Tio mest Glorantha populärmedia (nummer ett kommer att chocka dig!)
- Thread starter JohanL
- Start date
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,761
4. Age of Bronze
Vi är tillbaka i trojanska kriget, nu i serieform, men medan Troy hade nonsenshandling, är (femfaldigt Eisnervinnande) Eric Shanowers Age of Bronze nästan löjligt noga med detaljerna och respekten för källmaterialet och arkeologin. Hans utgångspunkt här är samma som Greg Stafford gör för Arthur-materialet i The Great Pendragon Campaign - han adapterar inte bara ett klassiskt verk, utan gör sitt bästa för att ta in alla och syntetisera dem, på ett vis som blir det effektivaste någon alls har gjort. Det är hyperambitiöst, och vill ha med allt som skrevs om trojanska kriget i antiken och varenda namngiven person. Det visade sig till slut vara just för ambitiöst - serien upphörde efter 35 nummer (34 vanliga nummer och specialnumret "House of Horrors", samlat i fyra TPBer), och tempot var så långsamt att först i början av tredje volymen (efter att volym 2 fokuserade på offrandet av Ifigenia) lyckas den grekiska flottan ens komma iväg.
Det här är dock det misslyckade första försöket
När serien upphör har kriget bara börjat, och vi har inte kommit in i vad som händer i Iliaden ännu. Men det som hann komma, är fruktansvärt välgjort och välresearchat, både i källtexter och historia/arkeologi. Framför allt när den var ny på nittiotalet låg den verkligen i framkanten på att ta till sig den senaste forskningen. Sättet Shanower syntetiserar de olika berättelserna om det trojanska kriget är fantastiskt, och han jonglerar en fullständigt enorm rollbesättning med bravur och gör dem enkla att känna igen i hur de illustreras. Man kan se hur Shanower utvecklas tekniskt ju längre serien pågår - de allra första numren är inte fullt lika vältecknade. Sidorna i kriget är ungefär moraliskt likvärdiga, med hjältar och arslen på bägge sidor (Menealaos är en av mycket få som framställs nästan uteslutande negativt, men det har sin förklaring i att han är patologiskt svartsjuk, och det finns inte mycket bra att säga att Paris heller), och Hektor är förstås bäst som alltid medan Odysseus får ett ovanligt negativt porträtt som Agamemnons fixare. Teckningsmässigt är det väldigt konsistent, och Shanower är inte rädd för att ha massor med folk i samma ruta.
Det är en absolut superb serie som alla borde läsa, och dessutom kommer att göra underverk för den här delen av din allmänbildning. Serien gör en poäng av att precis som Iliaden försöka ta upp allt mänskligt - det är absolut inte bara det krigiska och episka. Till och med humor ibland!
De mest obskyra saker ur källmaterialet tas upp, t.ex. Troilus och Cressida som vi annars mest känner genom Shakespeare (han plockar till och med dialog från Shakespeare!), eller berättelsen om Filoktetes (som jag själv först stötte på i Nattens fasor av alla ställen, och som här spelas som svart humor - Filoktetes är en rätt oviktig figur i Iliaden, men alla de tre stora tragedörerna skrev en tragedi om honom) eller debaclet där den grekiska flottan gör en första utfärd och anfaller fel ställe, Mysia (ingen brukar beskriva det här eftersom det är ett sådant västgötaklimax och helt irrelevant för handlingen, men Shanower är kompletionist, som sagt).
En av de intressanta sakerna, som man skuille kunna stjäla till en bronsåldersrollspel, är att det bara är en eller ett par generationer sedan den heroiska tiden, den med hjältar som Herakles och Thesues, som redan ses som en svunnen tidsålder. Priamos berättar hur han som ung pojke såg Troja stormas av Herakles och hans krigare, Akilles åldrade far Peleus var en av Argonauterna, och ett antal olika söner till de äldre hjältarna deltar i kriget. Däremot tror ingen på pratet om att Helena är född ur ett ägg.
