Nekromanti The Strain, teveserie och boktrilogi [SPOILERRISK]

[Simon]

The Strain nämndes i ett annat forum, bland andra Krank hade sett den och jag blev nyfiken. Jag har läst boktrilogin i jobbsyfte, vilket ger en lite speciell blick och speciell relation till innehållet, och har ganska starka åsikter om den.

Nu när jag hörde nämnas att teveserien fanns färdig så letade jag upp den och har just nu sett första avsnittet, men jag inser att jag knappt ens kan föreställa mig hur den är att se för första gången, eller utan att ha läst böckerna, eftersom mina minnen är så starka.

Så, o ni som har sett den! Vill ni stilla min nyfikenhet och säga lite om vad ni tänkte när ni såg den? Jag ska såklart säga vad jag tycker och tänker också, men jag vill lyssna lite först, om jag får!

 

[Ymir]

Min starkaste upplevelse av The Strain var egentligen hur den började med ett extremt starkt och nervkittlande avsnitt som lämnade en helt hooked, men sedan misslyckades totalt med att leverera vidare, så att man efter 5-6 avsnitt helt tappat lusten för serien.

 

[RasmusL]

Jag känner tyvärr som Ymir. Första avsnittet var otroligt lovande varefter det degenererade ner till en superdålig zombie survival-grej med kanske världens fulaste vampyrgestaltning evar.

Jag VILLE att den skulle vara bra, jag TRODDE på den serien

 

[Mogger]

min upplevelse är antagligen färgad av att den är raka motsatsen till Simons. Hade ingen aning om något runt den här boken/serien så jag går bara från WTF till LOLWUT! hela tiden och det är en ovanlig och jävligt skön upplevelse. Ser den på TV så jag är väl på avsnitt 5-6 typ. Och känner inte att jag tappat suget något alls.

Jag kommer att undvika den här tråden för jag vill verkligen inte få några spoilers!

Det är verkligen inte min typ av serie, så det är möjligt att det färgar mig med.

 

[krank]

Jag har sett första säsongen och... Ja, den börjar mycket starkt och lovande, med skön body horror kombinerad med lite CSI-grejs typ. Jag kände lite som en korsning mellan Outbreak och Silent Hill, kanske.

Spoiler

Sedan... Intresset höll i sig, men allt eftersom säsongen pågick blev det mer och mer... Resident Evil över det hela. Och det vet jag inte riktigt om jag gillade. Det var inte alls lika intressant, tyckte jag.

Hela vampyrgrejen sköttes, framför allt mot slutet, jävla taffligt och huvudvampyren var rätt ful och töntig, tyckte jag. Att det ens var vampyrer som var grejen var en STOR besvikelse för mig, trots att de lyckades göra mythosen ändå hyfsat seriös.

 

[Magnamund]

Jag såg serien i ett sträck för några veckor sen och den börjar bra men blir till slut en orgie i våld och slafs. Det blir rätt enahanda efter ett tag. Dock vill jag se hur det går för karaktärerna så jag kommer se fortsättningen såsmåningom. Det kommer dock inte bli någon omtitt för min del för så bra är inte serien.

"Vampyrerna" ser överhuvudtaget inte ut som de vampyrer vi vant oss vid. De kunde lika gärna kallat varelserna för något annat. Huvudvampyren som Krank nämner i spoilertagsen, får mig instinktivt att tänka på det otroligt fula och löjliga monstret i skräprullen Story of Ricky.

 

[andersb80]

Serietidningen är riktigt bra. Tycker de får till en skön undergångskänsla där. Slår tvserien helt klart. Böckerna har jag inte läst dock.

 

[krank]

Dock vill jag se hur det går för karaktärerna så jag kommer se fortsättningen såsmåningom. Det kommer dock inte bli någon omtitt för min del för så bra är inte serien.

Samma här.

Däremot är jag definitivt sugen på en "CSI + Outbreak + Silent Hill"-rollspelskampanj nån gång...

 

[RasmusL]

Samma här.

