4. Age of Bronze
Vi är tillbaka i trojanska kriget, nu i serieform, men medan
Troy hade nonsenshandling, är (femfaldigt Eisnervinnande) Eric Shanowers
Age of Bronze nästan löjligt noga med detaljerna och respekten för källmaterialet och arkeologin. Hans utgångspunkt här är samma som Greg Stafford gör för Arthur-materialet i
The Great Pendragon Campaign - han adapterar inte bara ett klassiskt verk, utan gör sitt bästa för att ta in alla och syntetisera dem, på ett vis som blir det effektivaste någon alls har gjort. Det är hyperambitiöst, och vill ha med allt som skrevs om trojanska kriget i antiken och varenda namngiven person. Det visade sig till slut vara just
för ambitiöst - serien upphörde efter 35 nummer (34 vanliga nummer och specialnumret "House of Horrors", samlat i fyra TPBer), och tempot var så långsamt att först i början av tredje volymen (efter att volym 2 fokuserade på offrandet av Ifigenia) lyckas den grekiska flottan ens komma iväg.
Det här är dock det misslyckade första försöket
När serien upphör har kriget bara börjat, och vi har inte kommit in i vad som händer i
Iliaden ännu. Men det som hann komma, är fruktansvärt välgjort och välresearchat, både i källtexter och historia/arkeologi. Framför allt när den var ny på nittiotalet låg den verkligen i framkanten på att ta till sig den senaste forskningen. Sättet Shanower syntetiserar de olika berättelserna om det trojanska kriget är fantastiskt, och han jonglerar en fullständigt enorm rollbesättning med bravur och gör dem enkla att känna igen i hur de illustreras. Man kan se hur Shanower utvecklas tekniskt ju längre serien pågår - de allra första numren är inte fullt lika vältecknade. Sidorna i kriget är ungefär moraliskt likvärdiga, med hjältar och arslen på bägge sidor (Menealaos är en av mycket få som framställs nästan uteslutande negativt, men det har sin förklaring i att han är patologiskt svartsjuk, och det finns inte mycket bra att säga att Paris heller), och Hektor är förstås bäst som alltid medan Odysseus får ett ovanligt negativt porträtt som Agamemnons fixare. Teckningsmässigt är det väldigt konsistent, och Shanower är inte rädd för att ha massor med folk i samma ruta.
Det är en absolut superb serie som alla borde läsa, och dessutom kommer att göra underverk för den här delen av din allmänbildning. Serien gör en poäng av att precis som
Iliaden försöka ta upp allt mänskligt - det är absolut inte bara det krigiska och episka. Till och med humor ibland!
De mest obskyra saker ur källmaterialet tas upp, t.ex. Troilus och Cressida som vi annars mest känner genom Shakespeare (han plockar till och med dialog från Shakespeare!), eller berättelsen om Filoktetes (som jag själv först stötte på i
Nattens fasor av alla ställen, och som här spelas som svart humor - Filoktetes är en rätt oviktig figur i Iliaden, men alla de tre stora tragedörerna skrev en tragedi om honom) eller debaclet där den grekiska flottan gör en första utfärd och anfaller fel ställe, Mysia (
ingen brukar beskriva det här eftersom det är ett sådant västgötaklimax och helt irrelevant för handlingen, men Shanower är kompletionist, som sagt).
En av de intressanta sakerna, som man skuille kunna stjäla till en bronsåldersrollspel, är att det bara är en eller ett par generationer sedan den heroiska tiden, den med hjältar som Herakles och Thesues, som redan ses som en svunnen tidsålder. Priamos berättar hur han som ung pojke såg Troja stormas av Herakles och hans krigare, Akilles åldrade far Peleus var en av Argonauterna, och ett antal olika söner till de äldre hjältarna deltar i kriget. Däremot tror ingen på pratet om att Helena är född ur ett ägg.