Ur ett Glorantha-perspektiv är det litet synd att Shanower väljer en naturalistisk tolkning där gudarna och det övernaturliga inte finns (även om folk förstås tror på det), och har ibland fått tricka till det på överlag lyckade vis (kentauren Chiron som uppfostrar Akilles avbildas till exempel i stället som någon i en mänsklig naturkult klädda i pälsar, vilket i slutänden nog fyller samma funktion, och de som beskrivs som nymfer är här i stället prästinnor). Och det spelar trots allt inte så stor roll - alla tror på gudarna och är väl medvetna om kraften i profetior, förbannelser, omen och offer, och hur det alltid går illa när man förnärmar gudarna eller är olydiga mot dem. Agamemnon slits sönder av tvivel och känslor när han lär att han måste offra sin dotter, Akilles försöker undvika sitt öde men dras in i det vad han än gör, och alla vet att huset Atreus lider under gudarnas förbannelse sedan generationer tillbaka - House of Horrors är rena skräckberättelsen med all kannibalism, frändedråp, incest och våldtäkt den inbegriper (fast vi får se en mycket ung Orestes i Mykenes palats som den som till slut kommer att lösa förbannelsen, en hel uppsättning mord senare). Det här är något som inget rollspel jag känner till gör på ett bra sätt - finns det något exempel på där en vanlig människas döendes förbannelse mot sin baneman faktiskt har regelteknisk effekt, eller där gudarna rycker ut och bestraffar misshagliga personer med sina förbannelser som man sedan får leva med?
Nestor har åsikter om gudarna. "SHSH"-ljudet ser vi i långt över hundra sidor - det är vinden som håller den grekiska
flottan från att lämna Aulis.
Ett annat fokus är vad senaste utgåvan av RuneQuest kallar "the centrality of kinship". Gång på gång får vi se främlingar komma fram till att de delar en förfader och därför borde vara vänner eller i alla fall inte kan föra krig mot varandra. Härstammar vi bägge från Herakles? Då blir det genast gåvogivande och gästrätt. Vi ser också i Iliaden hur det kan räcka med ännu svagare kopplingar, som hur Glaukos förfader Bellerofon var gäst hos Diomedes förfader Oeneos och de därför på vardera sidan på slagfältet kommer fram till att de måste vara vänner och byter rustningar med varandra (Glaukus rustning är mer värdefull men å andra sidan hade Diomedes garanterat slagit ihjäl honom annars, så han kommer ut ur det hela rätt OK ändå). Priamos skjuter ned Helenas olika försök att hävda släktskap när han vill kunna skicka tillbaka henne, men slutargumentet för att hon ska få stanna är ändå att hon bär Paris son. De olika släktskapsförhållandena är som en spindelväv.
Söner till Herakles - inte för inte är han den ende panhellenske hjälten. Han dyker upp överallt i folks bakgrundshistorier - Priamos,
Nestor, Helena...
Ritualer är viktiga - som jag nämnde i Troy blir det pauser i kriget hela tiden på grund av begravningsspel, man måste offra till gudarna innan man gör något ceremoniellt över huvud taget, som att skicka en ambassad, och Agamemnon blir upprörd över att gudarna vill ha hundra tjurar offrade för att grekerna erövrat en rätt oviktig liten ö.
Utöver det kan arkitektur, vapen och kläder lyftas rakt av för vissa ställen i Glorantha - som alltid är allting galet välresearchat.
Till och med seriens brevspalt är bra - det är här som Shanower tar upp sin hyperdetaljerade research ("jag tog Hekubas skor från den här frisen"), och i ett nummer får vi läsa vad han tyckte om ovannämnda Troy. En oväntad Glorantha-koppling är när Martin Helsdon, Glorantha-superfan och författare till den utmärkta Armies And Enemies of Dragon Pass, sätter igång en brevspaltsdebatt om kvaliteterna (eller bristen därpå) hos Robert Graves som fortgår i flera nummer.