Däremot är jag definitivt sugen på en "CSI + Outbreak + Silent Hill"-rollspelskampanj nån gång...

This. Så jäääla mycket förberedelser för en sådan grej känns det som men så jääääla fett det skulle vara!

 

[Simon]

Min starkaste upplevelse av The Strain var egentligen hur den började med ett extremt starkt och nervkittlande avsnitt som lämnade en helt hooked, men sedan misslyckades totalt med att leverera vidare, så att man efter 5-6 avsnitt helt tappat lusten för serien.

Exakt så var min upplevelse av böckerna. Hela den biten av handlingen som täcks av första avsnittet i serien var fan-TASTISKT spännande. Sen ba: bah!

 

[Simon]

min upplevelse är antagligen färgad av att den är raka motsatsen till Simons. Hade ingen aning om något runt den här boken/serien så jag går bara från WTF till LOLWUT! hela tiden och det är en ovanlig och jävligt skön upplevelse. Ser den på TV så jag är väl på avsnitt 5-6 typ. Och känner inte att jag tappat suget något alls.

Jag kommer att undvika den här tråden för jag vill verkligen inte få några spoilers!

Det är verkligen inte min typ av serie, så det är möjligt att det färgar mig med.

Grymt att höra! Det är ju alltid roligare att gilla nåt än motsatsen!

 

[Simon]

Jag såg serien i ett sträck för några veckor sen och den börjar bra men blir till slut en orgie i våld och slafs. Det blir rätt enahanda efter ett tag.

Exakt som böckerna. Plus att metaplotten i och för sig är sviiinfet, enligt min åsikt.

Dock vill jag se hur det går för karaktärerna så jag kommer se fortsättningen såsmåningom.

Enligt min åsikt så blev tyvärr de flesta karaktärerna papperstunna efter bok ett. :/

 

[Simon]

Kul att höra, hörni!

Såhär är min åsikt:

Mythoset är svintfett, både i sitt anslag och i metaplotten som den utvecklar sig. Det är en nytolkning av vampyrer som jag tyckte var otroligt kul, både i sin naturvetenskapliga förklaring, med hur infektionen fungerar, och i hur den rymmer både nyskapade zombievampyrer och mognare, listiga, mäktiga vampyrer.

Metaplotten är som sagt svinkool, både när det gäller skeendena som vi följer och den historiska bakgrunden som vi får reda på bit för bit.

Karaktärerna, och plotten på karaktärsnivå, är fullständigt usla, och det som sänker hela skapelsen, i mina ögon. Alla utom primärhjälten, mentorn och superondingen är fullständigt papperstunna. Rolluppsättningen och porträtten är extremt sexistisikt byggda. Exempelvis får vi en kvinnlig hjälte (den enda kvinnliga hjälten, bland väldigt många män) presenterad för oss som jävligt kompetent, hård och kompetent, bara för att sedan se hur hon blir fullständigt reducerad till två saker: en misslyckad surrogatmodersgestalt och ett hjälplöst offer för mäns åtrå. That's it. Det finns en kvinna till. Hon är mor. Det är det hon är.

En intressant grej med det här, dock, är att här är ett exempel på hur en politisk analys av skrivandet, exempelvis det helt vidriga genusförhållandet, går helt och hållet hand i hand med det mest krassa kvalitetsperspektiv på skrivandet. Nämligen att om kvinnorna, framför allt kvinnorna, hade behandlats som riktiga människor av författarna, med agens och betydelse för storyn annat än som objekt eller plotfunktioner, så hade det både blivit mindre osoft och en bättre berättelse.

Något att ha med sig om man möter åsikten att en politisk hållning till skapande på något sätt skulle stå i konflikt med en kvalitetssträvan (vilket såklart är bullshit, men som man möter då och då).

 

[Simon]

Här har ni en vid ett tillfälle möjlig variant av en av karaktärerna i serien, för övrigt.

 

[Magnamund]

Hehe. Varför inte? Herrn i bild har ju spelat ett flertal olika roller och gjort det riktigt bra dessutom.
;-)