Byzantane
Veteran
- Joined
- 20 Nov 2023
- Messages
- 2
Tillsammans i Avgrundsdjupet
Jag har flera spelgrupper i gång tillsammans med mina två äldsta barn. De är 9 och 13 och att de gillar att spela drakar och demoner är enkelt uttryckt underbart. Vi var nyss iväg på en semesterresa där inget blev spelat ( inte alls konstigt med bad och umgänge men jag tar ju med det om det skulle regna så att säga.) På vägen hem på plsnet så bestämde vi oss för att spela Solo-modet från DoD-23s startbox. I de andra grupperna är jag SL men jag kände att spelar på Vi ett plan så är det nog lika bra att ändra på setupen.
Vi rullade fram tre karaktärer efter eget tycke. Jag rullar och sätter ut med ett byte men mina barn brukar få rulla hela serier och sen sätta ut, alternativt slå en ny serie värden. Det är viktigare för dem att deras karaktärer verkar bra.
Jag rullade fram en krigare först för vid det laget var barnen inte säkra på att de ville ha egna karaktärer. Sigurd Skarphugg, iklädd brynja och en sliten mörkbrun hätta med bister uppsyn och tatueringar som letar sig upp över i stort sett hela överkroppen. En högfärdig medelålders människa redo att riskera sitt liv ännu en gång.
Min son skapade den unge dvärgiske jägaren Traut Blodshunger (min son gillar att rulla precis allt så jag är tacksam över namntabellerna. De kunde varit dubbelt så långa. ) Kanske påverkad av mig tycker han att dvärgar borde ha armborst istället för båge så han fick börja med ett litet armborst och färdigheten armborst istället för båge. Han har en snidad träpipa och tand av silver. Istället för följeslagare har Traut hjälteförmågan falköga.
Min dotter skapade den lärda alven Styriel Storsint. Välparfymerad och med olikfärgade ögon tillför hon klass och syfte till de två föregående råskinnen. Istället för intuition, som kändes tråkigt utan någon SL, så är Styriel hal som en ål.
Jag hade inte läst på så noggrant så jag missade att det finns ett utstakat äventyr, istället gjorde vi så att efter mötet med Ingolf i det gamla kapellet så slumpade vi fram ett skeende. Vi fick fram att det skulle röra sig om en flykt från ett kraftigt vapen och hotet var jordbävningar. Vi bestämde att hela dimornas dal hotades av ett uråldrigt demoniskt vapen som aktiverats som fick marken att skälva med jämna mellanrum och att det här vapnet skulle styras från en mystisk kammare någonstans i avgrundsgapet. Det var motivation nog för att ta så farliga risker och skulle göra att hotet kunde aktiveras flera gånger och bara öka på spänningen.
Efter den första korridoren kom vi fram till ett stort gammalt övergivet tempel med ett demoniskt altare i. Försiktigt beslöt vi oss att undersöka det och Traut fann att hela altaret kunde skjutas åt sidan. Under fanns en övergiven utpost där kultister förut hållit till. Vi sökte även där och fann en märkligt formad stenklenod. Här ställer vi frågan- är det här länkat till att stoppa eller aktivera vapnet? Ja blev svaret. (Så fort frågor uppstår finns en sannolikhetstabell att slå på, det flöt på bra och tillförde en spänningsfaktor vi inte kontrollerade)
På frågan om det fanns fler vägar ut blev svaret nej, så vi sökte oss upp till templet och vidare på en smal trappa nedåt som fanns i ett gemak.
Trappväggarna var fuktiga och luften blev tjockare när vi kom ner till en underjordisk flod vars kammare nästan helt fylldes av dimma. Ett märkligt fenomen under jord, men Traut slog mot vildmarksvana och kunde navigera oss vidare. Var kanterna svåra att klättra på? Nej blev svaret.
Nu blev det genast märkligare, vi kom uppåt från floden och in i ett rum där gravitationen var omvänd och det dessutom svävade en samling sjungande kranier över en stor klyfta som köpte ner i berget. Där fanns också en annan grupp äventyrare men de var vänligt sinnade ( avgjorde slumptabellen.) Jag iklädde mig rollen som en av dem så vi kunde ha en dialog och det visade sig att de inte var i avgrundsgapet för att stoppa det vapnet vi sökte, inte heller visste de något om det.