Vi är tillbaka i trojanska kriget, nu i serieform, men medan Troy hade nonsenshandling, är (femfaldigt Eisnervinnande) Eric Shanowers Age of Bronze nästan löjligt noga med detaljerna och respekten för källmaterialet och arkeologin. Hans utgångspunkt här är samma som Greg Stafford gör för Arthur-materialet i The Great Pendragon Campaign - han adapterar inte bara ett klassiskt verk, utan gör sitt bästa för att ta in alla och syntetisera dem, på ett vis som blir det effektivaste någon alls har gjort. Det är hyperambitiöst, och vill ha med allt som skrevs om trojanska kriget i antiken och varenda namngiven person. Det visade sig till slut vara just för ambitiöst - serien upphörde efter 35 nummer (34 vanliga nummer och specialnumret "House of Horrors", samlat i fyra TPBer), och tempot var så långsamt att först i början av tredje volymen (efter att volym 2 fokuserade på offrandet av Ifigenia) lyckas den grekiska flottan ens komma iväg.
Det här är dock det misslyckade första försöket
När serien upphör har kriget bara börjat, och vi har inte kommit in i vad som händer i Iliaden ännu. Men det som hann komma, är fruktansvärt välgjort och välresearchat, både i källtexter och historia/arkeologi. Framför allt när den var ny på nittiotalet låg den verkligen i framkanten på att ta till sig den senaste forskningen. Sättet Shanower syntetiserar de olika berättelserna om det trojanska kriget är fantastiskt, och han jonglerar en fullständigt enorm rollbesättning med bravur och gör dem enkla att känna igen i hur de illustreras. Man kan se hur Shanower utvecklas tekniskt ju längre serien pågår - de allra första numren är inte fullt lika vältecknade. Sidorna i kriget är ungefär moraliskt likvärdiga, med hjältar och arslen på bägge sidor (Menealaos är en av mycket få som framställs nästan uteslutande negativt, men det har sin förklaring i att han är patologiskt svartsjuk, och det finns inte mycket bra att säga att Paris heller), och Hektor är förstås bäst som alltid medan Odysseus får ett ovanligt negativt porträtt som Agamemnons fixare. Teckningsmässigt är det väldigt konsistent, och Shanower är inte rädd för att ha massor med folk i samma ruta.
Det är en absolut superb serie som alla borde läsa, och dessutom kommer att göra underverk för den här delen av din allmänbildning. Serien gör en poäng av att precis som Iliaden försöka ta upp allt mänskligt - det är absolut inte bara det krigiska och episka. Till och med humor ibland!
De mest obskyra saker ur källmaterialet tas upp, t.ex. Troilus och Cressida som vi annars mest känner genom Shakespeare (han plockar till och med dialog från Shakespeare!), eller berättelsen om Filoktetes (som jag själv först stötte på i Nattens fasor av alla ställen, och som här spelas som svart humor - Filoktetes är en rätt oviktig figur i Iliaden, men alla de tre stora tragedörerna skrev en tragedi om honom) eller debaclet där den grekiska flottan gör en första utfärd och anfaller fel ställe, Mysia (ingen brukar beskriva det här eftersom det är ett sådant västgötaklimax och helt irrelevant för handlingen, men Shanower är kompletionist, som sagt).
En av de intressanta sakerna, som man skuille kunna stjäla till en bronsåldersrollspel, är att det bara är en eller ett par generationer sedan den heroiska tiden, den med hjältar som Herakles och Thesues, som redan ses som en svunnen tidsålder. Priamos berättar hur han som ung pojke såg Troja stormas av Herakles och hans krigare, Akilles åldrade far Peleus var en av Argonauterna, och ett antal olika söner till de äldre hjältarna deltar i kriget. Däremot tror ingen på pratet om att Helena är född ur ett ägg.