Ur ett Glorantha-perspektiv är det litet synd att Shanower väljer en naturalistisk tolkning där gudarna och det övernaturliga inte finns (även om folk förstås tror på det), och har ibland fått tricka till det på överlag lyckade vis (kentauren Chiron som uppfostrar Akilles avbildas till exempel i stället som någon i en mänsklig naturkult klädda i pälsar, vilket i slutänden nog fyller samma funktion, och de som beskrivs som nymfer är här i stället prästinnor). Och det spelar trots allt inte så stor roll - alla
tror på gudarna och är väl medvetna om kraften i profetior, förbannelser, omen och offer, och hur det alltid går illa när man förnärmar gudarna eller är olydiga mot dem. Agamemnon slits sönder av tvivel och känslor när han lär att han måste offra sin dotter, Akilles försöker undvika sitt öde men dras in i det vad han än gör, och alla vet att huset Atreus lider under gudarnas förbannelse sedan generationer tillbaka -
House of Horrors är rena skräckberättelsen med all kannibalism, frändedråp, incest och våldtäkt den inbegriper (fast vi får se en mycket ung Orestes i Mykenes palats som den som till slut kommer att lösa förbannelsen, en hel uppsättning mord senare). Det här är något som inget rollspel jag känner till gör på ett bra sätt - finns det något exempel på där en vanlig människas döendes förbannelse mot sin baneman faktiskt har regelteknisk effekt, eller där gudarna rycker ut och bestraffar misshagliga personer med sina förbannelser som man sedan får leva med?
Nestor har åsikter om gudarna. "SHSH"-ljudet ser vi i långt över hundra sidor - det är vinden som håller den grekiska
flottan från att lämna Aulis.
Ett annat fokus är vad senaste utgåvan av RuneQuest kallar "the centrality of kinship". Gång på gång får vi se främlingar komma fram till att de delar en förfader och därför borde vara vänner eller i alla fall inte kan föra krig mot varandra. Härstammar vi bägge från Herakles? Då blir det genast gåvogivande och gästrätt. Vi ser också i
Iliaden hur det kan räcka med ännu svagare kopplingar, som hur Glaukos förfader Bellerofon var gäst hos Diomedes förfader Oeneos och de därför på vardera sidan på slagfältet kommer fram till att de måste vara vänner och byter rustningar med varandra (Glaukus rustning är mer värdefull men å andra sidan hade Diomedes garanterat slagit ihjäl honom annars, så han kommer ut ur det hela rätt OK ändå). Priamos skjuter ned Helenas olika försök att hävda släktskap när han vill kunna skicka tillbaka henne, men slutargumentet för att hon ska få stanna är ändå att hon bär Paris son. De olika släktskapsförhållandena är som en spindelväv.
Söner till Herakles - inte för inte är han den ende panhellenske hjälten. Han dyker upp överallt i folks bakgrundshistorier - Priamos,
Nestor, Helena...
Ritualer är viktiga - som jag nämnde i
Troy blir det pauser i kriget hela tiden på grund av begravningsspel, man måste offra till gudarna innan man gör något ceremoniellt över huvud taget, som att skicka en ambassad, och Agamemnon blir upprörd över att gudarna vill ha hundra tjurar offrade för att grekerna erövrat en rätt oviktig liten ö.
Utöver det kan arkitektur, vapen och kläder lyftas rakt av för vissa ställen i Glorantha - som alltid är allting galet välresearchat.
Till och med seriens brevspalt är bra - det är här som Shanower tar upp sin hyperdetaljerade research ("jag tog Hekubas skor från den här frisen"), och i ett nummer får vi läsa vad han tyckte om ovannämnda
Troy. En oväntad Glorantha-koppling är när Martin Helsdon, Glorantha-superfan och författare till den utmärkta
Armies And Enemies of Dragon Pass, sätter igång en brevspaltsdebatt om kvaliteterna (eller bristen därpå) hos Robert Graves som fortgår i flera nummer.