Styriel berättade att de sjungande kranierna repeterade den besvärjelse som omvände gravitationen ( min dotter hakade ivrigt på det gemensamma berättarsättet). Den omständigheten gjorde att vi kunde gå i taket över klyftan utan att oroa oss för att falla ned. På andra sidan kunde vi klättra ned från taket och ta oss in i en gång där gravitationen återigen stod rätt till. Var det aktiveringen av det uråldriga vapnet som låg bakom den dimmiga floden och klyftan i grottsalen? Ja, blev svaret.
Nästa rum, här var en stor sal med pelare men store delar av golvet hade spruckit upp och lava vällde fram förtäljde tabellerna. Jag bestämde att här var luften svår att andas, så pass svår att vi måste slå mot FYS eller bli krassliga. Vi klarade oss alla tre, men nu behövde vi hoppa och klättra över svåra passager för att över huvud taget kunna fortsätta. Både Traut och Sigurd tog sig över, vana vid strapatser av den typen, men Styriel misslyckades! Hon blev arg över att nästan falla och slog om men även denna gång misslyckades innebar det här att hon själv föll mot lavan? Nej blev svaret. Vi bestämde att hon tappade stormlyktan hon hållit i. Den föll ned i lavan och gick förlorad när Styriel stod där och flaxade och argt försökte hålla i sig- i sista stund grep en grov dvärgnäve tag i hennes arm och Traut och Sigurd drog henne till sig. Vi kom undan med blotta förskräckelsen!
Nästa rum- en bemannad utpost förtäljde tabellen, dessutom med barrikad och två faror. Farorna var kokande vatten och mer framvällande lava. Vi bestämde att lavan som verkade återkommande var direkt länkat till det aktiverade vapnet och att det dessutom var därför vattnet kokade. Orcherna hade platsen som läger för att där funnits vattenkällor men nu hade de desperat försökt barrikadera sig för att överleva att deras utpost blivit en dödsfälla. De var misstänksamma mot oss, men inte fientliga. Inte alls konstigt med tanke på omständigheterna höll vi med varandra om. Styriel övertygade oss om att vi måste hjälpa dem, även om Sigurd var tveksam. Överraskande nog var det bara Sigurd som klarade sitt främmande språk-test. Jag bestämde att han varit i konflikter med orchiska krigsrgrupper och att det var därifrån hans tveksamhet och språkännedom kom. Det blev svårt att försöka övertala för Styriel som är den som har den typen av färdigheter men saknade Orchiskan men vi tyckte hon kunde hjälpa Sigurd med argument och på så sätt övertyga orcherna att vi ville hjälpa dem så jag fick fördel på Sigurds försök att Övertala dem. De valde att lita på oss! Traut tog ett vigt språng över den minsta sprickan och fäste ett rep där. Är orcherna många? Nej de är få blev svaret. Har orcherna barn med sig? Ja blev svaret. Det rörde sig alltså om en familjegrupp orcher som var bosatta i grottorna och vars hem nu gick under I lava och jordskalv. Vi behövde en övergång- men barrikaderna fanns ju att tillgå! Min son undrade om Traut om han kunde snickra ihop en sån övergång? Inte omöjligt om du slår mot hantverk kom vi överens om. Trots lågt värde lyckades Traut sno ihop något och vi kunde hjälpa dem över till vår sida.
Nu uppstod ett dilemma- vi kunde knappat skicka tillbaka dem till den stora salen där mer lava vällde fram. Det enda som fanns att göra är att ta dem med oss! Visste de något om jordskalven och vapnet? Ja! Blev svaret.
Nu var det dags att landa, så där pausade vi äventyret och nu har jag läst på lite mer. Det kommer passa bra med plotten om demonkultisterna, de behövde aktivera det här vapnet för att den sista skärvan skulle blottläggas.
Jag tycker det fungerade väldigt bra att spela på det här sättet och det var en fröjd att se barnen så lätt haka på den gemensamma berättarstilen. De är sugna på att fortsätta så förhoppningen är att posta vad som händer då här.