Ur ett Glorantha-perspektiv är det litet synd att Shanower väljer en naturalistisk tolkning där gudarna och det övernaturliga inte finns (även om folk förstås tror på det), och har ibland fått tricka till det på överlag lyckade vis (kentauren Chiron som uppfostrar Akilles avbildas till exempel i stället som någon i en mänsklig naturkult klädda i pälsar, vilket i slutänden nog fyller samma funktion, och de som beskrivs som nymfer är här i stället prästinnor). Och det spelar trots allt inte så stor roll - alla tror på gudarna och är väl medvetna om kraften i profetior, förbannelser, omen och offer, och hur det alltid går illa när man förnärmar gudarna eller är olydiga mot dem. Agamemnon slits sönder av tvivel och känslor när han lär att han måste offra sin dotter, Akilles försöker undvika sitt öde men dras in i det vad han än gör, och alla vet att huset Atreus lider under gudarnas förbannelse sedan generationer tillbaka - House of Horrors är rena skräckberättelsen med all kannibalism, frändedråp, incest och våldtäkt den inbegriper (fast vi får se en mycket ung Orestes i Mykenes palats som den som till slut kommer att lösa förbannelsen, en hel uppsättning mord senare). Det här är något som inget rollspel jag känner till gör på ett bra sätt - finns det något exempel på där en vanlig människas döendes förbannelse mot sin baneman faktiskt har regelteknisk effekt, eller där gudarna rycker ut och bestraffar misshagliga personer med sina förbannelser som man sedan får leva med?
Nestor har åsikter om gudarna. "SHSH"-ljudet ser vi i långt över hundra sidor - det är vinden som håller den grekiska
flottan från att lämna Aulis.
Ett annat fokus är vad senaste utgåvan av RuneQuest kallar "the centrality of kinship". Gång på gång får vi se främlingar komma fram till att de delar en förfader och därför borde vara vänner eller i alla fall inte kan föra krig mot varandra. Härstammar vi bägge från Herakles? Då blir det genast gåvogivande och gästrätt. Vi ser också i Iliaden hur det kan räcka med ännu svagare kopplingar, som hur Glaukos förfader Bellerofon var gäst hos Diomedes förfader Oeneos och de därför på vardera sidan på slagfältet kommer fram till att de måste vara vänner och byter rustningar med varandra (Glaukus rustning är mer värdefull men å andra sidan hade Diomedes garanterat slagit ihjäl honom annars, så han kommer ut ur det hela rätt OK ändå). Priamos skjuter ned Helenas olika försök att hävda släktskap när han vill kunna skicka tillbaka henne, men slutargumentet för att hon ska få stanna är ändå att hon bär Paris son. De olika släktskapsförhållandena är som en spindelväv.
Söner till Herakles - inte för inte är han den ende panhellenske hjälten. Han dyker upp överallt i folks bakgrundshistorier - Priamos,
Nestor, Helena...
Ritualer är viktiga - som jag nämnde i Troy blir det pauser i kriget hela tiden på grund av begravningsspel, man måste offra till gudarna innan man gör något ceremoniellt över huvud taget, som att skicka en ambassad, och Agamemnon blir upprörd över att gudarna vill ha hundra tjurar offrade för att grekerna erövrat en rätt oviktig liten ö.
Utöver det kan arkitektur, vapen och kläder lyftas rakt av för vissa ställen i Glorantha - som alltid är allting galet välresearchat.
Till och med seriens brevspalt är bra - det är här som Shanower tar upp sin hyperdetaljerade research ("jag tog Hekubas skor från den här frisen"), och i ett nummer får vi läsa vad han tyckte om ovannämnda Troy. En oväntad Glorantha-koppling är när Martin Helsdon, Glorantha-superfan och författare till den utmärkta Armies And Enemies of Dragon Pass, sätter igång en brevspaltsdebatt om kvaliteterna (eller bristen därpå) hos Robert Graves som fortgår i flera nummer.
