Nekromanti Tips om hur man "stay in character"?

[Dr. Acula]

Har ni några tips på hur man "stay in character" när man spelar?
Jag har märkt att jag ofta går ifrån hur jag har tänkt att min karaktär ska spelas, för att göra det jag som spelare vill göra.

Jag som spelare gillar strid och pang-pang.
Men det rimmar ju illa med min karaktär som är försiktig och helst undviker strid.

Jag tänkte att jag till nästa möte ska ha ett papper som påminnelse med några rader om hur min karaktär borde reagera vid vissa situationer.
Några andra/bättre förslag?

 

[2097]

Det var precis det jag tänkte föreslå, några såna rader.

Men inte bara på typiska situationer utan på vad som är din karaktärs inre liv. "Jag är rädd om livhanken" kan det stå med stora bokstäver; det går sen att tillämpa på alla möjliga situationer.

 

[God45]

Din karaktär är vad han gör. Så spelar du honom som blodtörstig är han blodtörstig. Böj dig efter vinden.

 

[Rymdhamster]

Jag tänkte att jag till nästa möte ska ha ett papper som påminnelse med några rader om hur min karaktär borde reagera vid vissa situationer.

Men inte bara på typiska situationer utan på vad som är din karaktärs inre liv. "Jag är rädd om livhanken" kan det stå med stora bokstäver; det går sen att tillämpa på alla möjliga situationer.

Sedan kan jag tycka att, just eftersom du som spelare gillar strid och sånt, skriv även ner under vilka situationer din karaktär faktiskt skulle gå emot sina principer/sin personlighet.

Rollpseronsen kanske helst undviker strid, men i vilka sammanhang skulle den inte göra det? När en väns liv är i fara? När den är inträngd i ett hörn?

Vad jag tänker är att om du ger dig själv en outlet i form av en ursäkt för att göra det du som spelare vill ibland, så blir det kanske lättare att hålla sig till vad din rollperson skulle göra när denna ursäkt inte är applicerbar.

 

[Jocke]

på 00-talet när friform och karaktärsspelande var vad OSR och fräcka BRP-kloner är idag så gick jag, som den extremt trendkänsliga människa jag är ALL IN på det. Vi gjorde en del grejer där vi bytte roller med varandra, vilket gjorde att man var tvungen att förhålla sig till inte bara hur rollen var skriven, utan också till hur ens medspelare gestaltat den. Min grej var att försöka börja tänka och känna som rollern, och när karaktärens röst i huvudet var i alla fall lika mycket med som mina egna, då blev det fett. När det här gick som längst för mig var jag på väg till ett Vampire möte som blev inställt men jag hade redan gått in i min rollsperson och det tog flera timmar att få ut honom ur skallen.

Hoppas något av detta kan vara till nytta.

 

[Girighet]

Jag gör något liknande som Jocke

Något som jag använder mig av är att jag tänker väldigt mycket på karaktären. Jag läger ner mycket tid på att skapa en karaktär (och då menar jag inte tiden att skriva ner stats på pappret) utan tiden innan man ens är i den fasen. Tänk dig igenom karaktärens liv, hur han reagerat på de händelser som format hans liv och fundera på hur karaktären kommer att reagera om inför potentiella kommande händelser. På detta sättet har du något att falla tillbaka på när din karaktär hamnar i olika situationer, då behöver du inte sitta och tänka på det utan du vet redan hur han skulle reagera.

Personligen känner jag mig jättestressad om jag "bara" har två veckor på mig att skapa en karaktär innan den ska börja spelas.

 

[God45]

Jag gör något liknande som Jocke

Något som jag använder mig av är att jag tänker väldigt mycket på karaktären. Jag läger ner mycket tid på att skapa en karaktär (och då menar jag inte tiden att skriva ner stats på pappret) utan tiden innan man ens är i den fasen. Tänk dig igenom karaktärens liv, hur han reagerat på de händelser som format hans liv och fundera på hur karaktären kommer att reagera om inför potentiella kommande händelser. På detta sättet har du något att falla tillbaka på när din karaktär hamnar i olika situationer, då behöver du inte sitta och tänka på det utan du vet redan hur han skulle reagera.

Personligen känner jag mig jättestressad om jag "bara" har två veckor på mig att skapa en karaktär innan den ska börja spelas.

