Det beror på vad och hur man vill spela. Det som är rätt för en grupp är rena döden för en annan. Vilket inkluderar användandet av spelledarskärm, eftersom ibland kan uppdelningen spelare/spelledaren användas positivt. För vissa grupper är det rätt då spelledaren höftar, improviserar, och totalt ignorerar regelsystemet för att hålla uppe tempot. I andra grupper vill man veta reglerna. Vissa grupper vill man ha att alla spelare vet om alla karaktärers hemligheter för att kunna spela på dem, andra grupper vill att hemligheter skall vara hemliga så att de kan upptäckas (eller kanske bara påverka sublimt) under spel.
Sedan finns det dock en del klassiska misstag. T.ex. vid sandbox har jag hört en del spelledare klaga på att spelarna är passiva. Men de har inte kopplade till världen på något sätt, och inte fått världen förklarad, utan bara nedsläppta. Ser man till att de känner till välden, eller i alla fall så pass mycket som karaktären vet om (isolerad byhåla kan vara användbart), innan de skapar karaktären så kan man se till att de har ett momentum in i världen; något att göra initialt. Man kan också ge dem en uppdragsgivare som kan fortsätta ge dem saker att göra.
Om man vill att spelarna skall leva ut karaktären med gester och röst, men alla är ovana vid det, och själv inte är väldigt van och kan föregå med gott exempel, kan det vara värt att köra med ett system som belönar försök och bestraffar de som inte försöker. Är man ovan känns det ofta väldigt pinsamt, vilket gör att de flesta skippar det. I en grupp där alla är beredda att bjuda på sig, är det lättare för nykomlingen att haka på.