Last edited:
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,761
3. Baahubali 1 och 2
Jag har extremt svårt för indisk film, och jag har givit upp på klart fler filmer därifrån än jag sett färdigt. Det är något med estetiken, berättartekniken, och med sång- och dansnumren. Som tur är lyckas Baahubali ducka mycket (om än inte allt) av det. Att använda sång och dans i första hand till när det utförs ritualer eller en backstory visas upp fungerar förhållandevis bra, och saker som skaver i en samtida berättelse besvärar inte alls lika mycket när det är mytologiskt-episkt. Men det här är inte tekniskt sett Bollywood utan längre söderut (originalspråket är Telugu), och det kanske hjälper med att undvika några av de värsta klyschorna. Av allt på den här listan kan de här filmerna mycket väl vara de mest sedda - Baahubali 2 är den mest inkomstbringande filmen i Indiens historia, och regissören gick vidare till att göra RRR.
En sak som jag verkligen uppskattar med Baahubali är färgskalan är det sista från vad många filmskapare i Väst bestämt sig är det enda acceptabla i historiska filmer, att ha en extremt urtvättad färgpalett med mest bara grått (The Last Duel var en katastrof i det avseendet, men det är långt ifrån det enda exemplet). Här är det full fart på färgerna och det funkar allldeles utmärkt!
För Gloranthas del är vi i Teshnos när det gäller Syd- och Sydostasien, men egentligen är det inte det som är det viktiga. Plotten... inte så viktig den heller. Som vi sett anstränger sig ofta även verk som handlar om mytologiska och legenderiska saker att vara mer naturalistiska. Det gör definitivt inte Baahubali! Det är ännu mer Exalted än det är Glorantha, och hjältar och kämpar är verkligen hjältar och kämpar - precis som Harrek eller Jar-eel är en hjälte i Baahubali mer avgörande än tusentals soldater. Det är också fullpackat med ritualer (vi får se eldritualen två gånger i Baahubali 2), symbolik (det går säkert lättare att besegra en fientlig kung om du först symboliskt vräker ned hans kolossalstaty) och världsomvälvande romanser. Ingenting är sparsmakat någonstans, allt är fullständigt over the top. Nu är mitt argument för vad Glorantha gör bättre än någon annan värld att den först grundar världen i vardagslivet och sedan kommer med extremt episka och legendariska saker, men det här är fortfarande bra exempel på det andra ledet av det resonemanget. Ibland är att hålla igen det sista man ska göra.
En ytterligare aspekt av det är hur man kan få väldigt mycket konflikter även inom den goda sidan genom att låta heder och eder kollidera med varandra, något som händer upprepade gånger här
Jag har extremt svårt för indisk film, och jag har givit upp på klart fler filmer därifrån än jag sett färdigt. Det är något med estetiken, berättartekniken, och med sång- och dansnumren. Som tur är lyckas Baahubali ducka mycket (om än inte allt) av det. Att använda sång och dans i första hand till när det utförs ritualer eller en backstory visas upp fungerar förhållandevis bra, och saker som skaver i en samtida berättelse besvärar inte alls lika mycket när det är mytologiskt-episkt. Men det här är inte tekniskt sett Bollywood utan längre söderut (originalspråket är Telugu), och det kanske hjälper med att undvika några av de värsta klyschorna. Av allt på den här listan kan de här filmerna mycket väl vara de mest sedda - Baahubali 2 är den mest inkomstbringande filmen i Indiens historia, och regissören gick vidare till att göra RRR.
En sak som jag verkligen uppskattar med Baahubali är färgskalan är det sista från vad många filmskapare i Väst bestämt sig är det enda acceptabla i historiska filmer, att ha en extremt urtvättad färgpalett med mest bara grått (The Last Duel var en katastrof i det avseendet, men det är långt ifrån det enda exemplet). Här är det full fart på färgerna och det funkar allldeles utmärkt!