Men är inte allt det här onödigt? Sättet din karaktär reagerar på i spel visar ju vem karaktären är. Ingen annan bryr sig om delarna av din bakgrund som inte kommer fram i spel för de får inte se det. Kampanjen skall ju vara det intressantaste delarna av karaktärens liv så det som hänt innan bör vara tråkigt i jämförelse med vad som händer just nu. Du behöver inte sitta och tänka på vad du skall göra i spel, du bara göra något och det kan inte vara fel.

 

[Mogger]

Men är inte allt det här onödigt? Sättet din karaktär reagerar på i spel visar ju vem karaktären är. Ingen annan bryr sig om delarna av din bakgrund som inte kommer fram i spel för de får inte se det. Kampanjen skall ju vara det intressantaste delarna av karaktärens liv så det som hänt innan bör vara tråkigt i jämförelse med vad som händer just nu. Du behöver inte sitta och tänka på vad du skall göra i spel, du bara göra något och det kan inte vara fel.

Måste någon annan bry sig? Om det är givande för Girighet så räcker väl det? Och varför ska karaktärens liv ha varit tråkigt? Och det handlar inte om vad du anser att man behöver/inte behöver göra, utan vad man vill göra. Du gör en massa antagande om rollspel som kanske stämmer för dig, men knappast för alla.

Jag vill f.ö också ha en RP som jag förstår och bryr mig om, eftersom jag finner hennes handlingar helt meningslösa om det inte finns någon djupare kontext.

Sedan finns det såklart poänger med att upptäcka vem RP:n är i spel med, men det ena utesluter verkligen inte det andra.

 

[Girighet]

Men är inte allt det här onödigt? Sättet din karaktär reagerar på i spel visar ju vem karaktären är. Ingen annan bryr sig om delarna av din bakgrund som inte kommer fram i spel för de får inte se det. Kampanjen skall ju vara det intressantaste delarna av karaktärens liv så det som hänt innan bör vara tråkigt i jämförelse med vad som händer just nu. Du behöver inte sitta och tänka på vad du skall göra i spel, du bara göra något och det kan inte vara fel.

Fast jag tycker inte riktigt detta stämmer, det karaktären gjort tidigare är ju det som format honom till den han är. Visst, det är kanske ingen annan än en själv som känner till detta men för min egen skull är detta viktigt.
Om jag spelar en karaktär som i sin bakgrund suttit och läst böcker i en källare i större delen av sit liv sedan sliter fram ett automatvapen och springer runt och slakrar allt han ser känns bara fel för min del.
För mig så är rollspela att spela just karaktäen man skapat, då spelar det roll vem han var innan äventyret börjande. Annars är det ju helt meningslöst ifall alla karaktärer reagerar på samma sätt som jag som spelare skulle reagera.
Fast det är kanske den gamla diskussionen om man ska fokusera på Roll eller Spel

 

[God45]

Fast jag tycker inte riktigt detta stämmer, det karaktären gjort tidigare är ju det som format honom till den han är. Visst, det är kanske ingen annan än en själv som känner till detta men för min egen skull är detta viktigt.
Om jag spelar en karaktär som i sin bakgrund suttit och läst böcker i en källare i större delen av sit liv sedan sliter fram ett automatvapen och springer runt och slakrar allt han ser känns bara fel för min del.
För mig så är rollspela att spela just karaktäen man skapat, då spelar det roll vem han var innan äventyret börjande. Annars är det ju helt meningslöst ifall alla karaktärer reagerar på samma sätt som jag som spelare skulle reagera.
Fast det är kanske den gamla diskussionen om man ska fokusera på Roll eller Spel

Fast om du ser en film får vi inte berättat allas backstory först så vi vet vem de är. Vi får se personen, vi får se hennes handlingar och vi lär känna personen. Sedan kanske karaktären berättar om sin bakgrund eller vi får backstory.mdet är alltså onödigt att skriva ut en backstory om hur din karaktär är en bibliotekarie, bara läs fokusera på sådant i spel och ha en personlighet som antyder det. Det är extremt onödigt att ha händelser i bakgrunden från början.

Jag hävdar att mitt sätt ät bättre rollspelande än ditt eftersom mitt dynamiskt skapar en karaktär med gruppen och att det blir en djupare karaktär eftersom det inte finns någon risk att jag motsäger mig själv. Jag kan inte göra en bibliotekarie och sedan råka vara ett action badass, var jag tydligen ett action badass och så får jag anpassa backstory efter det ifall det kommer upp.