Jag har flera spelgrupper i gång tillsammans med mina två äldsta barn. De är 9 och 13 och att de gillar att spela drakar och demoner är enkelt uttryckt underbart. Vi var nyss iväg på en semesterresa där inget blev spelat ( inte alls konstigt med bad och umgänge men jag tar ju med det om det skulle regna så att säga.) På vägen hem på plsnet så bestämde vi oss för att spela Solo-modet från DoD-23s startbox. I de andra grupperna är jag SL men jag kände att spelar på Vi ett plan så är det nog lika bra att ändra på setupen.
Vi rullade fram tre karaktärer efter eget tycke. Jag rullar och sätter ut med ett byte men mina barn brukar få rulla hela serier och sen sätta ut, alternativt slå en ny serie värden. Det är viktigare för dem att deras karaktärer verkar bra.
Jag rullade fram en krigare först för vid det laget var barnen inte säkra på att de ville ha egna karaktärer. Sigurd Skarphugg, iklädd brynja och en sliten mörkbrun hätta med bister uppsyn och tatueringar som letar sig upp över i stort sett hela överkroppen. En högfärdig medelålders människa redo att riskera sitt liv ännu en gång.
Min son skapade den unge dvärgiske jägaren Traut Blodshunger (min son gillar att rulla precis allt så jag är tacksam över namntabellerna. De kunde varit dubbelt så långa. ) Kanske påverkad av mig tycker han att dvärgar borde ha armborst istället för båge så han fick börja med ett litet armborst och färdigheten armborst istället för båge. Han har en snidad träpipa och tand av silver. Istället för följeslagare har Traut hjälteförmågan falköga.
Min dotter skapade den lärda alven Styriel Storsint. Välparfymerad och med olikfärgade ögon tillför hon klass och syfte till de två föregående råskinnen. Istället för intuition, som kändes tråkigt utan någon SL, så är Styriel hal som en ål.
Jag hade inte läst på så noggrant så jag missade att det finns ett utstakat äventyr, istället gjorde vi så att efter mötet med Ingolf i det gamla kapellet så slumpade vi fram ett skeende. Vi fick fram att det skulle röra sig om en flykt från ett kraftigt vapen och hotet var jordbävningar. Vi bestämde att hela dimornas dal hotades av ett uråldrigt demoniskt vapen som aktiverats som fick marken att skälva med jämna mellanrum och att det här vapnet skulle styras från en mystisk kammare någonstans i avgrundsgapet. Det var motivation nog för att ta så farliga risker och skulle göra att hotet kunde aktiveras flera gånger och bara öka på spänningen.
Efter den första korridoren kom vi fram till ett stort gammalt övergivet tempel med ett demoniskt altare i. Försiktigt beslöt vi oss att undersöka det och Traut fann att hela altaret kunde skjutas åt sidan. Under fanns en övergiven utpost där kultister förut hållit till. Vi sökte även där och fann en märkligt formad stenklenod. Här ställer vi frågan- är det här länkat till att stoppa eller aktivera vapnet? Ja blev svaret. (Så fort frågor uppstår finns en sannolikhetstabell att slå på, det flöt på bra och tillförde en spänningsfaktor vi inte kontrollerade)
På frågan om det fanns fler vägar ut blev svaret nej, så vi sökte oss upp till templet och vidare på en smal trappa nedåt som fanns i ett gemak.
Trappväggarna var fuktiga och luften blev tjockare när vi kom ner till en underjordisk flod vars kammare nästan helt fylldes av dimma. Ett märkligt fenomen under jord, men Traut slog mot vildmarksvana och kunde navigera oss vidare. Var kanterna svåra att klättra på? Nej blev svaret.
Nu blev det genast märkligare, vi kom uppåt från floden och in i ett rum där gravitationen var omvänd och det dessutom svävade en samling sjungande kranier över en stor klyfta som köpte ner i berget. Där fanns också en annan grupp äventyrare men de var vänligt sinnade ( avgjorde slumptabellen.) Jag iklädde mig rollen som en av dem så vi kunde ha en dialog och det visade sig att de inte var i avgrundsgapet för att stoppa det vapnet vi sökte, inte heller visste de något om det.
