thartvigsson
Veteran
- Joined
- 10 Feb 2017
- Messages
- 38
En sak som jag inte riktigt kände mig bekväm med i tidigare Eon var att om en troende (någon med Qadosh) bröt mot någon av religionens påbud eller tabu skulle hen bestraffas med -3T6 i quadosh förlust. Denna regel blir rimlig i ljuset av att en troende får sin kraft från (en) gud och om denne förargar guden så får denne mindre kraft. Men det gör också att en väldigt massa möjligheter effektivt utesluts.
1. Det verkar inte möjligt att vara en korrumperad präst. Denne skulle genast förlora möjlighet att utföra mirakel.
(Vilket också reser en massa frågetecken om Lamia högkvarteret under tempelriddarborgen och hur detta är regeltekniskt möjligt, inte minst i ljuset av att troende kan identifiera varandra som tillhörande vissa religioner genom qadosh)
2. Det reser en massa frågor om hur man ska se olika sekters relation till varandra. En jargisk daakpräst skulle alltså förlora qadosh om denne fuskade lite med magi medan detta inte skulle drabba en sabrisk daakpräst. Tror de på samma gud eller på olika gudar om samma beteende får olika konsekvenser för dem?
Mer skojig implikation
Teologiska dispyter verkar kunna avgöras av två trätande parter sprider sina åsikter i tid och otid och den som förlorar sin helighet har helt enkelt fel.
Oaktat dessa problematiska implikationer så verkar den grundläggande tanken vara rimlig. Dvs att man måste ha sin guds välsignelse för att kunna få kraft från hen och om man förargar sin Gud så får man helt enkelt vara utan religiösa mysterier.
Samtidigt så vill i alla fall inte jag ha en värld utan korrumperade präster eller en värld i vilken man förlorar all sin gudomliga status bara för att man byter till en annan sekt men som fortfarande tillber samma gud(ar). Till exempel en inkvisitior som i kampen mot kättare går så långt att hen lär sig använda magi för att effektivt kunna bekämpa kättare. Fight fire with fire. Hur fungerar detta i Eon IV?
Ett konkret exempel är tempelriddaren Venatius. Han har drabbats av allvarliga teologiska bryderier. Hur kan det finnas ondska i en värld som har skapats av en God Gud? Att ondskan är skapad av vår fria vilja eller till för att testa vilka som är värdiga verkar inte helt förklara allvarligheten och spridningen av ondskan i världen. En bättre lösning på dilemmat är att se Malgoarh som en i alla fall nästan lika mäktig makt i världen. En oerhört kättersk tanke. Men om Venatius skulle bestämma sig för att byta trostillhörighet till sekten som ser Malgoarh som en likvärdig kraft i världen till Daak (vad nu den heter) skulle han då förlora sin förmåga att använda mysterier?
Jag gillar att det inom en religion finns möjlighet till teologisk oenighet. Milargoks präster har en tolkning och ljusbringarens en annan. Det är en gradskillnad (och sociologisk) skillnad mellan acceptabla trosuppfattning och bannlysta sekter.
En lösning på mitt problem som i alla fall är förenligt med grundboken är att alla kan, givet att de lär sig rätt färdigheter och mysterier, använda sig av dessa tills de blir avvisade från religionen ifråga antingen genom ett misslyckat användande av ett mysterium eller att man blir målet för ett mysterium som gör en avvisad från religionen. Ytterst få religiösa personer skulle ha anledning att använda mysterier från flera religioner.
Men detta reser också frågan om var gränsen går för en religion. Om Venatius blir påkommen med sina kätterska tanker och blir dömd till att bli avvisad av daakkyrkan innebär det då att han också är avvisad inom alla andra daaksekter?
En annan möjlighet är att man, I någon mening, måste tro på guden man får kraft från. Om Venatius skulle bli avvisad från Daak men tillhör malgoarhiterna skulle han fortfarande kunna använda mysterier knutna till malgoarh. Avvisningen blir i sådana fall knuten till en gud. Detta skulle också kunna gälla för troende som tillber jordemodern men också dyrkar Dibuk. De blir avvisade från jordemodern men kan fortfarande använda Dibukmysterier.