För Gloranthas del är vi i Teshnos när det gäller Syd- och Sydostasien, men egentligen är det inte det som är det viktiga. Plotten... inte så viktig den heller. Som vi sett anstränger sig ofta även verk som handlar om mytologiska och legenderiska saker att vara mer naturalistiska. Det gör definitivt inte Baahubali! Det är ännu mer Exalted än det är Glorantha, och hjältar och kämpar är verkligen hjältar och kämpar - precis som Harrek eller Jar-eel är en hjälte i Baahubali mer avgörande än tusentals soldater. Det är också fullpackat med ritualer (vi får se eldritualen två gånger i Baahubali 2), symbolik (det går säkert lättare att besegra en fientlig kung om du först symboliskt vräker ned hans kolossalstaty) och världsomvälvande romanser. Ingenting är sparsmakat någonstans, allt är fullständigt over the top. Nu är mitt argument för vad Glorantha gör bättre än någon annan värld att den först grundar världen i vardagslivet och sedan kommer med extremt episka och legendariska saker, men det här är fortfarande bra exempel på det andra ledet av det resonemanget. Ibland är att hålla igen det sista man ska göra.
En ytterligare aspekt av det är hur man kan få väldigt mycket konflikter även inom den goda sidan genom att låta heder och eder kollidera med varandra, något som händer upprepade gånger här
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,761
2. Artesia
För första gången får vi en produkt med en _explicit_ Glorantha-koppling - Mark Smylie har berättat om sin inspiration från Glorantha, och har tecknat mycket till både officiella produkter och fanproduktioner. Han vann årets Greg Stafford Memorial Award.
Annars har Artesia många likheter med med Age of Bronze - det är en enmansshow (Smylie även färglägger sig själv), det var ett hyperambitiöst projekt som i slutänden inte gick ihop (Artesia fick tre TPB:er och en extra samlingsvolym, men var planerad för 22), det är galet researchat och tycker om slagfält och masscener. Till och med tidsperioden det gavs ut (1999 - 2004) liger grovt i linje med Age of Bronze.
Artesia utspelar sig i vad som känns som en fantasyversion av Balkan, med grekiska, slaviska och keltiska inslag, i en period som av militärtekniken ser ut att vara senmedeltid. Den gamla religionen (mycket tydligt en variant på grekisk polyteism) lever kvar i hög utsträckning, men utmanas av en aggressivt missionerande monoteism. Höglandsfolken står mot det sydliga imperiet. Det övernaturliga är starkt närvarande, särskilt för seriens kvinnliga huvudperson av samma namn, som är född inom den gamla häxtraditionen men lämnat den för att kapten över ett militärt förband. Men hon kan ändå se andar och spöken, agerar prästinna för den polyteistiska religionen, och kan binda eller befria andra och spöken (som är höggradigt verkliga).
Det här att det magiska och övernaturliga är allerstädes närvarande och betraktat som helt verkligt ligger förstås i linje med Glorantha, liksom förstås även polyteism och andar. Särskilt greppet att vissa personer har särskilda bundna andar eller skyddsväsen, som både en del av och en symbol för sin personliga magiska makt, ligger nära till.
Artesia är strålande bra och bör verkligen läsas, i alla fall av den som inte är alltför pryd (det blir en hel del sex och naket, även om i alla fall jag aldrig tycker att det känns spekulativt). Såväl världsbygget som handlingen är ypperligare, och Smylie är också en bra storyteller i seriemediet. En av mina favoriter i hela första volymen är hur vi inte får se en karta över världen förrän någon faktiskt rullar ut en när det är dags att förbereda kampanj.
Artesia kan inte rekommenderas nog för rollspelare - det har precis den rollspeliga känslan. Det här är Culture Gaming i serieform! Det har varit prat om en ny utgåva av rollspelet under BRP också (det som finns är av oklar anledning tillverkat under Fuzion och är helt galet regeltungt). För en direkt BRP-produkt kom Mark Smylie för några år sedan ut men det galet snygga BRP-scenariot The Last Barrow.
