäst i att hålla tyst när han är bland folk för då kan han fortfarande utgöra en behaglig fasad.
Man skall aldrig lyssna till en präst. För deras hjärtan är korrupta och deras själ är befläckad även om de inte själva inser det.
Makt är inte detsamma som rätt.
--------- Hemsökelser ---------
Den vita klädnaden
Det var en gång två syskon, en bror och en syster, som gjorde allt för att skrämma varandra. De hittade på det ena tricket efter det andra och kom slutligen att förvänta sig att bli skrämd eller lurad. Så en dag då pojken hjälpte sin moder att plocka ned tvätt som hängt på tork så blåste ett vitt lakan iväg. Pojken följde efter det och såg hur det blåste in på gravgården. Pojken gick dit och såg en flicka iklädd en vit klädesdräkt sitta på en tuva. Han antog genast att det var hans syster som försökte skrämma honom så han rusade fram, slet av det vita tyget och rusade triumferande hemåt med det. Han blev dock förvånad när han fann att hans syster var inne i huset och att tyget som han bar på var förmultnat och täckt med jord.
Den natten hördes en klagande gråt från gravgården och de som vågat sig nära sade att de hade sett en naken flicka som dött i byn flera år tidigare sitta på en tuva och klaga över att hon hade blivit bestulen.
Ingen vågade dock närma sig henne. Pojken berättade då inför vhakalen vad han hade gjort och denne sände honom för att lämna tillbaka tygstycket till vålnaden.
Med darrande ben steg han in på gravgården med tygstycket i sina händer och såg där på tuvan en naken och smutsig flicka sitta och gråta. Han gick fram till henne och räckte över tygstycket och hennes gråt tystnade. Hon iklädde sig den förmultnade klädesdräkten och den blev åter vit och vacker.
Pojken tyckte att det var lite lustigt att vålnaden klagat så mycket över sitt förlorade klädesplagg så han sade: "Om du är nöjd nu så kan du försvinna för att aldrig återkomma".
Vålnaden tittade honom i ögonen och med en viskning som skar likt stål mot pojkens hud sade hon: "Jag skall återvända men jag är inte nöjd ännu". Med dessa ord kastade hon sig över pojken och slukade dennes själ och skönk sedan ned i den svarta jorden för att aldrig mer synas till.
Mardrömmaren
Det var en gång en kvinna som var natt plågades av fasansfulla mardrömmar. Hon vaknade alltid skrikande och var under dagarna mycket svag och trött. Drömmarna var plågsamma minnen från hennes tid i kriget då provinsen Pereine slog sig fri. Döda kamrater, brinnande kroppar, bitande köld och fasansfulla nattvarelser återupplevdes var natt i hennes minnen.
Kvinnan syntes till allt mer sällan och folket antog att hon snart skulle dö. Men så plötsligt så återkom hon till gemenskapen friskare och starkare än någonsin. Folket frågade vad som hade hänt och hon berättade att hon lyckades ta kontrollen över mardrömmarna och sände dem mot sina fiender istället.
Sen den dagen levde kvinnan lycklig och drabbades aldrig åter av mardrömmar - hennes fiender däremot vred sig oroligt i sömnen varje natt.
--------- Präster & gudar ---------
Två präster
Det möttes en gång två präster vid en korsväg. De hade kommit från var sitt håll och skymningen höll på att falla. Även om de båda var från fjärran riken så kände de igen varandra symboler och insåg att de dyrkade samma gud. Därför blev de båda glada över sällskapet och upprättade ett gemensamt läger. Prästen från norr gjorde upp eld med hjälp av enbärsbark och prästen från söder ställde sig genast upp på fötter. Han frågade hur den nordliga prästen vågade trotsa gudens bud och göra upp eld med hjälp av en. Prästen från norr sade sig aldrig ha hört talas om detta bud men valde att göra upp eld med hjälp av björknäver istället. Prästen från söder satte sig ned, fortfarande ilsken och tog fram mat från sin packning och började äta. Då reste sig prästen från norr med ett brinnande vedträ i handen. Han riktade det mot den andra prästen och frågade hur han vågade att trotsa gudens bud och äta fågel vilket guden uttryckligen hade sagt var förbjudet. Prästen från söder sade sig då aldrig ha hört talas om detta bud men lade undan den grillade fågeln. Den nordliga prästen satte sig upprört ned och tog fram ett vinskinn och släckte sin törst. Då anklagade prästen från söder honom för helgerån då vin enligt hans tro var förbjudet. Hela natten grälade de om det ena och det andra och även då de var säkra på att de delade samma religion och dyrkade samma gud så hade de båda fått olika förhållningssätt. Det slutade med att de dräpte varandra - båda i gudens namn. Guden klagade dock inte utan slukade girigt deras själar.
Riddaren som fruktade döden
Det var en gång en sabrisk riddare som var ledare för den stora Consentinerordern. Han gjorde flera räder in i Thalamur och dödade i sin guds namn. Åren gick dock och riddaren blev allt äldre. Han ställde sig ned på knä och bad till sin gud om att slippa dödens kalla omfamningen. Guden svarade då men en mörk och fruktansvärd röst att om riddaren offrade sin äldste son så skulle han få ytterligare tio år i livet. Riddaren gjorde så som guden befallt och åldrades därefter mycket långsammare. Han fortsatte styra Consentinerordern med stark hand. Efter tio år så började han dock åldras snabbare och vände sig åter till guden för hjälp. Guden lovade honom då ytterligare tio år om riddaren offrade sin äldsta dotter till honom. Riddaren tvekade inte ett ögonblick utan offrde själv sin dotter på altaren även trots att hon grät och bad om nåd. Så fortsadde det. Tio år gick och guden krävde ytterligare ett barn. Även fastän riddaren åldrades långsamt så började dock åldern ta ut sin rätt. När han hade offrat nio av sina barn så kunde han inte resa sig utan hjälp. Det tioonde klarade han inte av att offra själv då han inte kunde resa sig ur sängen. Sitt elfte och sista barn, den enda kvarvarande av hans ätt lät han offra fastän han själv var för svag att röra sig och endest kunde tala i hesa viskningar. Så när tio år gick så uppenbarade guden sig invid hans bädd. Riddaren tittade upp mot honom med skräck. Guden talade till honom. "Din tid är nu ute, du har offrat alla av ditt blod, din ätt är till ända och nu tillfaller din svaga själ mig". Riddaren lovade bort allt han kunde men guden lyssnade inte till hans hesa klaganden. Morgonen därpå hittade tjänarna riddaren död i sängen med ögonen utplockade och tungan utsliten. Då alla hatade honom för det han hade gjort med sina egna barn så slängde de hans kropp i en myr och ingen nämnde mer hans namn.
Magikern & prästen
Det var en by där vinterstormarna svepte in. Men så ett år så kom aldrig våren. Inga knoppar syntes på träden och kölden var hård och obarmhärtig. Bönderna började svälta och boskapen blev mager och eländig. Träd blåste omkull, elden ville inte brinna, brunnarnas vatten frös. En magiker och en präst kom till denna plats och lovade att hjälpa byborna.
Magikern
Magikern vandrade mellan gårdarna och frågade byborna om de upptäckt något ovanligt. Han begav sig sedan ut i den kalla vinden och följde magins strömmar, utforskade sedan länge glömda gömmor och underliga krafkällor.
Prästen
Prästen samlade folket i byns största hus och frågade ut dem vem som kunde vara orsaken till detta. Vem som hade syndat. Byborna började leta mellan varandra och i skräck pekade de ut några som hade betett sig underligt.
Magikern
Magikern samlade alla information han behövde och satte sig sedan ned och sammanställde den. Han drog de logiska slutsatserna, bad om hjälp från sin ätt och upptäckte att de magiska strömmarna löpte fel i byn.
Prästen
Prästen tog de utpekade, torterade och förhörde dem och offrade dem sedan till sin gud och bad denne att ta bort snöstormen som hemsökte byn. Då inte stormen upphörde så offrades mer folk till guden, även boskap och mat skänktes bort.
Magikern
Magikern sökte sig till den plats där de magiska strömmarna löpte fel och lyckades med sin vilja och kunskap betvinga dessa. Han återförde dem till deras naturliga kretslopp och genast upphörde stormen. Sakta kom våren krypande och magikern lämnade byn med folkets tack och lyckönskan.
Prästen
Då offren var tillräckligt mäktiga så upphävde guden snöstormen, men istället för dalande snö blev det ett evigt regn. Prästen gav sig av men inga bybor sade farväl. De gömde sig sörjande i sina hus.
Magikerns by
Våren kom, gräset blev grönt och friskt. Folket byggde åter upp sina matförråd och boskapen blev stark och gav rikligt med mjölk och kött.
En lyckans fröjdande by med barnskratt och solskimmer.
Prästens by
Regnet föll och markerna förvandlades till lera. De som bodde kvar där dukade snabbt under i svält och sjukdomar.
En sorgens övergivna by med nattmörker och regnsjäl.
--------- Rykten ---------
Det sägs att när den väldiga fästningen Qatada byggdes så blandades murbruket med blod från barn för att fästningen alltid skulle stå och klara av de mest kraftfulla attacker.
--------- Övrigt ---------
De fem kvinnorna
Det var en dödsdansare som vandrade över riket och spred sånger och glädje. Så en dag då han vandrade bland kullarna såg han ett stort gods i fjärran. Han vandrade ditåt men mötte innan han kom fram en ung vacker kvinna som red på en midnatssvart häst.
Dödsdansaren frågade henne om hon kom från godset och då hon svarade jakande så undrade han om de kunde ge honom husrum för natten. Kvinnan sade då att han var tvungen att tala med hennes mor som sköt pilbåge invid godset ingång. Dödsdansaren vandrade ditåt och såg mycket riktigt en kvinna där iklädd en midnattsröd skrud som sköt pilar mot en måltavla med stor precision. Hon såg dock ut att vara jämnårig med kvinnan på hästen. Han ursäktade sig dock och lade fram sitt ärende. Kvinnan sade då att han var tvungen att fråga hennes mor som satt och spelade lyra på borggården. Dödsdansaren tackade för sig och vandrade in på gården. Där på en stenbänk satt en ung kvinna med en lyra i sina händer och hon spelade den med stor skicklighet. Dödsdansaren frågade då henne om han kunde få stanna i godset över natten. Kvinnan sade då att han var tvungen att fråga hennes mor som satt och läste en bok i biblioteket just nu. Dödsdansaren bockade och gick dit hon hade pekat. Mycket riktigt fann han en kvinna i biblioteket med en bok i sina händer. Hon var lika vacker och ung som de övriga. Han ursäktade sig och frågade om han kunde få stanna i godset över natten. Kvinnan tittade upp från sin bok och svarade att han måste tala med hennes mor om den saken. Hon pekade på en trappa och sade att han skulle finna henne i trappans ände. Dödsdansaren vandrade upp för trappan och kom upp till ett laboratorim. Där fann han en ung vacker kvinna i arbete. Han frågade om han fick stanna över natten och kvinnan sade att det fick han mycket gärna göra.
Under middagen som han delade med de fem kvinnorna fick han veta att de alla var magiker som med hjälp av livets kraft hållit sig unga och starka. Han trivdes i deras sällskap och stannade hos dem många nätter innan han fortsatte sin vandring.