Styriel berättade att de sjungande kranierna repeterade den besvärjelse som omvände gravitationen ( min dotter hakade ivrigt på det gemensamma berättarsättet). Den omständigheten gjorde att vi kunde gå i taket över klyftan utan att oroa oss för att falla ned. På andra sidan kunde vi klättra ned från taket och ta oss in i en gång där gravitationen återigen stod rätt till. Var det aktiveringen av det uråldriga vapnet som låg bakom den dimmiga floden och klyftan i grottsalen? Ja, blev svaret.
Nästa rum, här var en stor sal med pelare men store delar av golvet hade spruckit upp och lava vällde fram förtäljde tabellerna. Jag bestämde att här var luften svår att andas, så pass svår att vi måste slå mot FYS eller bli krassliga. Vi klarade oss alla tre, men nu behövde vi hoppa och klättra över svåra passager för att över huvud taget kunna fortsätta. Både Traut och Sigurd tog sig över, vana vid strapatser av den typen, men Styriel misslyckades! Hon blev arg över att nästan falla och slog om men även denna gång misslyckades innebar det här att hon själv föll mot lavan? Nej blev svaret. Vi bestämde att hon tappade stormlyktan hon hållit i. Den föll ned i lavan och gick förlorad när Styriel stod där och flaxade och argt försökte hålla i sig- i sista stund grep en grov dvärgnäve tag i hennes arm och Traut och Sigurd drog henne till sig. Vi kom undan med blotta förskräckelsen!
Nästa rum- en bemannad utpost förtäljde tabellen, dessutom med barrikad och två faror. Farorna var kokande vatten och mer framvällande lava. Vi bestämde att lavan som verkade återkommande var direkt länkat till det aktiverade vapnet och att det dessutom var därför vattnet kokade. Orcherna hade platsen som läger för att där funnits vattenkällor men nu hade de desperat försökt barrikadera sig för att överleva att deras utpost blivit en dödsfälla. De var misstänksamma mot oss, men inte fientliga. Inte alls konstigt med tanke på omständigheterna höll vi med varandra om. Styriel övertygade oss om att vi måste hjälpa dem, även om Sigurd var tveksam. Överraskande nog var det bara Sigurd som klarade sitt främmande språk-test. Jag bestämde att han varit i konflikter med orchiska krigsrgrupper och att det var därifrån hans tveksamhet och språkännedom kom. Det blev svårt att försöka övertala för Styriel som är den som har den typen av färdigheter men saknade Orchiskan men vi tyckte hon kunde hjälpa Sigurd med argument och på så sätt övertyga orcherna att vi ville hjälpa dem så jag fick fördel på Sigurds försök att Övertala dem. De valde att lita på oss! Traut tog ett vigt språng över den minsta sprickan och fäste ett rep där. Är orcherna många? Nej de är få blev svaret. Har orcherna barn med sig? Ja blev svaret. Det rörde sig alltså om en familjegrupp orcher som var bosatta i grottorna och vars hem nu gick under I lava och jordskalv. Vi behövde en övergång- men barrikaderna fanns ju att tillgå! Min son undrade om Traut om han kunde snickra ihop en sån övergång? Inte omöjligt om du slår mot hantverk kom vi överens om. Trots lågt värde lyckades Traut sno ihop något och vi kunde hjälpa dem över till vår sida.
Nu uppstod ett dilemma- vi kunde knappat skicka tillbaka dem till den stora salen där mer lava vällde fram. Det enda som fanns att göra är att ta dem med oss! Visste de något om jordskalven och vapnet? Ja! Blev svaret.
Nu var det dags att landa, så där pausade vi äventyret och nu har jag läst på lite mer. Det kommer passa bra med plotten om demonkultisterna, de behövde aktivera det här vapnet för att den sista skärvan skulle blottläggas.
Jag tycker det fungerade väldigt bra att spela på det här sättet och det var en fröjd att se barnen så lätt haka på den gemensamma berättarstilen. De är sugna på att fortsätta så förhoppningen är att posta vad som händer då här.