För första gången får vi en produkt med en _explicit_ Glorantha-koppling - Mark Smylie har berättat om sin inspiration från Glorantha, och har tecknat mycket till både officiella produkter och fanproduktioner. Han vann årets Greg Stafford Memorial Award.
Annars har Artesia många likheter med med Age of Bronze - det är en enmansshow (Smylie även färglägger sig själv), det var ett hyperambitiöst projekt som i slutänden inte gick ihop (Artesia fick tre TPB:er och en extra samlingsvolym, men var planerad för 22), det är galet researchat och tycker om slagfält och masscener. Till och med tidsperioden det gavs ut (1999 - 2004) liger grovt i linje med Age of Bronze.
Artesia utspelar sig i vad som känns som en fantasyversion av Balkan, med grekiska, slaviska och keltiska inslag, i en period som av militärtekniken ser ut att vara senmedeltid. Den gamla religionen (mycket tydligt en variant på grekisk polyteism) lever kvar i hög utsträckning, men utmanas av en aggressivt missionerande monoteism. Höglandsfolken står mot det sydliga imperiet. Det övernaturliga är starkt närvarande, särskilt för seriens kvinnliga huvudperson av samma namn, som är född inom den gamla häxtraditionen men lämnat den för att kapten över ett militärt förband. Men hon kan ändå se andar och spöken, agerar prästinna för den polyteistiska religionen, och kan binda eller befria andra och spöken (som är höggradigt verkliga).
Det här att det magiska och övernaturliga är allerstädes närvarande och betraktat som helt verkligt ligger förstås i linje med Glorantha, liksom förstås även polyteism och andar. Särskilt greppet att vissa personer har särskilda bundna andar eller skyddsväsen, som både en del av och en symbol för sin personliga magiska makt, ligger nära till.
Artesia är strålande bra och bör verkligen läsas, i alla fall av den som inte är alltför pryd (det blir en hel del sex och naket, även om i alla fall jag aldrig tycker att det känns spekulativt). Såväl världsbygget som handlingen är ypperligare, och Smylie är också en bra storyteller i seriemediet. En av mina favoriter i hela första volymen är hur vi inte får se en karta över världen förrän någon faktiskt rullar ut en när det är dags att förbereda kampanj.
Artesia kan inte rekommenderas nog för rollspelare - det har precis den rollspeliga känslan. Det här är Culture Gaming i serieform! Det har varit prat om en ny utgåva av rollspelet under BRP också (det som finns är av oklar anledning tillverkat under Fuzion och är helt galet regeltungt). För en direkt BRP-produkt kom Mark Smylie för några år sedan ut men det galet snygga BRP-scenariot The Last Barrow.
Last edited:
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,761
Vad gäller rollspelet är det verkligen helt galet att ett spel på 352 sidor är helt och hållet en enmansproduktion (regler, text, illustrationer, layout), och att det dessutom vann en Origins Award för bästa rollspel 2005. Det är verkligen en artefakt att äga, och ger en större känsla av enhetlighet än jag tror att jag sett någon annanstans.
Jag skulle nog personligen hävda att en ny utgåva borde göras under Reign snarare än BRP, i alla fall om man inte tar med det kommersiella i beräkningen.
Jag skulle nog personligen hävda att en ny utgåva borde göras under Reign snarare än BRP, i alla fall om man inte tar med det kommersiella i beräkningen.
Last edited:
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,684
Man, det hade varit så bra med Reign!
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,761
1. Moana
Ja, Disney tar hem förstaplatsen. Deal with it! Eller inse att de är de senaste hundra årens mest produktiva mytmakare.