Detta blir emellertid konstigt när det appliceras på mer uttalat polyteistiska religioner. En samoripräst måste sålunda avvisas från både Aurias och Pelias. En medlem av allvetandets brödraskap måste avvisas från alla nio gudarna osv.
_______
För övrigt önskar jag att min spelledare slutar slå så mycket sexor
1. Det verkar inte möjligt att vara en korrumperad präst. Denne skulle genast förlora möjlighet att utföra mirakel.
(Vilket också reser en massa frågetecken om Lamia högkvarteret under tempelriddarborgen och hur detta är regeltekniskt möjligt, inte minst i ljuset av att troende kan identifiera varandra som tillhörande vissa religioner genom qadosh)
2. Det reser en massa frågor om hur man ska se olika sekters relation till varandra. En jargisk daakpräst skulle alltså förlora qadosh om denne fuskade lite med magi medan detta inte skulle drabba en sabrisk daakpräst. Tror de på samma gud eller på olika gudar om samma beteende får olika konsekvenser för dem?
Mer skojig implikation
Teologiska dispyter verkar kunna avgöras av två trätande parter sprider sina åsikter i tid och otid och den som förlorar sin helighet har helt enkelt fel.
Oaktat dessa problematiska implikationer så verkar den grundläggande tanken vara rimlig. Dvs att man måste ha sin guds välsignelse för att kunna få kraft från hen och om man förargar sin Gud så får man helt enkelt vara utan religiösa mysterier.
Samtidigt så vill i alla fall inte jag ha en värld utan korrumperade präster eller en värld i vilken man förlorar all sin gudomliga status bara för att man byter till en annan sekt men som fortfarande tillber samma gud(ar). Till exempel en inkvisitior som i kampen mot kättare går så långt att hen lär sig använda magi för att effektivt kunna bekämpa kättare. Fight fire with fire. Hur fungerar detta i Eon IV?
Ett konkret exempel är tempelriddaren Venatius. Han har drabbats av allvarliga teologiska bryderier. Hur kan det finnas ondska i en värld som har skapats av en God Gud? Att ondskan är skapad av vår fria vilja eller till för att testa vilka som är värdiga verkar inte helt förklara allvarligheten och spridningen av ondskan i världen. En bättre lösning på dilemmat är att se Malgoarh som en i alla fall nästan lika mäktig makt i världen. En oerhört kättersk tanke. Men om Venatius skulle bestämma sig för att byta trostillhörighet till sekten som ser Malgoarh som en likvärdig kraft i världen till Daak (vad nu den heter) skulle han då förlora sin förmåga att använda mysterier?
Jag gillar att det inom en religion finns möjlighet till teologisk oenighet. Milargoks präster har en tolkning och ljusbringarens en annan. Det är en gradskillnad (och sociologisk) skillnad mellan acceptabla trosuppfattning och bannlysta sekter.
En lösning på mitt problem som i alla fall är förenligt med grundboken är att alla kan, givet att de lär sig rätt färdigheter och mysterier, använda sig av dessa tills de blir avvisade från religionen ifråga antingen genom ett misslyckat användande av ett mysterium eller att man blir målet för ett mysterium som gör en avvisad från religionen. Ytterst få religiösa personer skulle ha anledning att använda mysterier från flera religioner.
Men detta reser också frågan om var gränsen går för en religion. Om Venatius blir påkommen med sina kätterska tanker och blir dömd till att bli avvisad av daakkyrkan innebär det då att han också är avvisad inom alla andra daaksekter?
En annan möjlighet är att man, I någon mening, måste tro på guden man får kraft från. Om Venatius skulle bli avvisad från Daak men tillhör malgoarhiterna skulle han fortfarande kunna använda mysterier knutna till malgoarh. Avvisningen blir i sådana fall knuten till en gud. Detta skulle också kunna gälla för troende som tillber jordemodern men också dyrkar Dibuk. De blir avvisade från jordemodern men kan fortfarande använda Dibukmysterier.
Detta blir emellertid konstigt när det appliceras på mer uttalat polyteistiska religioner. En samoripräst måste sålunda avvisas från både Aurias och Pelias. En medlem av allvetandets brödraskap måste avvisas från alla nio gudarna osv.
_______
För övrigt önskar jag att min spelledare slutar slå så mycket sexor