Nekromanti The Quick & The Dead

[PAX]

... eller hur man skiljer på levande och döda....

Jag läste nedan i ett par inlägg om hur regelsystemet kan lätt ta död på SLP's men vara lite generösare mot RPs eftersom de är huvudfigurer och min fråga till er är huruvida ni slaviskt följer reglerna vad gäller skador och döda rollpersoner. Speciellt i nutida rollspel.

Själv har jag spelat en kampanj där rollpersonerna överlevt så många strider och äventyr att detta verkar orimligt. Men samtidigt så är jag glad att få fortsätta i kampanjen med samma rollperson och utveckla denna karaktär. Jag tror mina medspelare har samma uppfattning. Dvs odöda rollpersoner är att föredra .

Sen står jag nu inför att bygga en kampanj i skräckmiljö där rollpersonerna kommer att konfronteras med ohyggliga varelser från tid och rum. Huruvida dödligheten blir hög vet jag inte ännu men jag kan jämföra med CoC där SL till och med ibland blir uppmanad att döda av en eller två rollpersoner för att den rätta känslan skall infinna sig .

Så om en grupp rollpersoner fastnar i en strid och någon blir ordentligt träffad skall han även dö då när reglerna promt avser detta? Oavsett om det sker i början av ett äventyr eller i slutet av en kampanj .

Skall man välja ett snällare system som håller rollpersonerna levande vid strider eller ett mer realistiskt och dödligt system?

Själv funderar jag på att välja ett hjälteaktigt system som tillåter hög skada mellan kombatanter men när väl döden kommer så är den rättvis och jag vet att detta blir överraskande för spelarna i vår spelgrupp.

 

[Krille]

"Skall man välja ett snällare system som håller rollpersonerna levande vid strider eller ett mer realistiskt och dödligt system?"

Definitivt det ena eller det andra.

Men det viktigaste är att spelarna är införstådda med valet man har gjort, och förstår konsekvenserna av det. I så fall brukar de i allmänhet anpassa sig själva.

De spelare som jag spelar med är oftast av typen som föredrar rättvisa framför ståryns ofläckbara helighet, så de brukar vara försiktigare i strid, eftersom de föredrar att jag inte får skäl till att "fuska" till deras fördel. Det finns ett och annat undantag, dock.

 

[Troberg]

Det beror på.

Vissa typer av spel bör vara farligare, speciellt då man trycker på realism eller skräck.

Annars brukar jag vara rätt så snäll och inte ta död på spelarna om de inte gör något dumt. Om fienden ligger i bakhåll tillämpar jag "Imperial stormtrooper marksmanship"-regeln, det vill säga att första salvan missar alltid.

Beter sig spelarna vettigt och försiktigt så ska det mycket till innan jag fimpar dem. Bara ett dåligt tärningsslag är inte nog.

 

[magoo]

Det där är intressant, jag känner att jag får riktigt dåligt samvete när jag läser din fråga. Jag brukar nämligen känna starkt för rollpersonerna och har vid enstaka tillfällen fuskat med tärningsslagen för att rädda deras liv. Men ibland kan inte ens en välvillig SL hjälpa de enfaldiga spelarna , alltså har det hänt att RP har dött. För att inte vara för snäll har jag börjat slå de flesta tärningsslag öppet.

Jag har hittills främst spellett AD&D där strid och andra dödliga faror är en förhållandevis stor del av äventyren. I köpeäventyren är det gott om omöjliga situationer, t ex osynliga fällor och bakhållsanfall med gift som kräver ett räddningsslag och annars dödar på direkten. Jag brukar göra om såna äventyr, för jag anser inte att de ger RP en tillräcklig chans att klara sig. Visst, RP måste kunna dö för att det ska bli spänning i äventyret, men RP måste även ha en stor chans att kunna överleva med lite list.

I Kult som jag nyligen har börjat spelleda har RP hittills bara varit i dödligt farliga situationer ett par gånger, alltid med katastrofala följder. Istället för att som vanligt ge monstren pisk så fick RP oerhört med stryk och blev tvungna att fly fältet. Spelarna var närmast chockade efteråt - så här brukar det ju inte gå till när vi spelar AD&D... moderna världar där läkedroger och raise dead inte finns är definitivt farligare trots färre monster och farliga situationer.

Som svar på din fråga så tycker jag att man alltid ska ge spelaren en rimlig chans att klara livhanken på sin RP, oavsett vad köpeäventyren säger. Däremot kan inte RP vara odödliga för då blir det ju lätt lite slapp stämning.

 

[PAX]

Jo, jag förstår, men om nu rollpersonerna hamnar i en kraftig eldstrid (inte så ovanligt) och någon blir träffad i huvudet... Vad gör man. Följer reglerna slaviskt eller... Det har ju knappst något med att göra om rollpersonerna är försiktiga eller inte. Fiender vill ju oftast skjuta ner dig och det sker.

