God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,534
Recension av The World Broke av Svante Landgraf.
Spelet utspelar sig under en märklig apokalyps där världen slutat fungera rätt. Det känns som apokalypsen från The Final Programme eller början av Neir. Det känns som 2020 känns just nu. Tid och rum är inte riktigt pålitliga medan orsak och verkan verkar vara med men inte bryr sig lika mycket som tidigare. Det känns väldigt mycket inspirerat av Mörk Borg där var och en av de 16 sidorna skulle kunna vara ett konstverk för sig och där små referenser här och där målar en bild bortom vad en traditionell beskrivning skulle kunna klara av. Världen verkar vara ganska realistisk, men här och där finns referenser till mechs, utomjordisk teknologi och liknande. Efter att ha lekt med läsaren ett tar har spelet också en hel sidan om att skapa monster vilket känns som inte bara medveten utan uträknad design.
The World Broke är ett helt spel, om än ett väldigt enkelt sådant, med regler som du kan spela en hel kampanj med. Det är också det bästa exemplet på att förklara vad spelet handlar om genom regeldesign jag någonsin sett. Vi har en sida med regler, en sida om hur strider fungerar och där första grejen vi får reda på är att våld är ovanligt och sedan har vi en sida med två specialregler. Den första av dem är ”When you do some heavy drugs”. Du vet vad spelet handlar om nu. Mekaniskt är användandet av den här typen av ”Moves” i stil med Apocalypse World i ett väldigt OSR inspirerat system något helt nytt och något jag i alla fall inte har sett gjort tidigare. Spelet bara antyder att den här teknologin är i gruppens händer. ”Gör era egna moves” viskar spelet ”Det kommer vara coolt”.
Sidan för att avgöra vem karaktärerna är… Wow. Okej, så spel snackar ofta en massa skit om hur spännande karaktärer och grupper man kan göra. Men det här är första gången jag sett en uppsättning slumptabeller som låter gruppen ha en Ex-Mech pilot som tänker anfalla Gud och en trött poet som bara vill skriva färdigt sin bok. Briljant speldesign på under 100 ord. Att man sedan kan äventyra i necrostäder där en popstjärna härskar över alla och där uttråkade fäktare vill sälja dig lite knark gör bara saken bättre.
Det här är, precis som Svante säger att det är, mer poesi och en meditation över 2020 än ett spel. Det får mig att känna saker om tiden vi lever i. Det är mer vad jag skulle kalla inspiration än vad jag skulle kalla ett helt spel men jag hade absolut spelat det. Det är Artpunk helt enkelt. Det känns som de bra delarna av Mörk Borg fast det säger något och är inte bara ett försök att vara coola. Det säger något om just nu. Det är ett spel som jag inte tror skulle kunna ha skrivits för ett år sedan. Det är ett spel jag tror kommer vara något man läser om 20 år och tänker ”Ja, så här kändes det. Så här var det.”
5 av 5
Spelet utspelar sig under en märklig apokalyps där världen slutat fungera rätt. Det känns som apokalypsen från The Final Programme eller början av Neir. Det känns som 2020 känns just nu. Tid och rum är inte riktigt pålitliga medan orsak och verkan verkar vara med men inte bryr sig lika mycket som tidigare. Det känns väldigt mycket inspirerat av Mörk Borg där var och en av de 16 sidorna skulle kunna vara ett konstverk för sig och där små referenser här och där målar en bild bortom vad en traditionell beskrivning skulle kunna klara av. Världen verkar vara ganska realistisk, men här och där finns referenser till mechs, utomjordisk teknologi och liknande. Efter att ha lekt med läsaren ett tar har spelet också en hel sidan om att skapa monster vilket känns som inte bara medveten utan uträknad design.
The World Broke är ett helt spel, om än ett väldigt enkelt sådant, med regler som du kan spela en hel kampanj med. Det är också det bästa exemplet på att förklara vad spelet handlar om genom regeldesign jag någonsin sett. Vi har en sida med regler, en sida om hur strider fungerar och där första grejen vi får reda på är att våld är ovanligt och sedan har vi en sida med två specialregler. Den första av dem är ”When you do some heavy drugs”. Du vet vad spelet handlar om nu. Mekaniskt är användandet av den här typen av ”Moves” i stil med Apocalypse World i ett väldigt OSR inspirerat system något helt nytt och något jag i alla fall inte har sett gjort tidigare. Spelet bara antyder att den här teknologin är i gruppens händer. ”Gör era egna moves” viskar spelet ”Det kommer vara coolt”.
Sidan för att avgöra vem karaktärerna är… Wow. Okej, så spel snackar ofta en massa skit om hur spännande karaktärer och grupper man kan göra. Men det här är första gången jag sett en uppsättning slumptabeller som låter gruppen ha en Ex-Mech pilot som tänker anfalla Gud och en trött poet som bara vill skriva färdigt sin bok. Briljant speldesign på under 100 ord. Att man sedan kan äventyra i necrostäder där en popstjärna härskar över alla och där uttråkade fäktare vill sälja dig lite knark gör bara saken bättre.
Det här är, precis som Svante säger att det är, mer poesi och en meditation över 2020 än ett spel. Det får mig att känna saker om tiden vi lever i. Det är mer vad jag skulle kalla inspiration än vad jag skulle kalla ett helt spel men jag hade absolut spelat det. Det är Artpunk helt enkelt. Det känns som de bra delarna av Mörk Borg fast det säger något och är inte bara ett försök att vara coola. Det säger något om just nu. Det är ett spel som jag inte tror skulle kunna ha skrivits för ett år sedan. Det är ett spel jag tror kommer vara något man läser om 20 år och tänker ”Ja, så här kändes det. Så här var det.”
5 av 5