Vad är så Glorantha med Moana, då? Fråga snarare vad som inte är det! En narcissistisk hjälte, en sovande jordgudinna som väcks upp, en geografisk formation formad av en guds kropp, magiska tatueringar, angrepp på Solen, en grotta där myten upptäcks målad på väggarna, korruption av naturen, en blivande hjälte som kallas på uppdrag, en allied spirit, en underjordisk monstervärld, magiska skatter, skepnadsbytande, pirater, vulkanmonster. Den bästa heroquest som gjorts på film. Och, och det här är helt knäppt, att havet är magiskt stängt för båttrafik men att detta övervinns av en hjälte.
Hur bra passar Moana i Glorantha? Så bra att du med bara litet namnbyten skulle kunna placera handlingen någonstans i Österöarna utan att ändra på en enda grej till. "Se Moana" är den enklaste anvisning du kan ge till någon som vill få en idé om hur mytologin i Glorantha fungerar.
Återstår att se hur 2024 års live-action-film kommer att stå sig. Zendaya/The Rock är onekligen en stark casting.
Ja, Disney tar hem förstaplatsen. Deal with it! Eller inse att de är de senaste hundra årens mest produktiva mytmakare.
Vad är så Glorantha med Moana, då? Fråga snarare vad som inte är det! En narcissistisk hjälte, en sovande jordgudinna som väcks upp, en geografisk formation formad av en guds kropp, magiska tatueringar, angrepp på Solen, en grotta där myten upptäcks målad på väggarna, korruption av naturen, en blivande hjälte som kallas på uppdrag, en allied spirit, en underjordisk monstervärld, magiska skatter, skepnadsbytande, pirater, vulkanmonster. Den bästa heroquest som gjorts på film. Och, och det här är helt knäppt, att havet är magiskt stängt för båttrafik men att detta övervinns av en hjälte.
Hur bra passar Moana i Glorantha? Så bra att du med bara litet namnbyten skulle kunna placera handlingen någonstans i Österöarna utan att ändra på en enda grej till. "Se Moana" är den enklaste anvisning du kan ge till någon som vill få en idé om hur mytologin i Glorantha fungerar.
Återstår att se hur 2024 års live-action-film kommer att stå sig. Zendaya/The Rock är onekligen en stark casting.
Last edited:
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,761
Om det hjälper har The Spine of Night setts som ett love letter till just den.Spännande genomgång!! Jag var helt övertygad om att Bakshis Fire & Ice skulle komma med, men tji fick jag
En film som ofta nämns här men som jag inte sett (och är osäker på hur bra den egentligen är) är Jason and the Argonauts, alltså med Harryhausen-animeringar.
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,079
Ja precis, det var ju bättre att den kom med för jag hadevinte hört om den innan men blev nu riktigt sugen på att se den!
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,761
Bonusmaterial:
Bubblare: Whale Rider
Så, en samtida film utan övernaturliga inslag kan inte riktigt komma in på topp-10-listan, men det här är den bästa film, bar none, som har gjorts om den gloranthiska sortens kultinitieringar (i det här fallet, en ledarskapskult, och specifikt en förfaderskult). Reproduktionen av myter i utbildningen för initieringen. Att den som lyckas initiera sig bortom normerna bara gjort något ännu större. Soundtracket är superbt - man hade omöjligen kunnat hitta någon bättre än Lisa Gerrard till det.
Den här filmen ses ofta som en inspiration till Moana, också.
Bubblare: Whale Rider
Så, en samtida film utan övernaturliga inslag kan inte riktigt komma in på topp-10-listan, men det här är den bästa film, bar none, som har gjorts om den gloranthiska sortens kultinitieringar (i det här fallet, en ledarskapskult, och specifikt en förfaderskult). Reproduktionen av myter i utbildningen för initieringen. Att den som lyckas initiera sig bortom normerna bara gjort något ännu större. Soundtracket är superbt - man hade omöjligen kunnat hitta någon bättre än Lisa Gerrard till det.
Den här filmen ses ofta som en inspiration till Moana, också.
Last edited: