Ikväll var veckans lediga kväll, och jag gick på bio.
Filmen börjar rumphugget och lite typiskt, det är tydligt att vi sätts upp för ett överlevar-scenario när Dimman rullar in och byns invånare snabbt samlas i den lokala mataffär, men jag vet att snart kommer regissören överaska mig med nyskapande grepp...
Istället kommer en ganska platt konflikt som lite ansträngt dukar upp för den första monsterattacken, och det är...
Tentakler?
Det blir snabbt uppenbart att detta inte är en nyskapande och djärv film, så jag bestämmer mig för att avnjuta den som en gammal klassisk hjärndöd monsterskräck...
Men det går inte! Den är FÖR korkad! Vad fan, verkligen allt är ju med enligt standartdmall 1A: Insekter och kladd-monster, platta karaktärsarketyper, det är militären och forskarna som ställt till det, folk avverkas i blodiga scener med avgrundsskrik, kladdiga chockeffekter, kvinnor är moderliga, tönten har en oväntad talang, hjältarna ger svar på tal till de nesliga vanliga människorna som faller för situationens press och blir egoistiska... Oj, spindelnät, jag undrar om de kommer stöta på spindelmonster och offer ihopvävda i kokonger? NÄMEN TITTA!
Arg! Jag hejade faktiskt på den kristna tokkärringen i förhoppningen att en plot twist skulle visa att hon hade rätt hela tiden, och att det var domedagen.
Men det värsta av allt är hjälten.
Hjälten är vältränad, känslomässigt stark, rationell och en ledare, men det viktigaste för honom är hans son så han är en bra pappa också. Han pratar hest och tufft, men han är en enkel harmonisk människa. "Åh nej, trädet som din farfar planterade blåste ner och förstörde dina målningar!" får vi veta i inledningen, "Äh, det är bara saker, huvudsaken är att ni är säkra" svarar han tufft. Åh just det, han målar också. Och så har han en riktigt bred, manlig haka. Har han INGA dåliga drag? Jo, han blir arg ibland. Fast på ett sympatiskt och rättfärdigt sätt, på de som förtjänar det.
Iallafall, hjälten, hans son och tre andra klyschor till roller lämnar de nyfrälsta nollorna till överlevarna i mataffären, och ut i ett dimsvepta landskapet. (Förstås dör några sympatiska karaktärer på vägen till bilen) Här börjar The Host of Seraphim spela, som för att cementera känslan av total och slutgiltig undergång, en oändlig ödemark i dimma... Men de åker bara på en snutt väg där två bilar har vält (till synes av sig självt) och en skolbuss har kört av. Nu är det bara pinsamt, och jag börjar titta på klockan allt oftare. Ja, och så ser de ett jättemonster. Det var faktiskt tufft.
Till slut så får de slut på bensin, och de bestämmer sig för att hjälten (Jag kommer inte ens ihåg vad han heter!) ska skjuta de andra. Det gör han, men han har ingen kula åt sig själv. Oj, det slutet var inte så Hollywood! Men vem bryr sig när resten av filmen är så klyschig att det gör ont?
Så fort, så fort alla de andra är döda så dyker armén upp och dimman försvinner. (!!!!) Jag skojar inte!
Vad försöker regissören säga oss? Att det är dåligt att vara kristen och att skjuta sina vänner, men att det är bra att sitta och häcka och vänta? Han hade kunnat beröra vad stark stress, desperation, självmord och tragik, om bara rollerna och dessa teman fått etablerats inte rollerna går och dör. Oerhört snöpligt! jag känner mig som i ett konventsscenario där vi gjorde fel eller gick fel och spelledaren säger "Bra försök, men ni gjorde fel, så... alla dör."
Hjälten blir förstås ledsen, men... tyvärr är det lite svårt att köpa det eftersom han varit utan svaga punkter i hela filmen fram tills nu. Han uttrycker mina känslor väldigt bra i sista scenen, dock:
WOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!! RUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!!!!!!
The Mist får en halv stjärna av fem möjliga, och ett fett långfinger. Det här är en film som gör mig arg. Ibland är det skönt att inte World of Darkness är på riktigt, hade det suttit en varulv med tillräckligt låg Harmony i publiken så hade han flippat ut och dödat alla. Eller gillat den.
Så skriver Groovespeed på imdb om The Mist, och jag hade två gratisbiljetter som behövdes användas upp och en oöppnad påse chips jag hittade i en soptunna på jobbet. Allt var redo för en toppenkväll.
Filmen börjar rumphugget och lite typiskt, det är tydligt att vi sätts upp för ett överlevar-scenario när Dimman rullar in och byns invånare snabbt samlas i den lokala mataffär, men jag vet att snart kommer regissören överaska mig med nyskapande grepp...
Istället kommer en ganska platt konflikt som lite ansträngt dukar upp för den första monsterattacken, och det är...
Tentakler?
Det blir snabbt uppenbart att detta inte är en nyskapande och djärv film, så jag bestämmer mig för att avnjuta den som en gammal klassisk hjärndöd monsterskräck...
Men det går inte! Den är FÖR korkad! Vad fan, verkligen allt är ju med enligt standartdmall 1A: Insekter och kladd-monster, platta karaktärsarketyper, det är militären och forskarna som ställt till det, folk avverkas i blodiga scener med avgrundsskrik, kladdiga chockeffekter, kvinnor är moderliga, tönten har en oväntad talang, hjältarna ger svar på tal till de nesliga vanliga människorna som faller för situationens press och blir egoistiska... Oj, spindelnät, jag undrar om de kommer stöta på spindelmonster och offer ihopvävda i kokonger? NÄMEN TITTA!
Arg! Jag hejade faktiskt på den kristna tokkärringen i förhoppningen att en plot twist skulle visa att hon hade rätt hela tiden, och att det var domedagen.
Men det värsta av allt är hjälten.
Hjälten är vältränad, känslomässigt stark, rationell och en ledare, men det viktigaste för honom är hans son så han är en bra pappa också. Han pratar hest och tufft, men han är en enkel harmonisk människa. "Åh nej, trädet som din farfar planterade blåste ner och förstörde dina målningar!" får vi veta i inledningen, "Äh, det är bara saker, huvudsaken är att ni är säkra" svarar han tufft. Åh just det, han målar också. Och så har han en riktigt bred, manlig haka. Har han INGA dåliga drag? Jo, han blir arg ibland. Fast på ett sympatiskt och rättfärdigt sätt, på de som förtjänar det.
Iallafall, hjälten, hans son och tre andra klyschor till roller lämnar de nyfrälsta nollorna till överlevarna i mataffären, och ut i ett dimsvepta landskapet. (Förstås dör några sympatiska karaktärer på vägen till bilen) Här börjar The Host of Seraphim spela, som för att cementera känslan av total och slutgiltig undergång, en oändlig ödemark i dimma... Men de åker bara på en snutt väg där två bilar har vält (till synes av sig självt) och en skolbuss har kört av. Nu är det bara pinsamt, och jag börjar titta på klockan allt oftare. Ja, och så ser de ett jättemonster. Det var faktiskt tufft.
Till slut så får de slut på bensin, och de bestämmer sig för att hjälten (Jag kommer inte ens ihåg vad han heter!) ska skjuta de andra. Det gör han, men han har ingen kula åt sig själv. Oj, det slutet var inte så Hollywood! Men vem bryr sig när resten av filmen är så klyschig att det gör ont?
Så fort, så fort alla de andra är döda så dyker armén upp och dimman försvinner. (!!!!) Jag skojar inte!
Vad försöker regissören säga oss? Att det är dåligt att vara kristen och att skjuta sina vänner, men att det är bra att sitta och häcka och vänta? Han hade kunnat beröra vad stark stress, desperation, självmord och tragik, om bara rollerna och dessa teman fått etablerats inte rollerna går och dör. Oerhört snöpligt! jag känner mig som i ett konventsscenario där vi gjorde fel eller gick fel och spelledaren säger "Bra försök, men ni gjorde fel, så... alla dör."
Hjälten blir förstås ledsen, men... tyvärr är det lite svårt att köpa det eftersom han varit utan svaga punkter i hela filmen fram tills nu. Han uttrycker mina känslor väldigt bra i sista scenen, dock:
WOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!! RUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!!!!!!
The Mist får en halv stjärna av fem möjliga, och ett fett långfinger. Det här är en film som gör mig arg. Ibland är det skönt att inte World of Darkness är på riktigt, hade det suttit en varulv med tillräckligt låg Harmony i publiken så hade han flippat ut och dödat alla. Eller gillat den.
