"Har det någonting med hur duktigt författaren är???"
En hel del, faktiskt. Ordbehandlaren har gjort det möjligt för bra många fler att kunna författa böcker. Ur demokratisk synvinkel är väl det bra, men ur litterär synvinkel... låt oss säga att en hel del böcker som ges ut idag aldrig hade givits ut för femton år sedan. Just det faktum att det låg en hel del mer arbete för ungefär alla inblandade i att ge ut en bok innan ordbehandlaren kom var i sig en kvalitetssäkring - förlagen ville inte ge ut vilket skräp som helst, och författarna var därför tvungna att ge ut bra mycket mindre skräp. Förlag vägrar numera till och med att ta emot pappersmanus.
Ordbehandlaren har däremot gjort det möjligt för förläggaren att ge ut böcker billigare (mindre redaktionskostnader), och författaren kan skriva mer klägg snabbare. På så sätt har tryckdelen tagit över stora delar av förlagets kostnader, vilket gör att förlaget har råd att ge ut fler böcker. Det gör också att författaren får helt andra möjligheter att producera böcker snabbt och det ställs också ett krav på författaren att dels skriva böcker snabbt (dvs mindre förarbete och mindre research) och dels skriva böcker som säljer (dvs kommersiell smörja). Det är inte längre lika attraktivt för författaren att skriva något som han vill säga - det är bra mycket mer vanligt att han skriver något som kan sälja, vilket är en helt annan sak.
Genom att skriva med papper och penna, och skriva om varje passage som man inte är nöjd med för hand, så tvingar man sig själv att koncentrera sig på det väsentliga. Ordbajset minimeras automatiskt, eftersom det är så förbaskat jobbigt att skriva för hand. En ordbehandlare har en annan nackdel också: man har en tendens att fila på sin text istället för att skriva om den om man har en ordbehandlares alldeles ypperliga editeringsfunktioner, och många passager i senare tids litteratur skulle må bättre av att skrivas om från grunden istället för att filas på. Just att det är så lätt att producera en massa ordbajs i ordbehandlare gör också att det faktiskt krävs självdisciplin för att fatta sig kort.
Kort sagt, ordbehandlaren ger snåla förlag och lata författare, som maskerar sin lathet genom att ordbajsa. Bläckpenna och papper tvingar både förlag och författare att arbeta och spendera tid och pengar på förarbetet, och författare som inte har disciplin nog att låta bli att ordbajsa, trots ordbehandlaren, saknar ofta förmågan, ernergin eller möjligheten att göra ett gott förarbete.
Allt enligt min åsikt, förstås.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"