 

[PAX]

Just det där med Kult är precis vad jag vill skapa i min kommande kampanj. Vi själva är vana vid en Sci/Fi värld där våra rollpersoner har varit döda i 130 år och nu springer omkring som nya kloner samt en fantasyvärld där diverse magiska ting upphäver döden.
Jag vill ge gärna ha monsteraction ala Aliens i spelet och det vill mina spelare också. Dödens nivå kommer nog att vara hög men når en rollperson dit så blir det nog tack och adjö. Vilket kanske sätter igång tankflödet i huvudet på de andra spelarna. "Aj fan! Patrik har just dödat en rollperson. Det har inte hänt sedan 1992..."

 

[Troberg]

Jo, jag förstår, men om nu rollpersonerna hamnar i en kraftig eldstrid (inte så ovanligt) och någon blir träffad i huvudet... Vad gör man. Följer reglerna slaviskt eller... Det har ju knappst något med att göra om rollpersonerna är försiktiga eller inte. Fiender vill ju oftast skjuta ner dig och det sker.

Först och främst vill jag påpeka att allt jag säger nedan gäller under förutsättning att jag inte kör realism eller annan kampanj där det är viktigt att man är regeltrogen.

Det beror på. Har spelarna gjort något korkat ("Höhö, jag går in till maffiabossen och viftar med kniven") så ändrar jag nog träffen i huvudet till en träff i magen bara för att de ska få lida lite extra. Har de betett sig smart och bara råkat bli beskjutna, eller om en spelare betett sig dumt och den träffade spelaren blivit indragen utan att hjälpa det så ändrar jag nog till en träff i en mindre vital del.

Behöver jag säga att jag slår slagen dolt?

 

[PAX]

När man börjar ändra träffområden så undrar jag egentligen varför de används och hur pass detaljerad träffmall är väsentlig? Jag har själv sett ett par träfftabeller där öron blir avskjutna och inget annat händer men varför denna detaljism. Kan man inte överlåta detta område till SL. Vilket i sin tur naturligtvis gör det möjligt för SL att fuska en del om var skador träffar.

Det är ju en sak att anlända hos bossen med en kniv än med en k-pist men det utesluter ju inte att rollpersonerna kan bli skadade också.

För min egen del så ser jag skadesystemet något som är till för rollpersonerna eftersom det är spelarna som vill veta hur bra deras rollpersoner mår. Som SL avgör jag det där själv för min SLP's. Enkel gruppering sålunda. Lätt-, medel- och svårt skadad.

 

[Mask_UBBT]

Min filosofi går till på det här viset, ungefär;

Ett spel där våld ska vara centralt måste rollpersonerna överleva oftare,
Ett spel där våld inte ska vara att rekomentera kan rollperosnerna gärna dö av ett hugg i foten.

 

[Troberg]

När man börjar ändra träffområden så undrar jag egentligen varför de används och hur pass detaljerad träffmall är väsentlig? Jag har själv sett ett par träfftabeller där öron blir avskjutna och inget annat händer men varför denna detaljism. Kan man inte överlåta detta område till SL. Vilket i sin tur naturligtvis gör det möjligt för SL att fuska en del om var skador träffar.

För min del använder jag träfftabeller som ett stöd i berättandet. Jag slipper fundera på var skadan ska uppstå och slår på tabellen i stället. Gillar jag inte resultatet ändrar jag (ganska sällan).

Det är ju en sak att anlända hos bossen med en kniv än med en k-pist men det utesluter ju inte att rollpersonerna kan bli skadade också.

Mitt exempel gick snarare ut på att de inte hade någon som helst anledning att överhuvudtaget konfrontera bossen...

För min egen del så ser jag skadesystemet något som är till för rollpersonerna eftersom det är spelarna som vill veta hur bra deras rollpersoner mår. Som SL avgör jag det där själv för min SLP's. Enkel gruppering sålunda. Lätt-, medel- och svårt skadad.

Håller med. Jag kör med inte signifikant skadad, tillräckligt skadad för att få minusmodifikationer, ur spel. I mitt nuvarande system har jag tagit steget längre och bakat ihop skadan med initiativ så att jag inte alls behöver bry mig.

 

[walium]

"Skall man välja ett snällare system som håller rollpersonerna levande vid strider eller ett mer realistiskt och dödligt system?"

Det beror som sagt på vilken sorts spel man är ute efter. Själv spelar jag med i flera kampanjer med hög dödlighet, en där vi spelar företagssoldater som slåss om månen Europas gasfyndigheter och ett där vi spelar lortiga bönder i en liten by i mellersta Consaber. Jag brukar rent allmänt vara rätt generös mot de spelare som beteer sig någerlunda förnuftigt när jag själv är spelledare. Men jag ser ingen anledning att se mellan fingrarna när spelarna gör riktigt galna vansinnesdåd. Något som kan vara bra att tänka på är också att spelarna man i kampanjer med hög dödlighet så är det bara slöseri med tid att lägga ner flera timmar på rollpseronsgenerering. Det är bättre att det går någerlunda fort så att man kan fortsätta.

Om du väljer att skruva upp svårigheten och dödligheten ett snäpp så var noga med att förvarna spelarna om detta. Är de vana vid stor frihet och långa liv så kan de bli rätt chockade när kulorna börjar vina och det är dags att räkna fram skadorna.