 

[Zire]

Ett sätt är att göra avsteg från det klassiska, immersiva, beskriv vad du gör som "jag...." ("jag hoppar ner från avsatsen med vapnen i högsta hugg") och istället beskriva det i tredje person med namn ("Frid gömmer sig bland lådorna och håller sig tyst"), då är det lättare att komma ihåg att man inte spelar sig själv utan någon annan.

Sedan borde du absolut ta hjälp av de andra i spelgruppen och be dem ifrågasätta när agerandet känns mer som spelaren är rollpersonen. Vi har lite sådan jargong när vi spelar.
- Ok, jag sticker.
- Vadå, flyr Wulfhart? Vad har det tagit åt dig? (med glimten i ögat)
- Jag är stor och stark, inte dum, jag tänker inte stå kvar och möta det där!

 

[Zire]

Jag hävdar att mitt sätt ät bättre rollspelande än ditt eftersom mitt dynamiskt skapar en karaktär med gruppen och att det blir en djupare karaktär eftersom det inte finns någon risk att jag motsäger mig själv. Jag kan inte göra en bibliotekarie och sedan råka vara ett action badass, var jag tydligen ett action badass och så får jag anpassa backstory efter det ifall det kommer upp.

Fast problemet var ju hur man spelar rollpersonen och inte spelaren. Att göra om rollpersonen (så att den är motiverad till att agera som spelaren) gör väl snarare det problemet värre? Man kan ju hävda att din metod gör att man spelar sig själv istället för att rollspela.

 

[Mogger]

Ja, det säger ju sig självt att det är svårare (och möjligtvis intressantare, beroende på vad som är ditt gift) att rollspela någon som ligger längre ifrån dig själv, och enklare ju närmre vi hamnar dina egna preferenser.

Jag spelade en fascistiskt rasist i en hel WFRP-kampanj och efter ett tag började jag faktiskt förstå hela ideologin, men om jag inte hade investerat tid och kraft i att fullfölja det så hade jag halkat in i gamla bekväma hjulspår.

Det innebär inte att jag visste exakt hur min RP skulle agera i varje given situation. Tvärtom! Och det var det som gjorde det intressant. Play to find out (i story now-betydelse).

Nu är jag inte så självupptagen så att jag påstår att det här är ett bättre sätt att rollspela på, men det ställer helt andra krav på mig som spelare att stay in character än om jag bara hade rullat upp en random krigare och gett mig ut för att kriga.

Det är inte extremt onödigt. Det är givande och intresssnt. Att om och om igen påpeka att annans prefenrenser är onödiga och sämre är der däremot.

Edit: vinhalkar på tangenterna. Ha överseende.

 

[Rangertheman]

Förr, när vi spelade mycket oftare, kunde jag experimentera mer med rollpersoner som låg längre ifrån mig själv. Men nu gör jag det enkelt för mig och i första hand skapar rollpersoner som är åtminstone 80% jag. Då är det hyfsat enkelt att spela in character. Det gäller för övrigt i relation till övriga i gruppen också. Visst kan det vara kul att spela en riktigt udda typ, men spelar man bara varannan vecka (i bästa fall) är det inte så muntert om det udda agerandet påverkar en hel session.

 

[luddwig]

Jag är ingen stor skådespelare. För mig är det därför lättast att spela karaktärer med väldigt tydliga personligheter. Tre till fem ledord eller förklarande meningar är det jag jobbar bäst med. Det kan jag hålla i minnet. Det kan jag (förhoppningsvis) förmedla. Sedan tycker jag att det underlättar om alla i gruppen håller fokus på sina karaktärer. Helst inget ovidkommande snack. Helst inget metaspelande. Fokus.

 

[Girighet]

Fast om du ser en film får vi inte berättat allas backstory först så vi vet vem de är. Vi får se personen, vi får se hennes handlingar och vi lär känna personen. Sedan kanske karaktären berättar om sin bakgrund eller vi får backstory.mdet är alltså onödigt att skriva ut en backstory om hur din karaktär är en bibliotekarie, bara läs fokusera på sådant i spel och ha en personlighet som antyder det. Det är extremt onödigt att ha händelser i bakgrunden från början.

Vi har uppenbarligen olika åsikter om detta men det är upp till trådskaparen att ta till sig det denne vill

Jag hävdar att mitt sätt ät bättre rollspelande än ditt eftersom mitt dynamiskt skapar en karaktär med gruppen och att det blir en djupare karaktär eftersom det inte finns någon risk att jag motsäger mig själv. Jag kan inte göra en bibliotekarie och sedan råka vara ett action badass, var jag tydligen ett action badass och så får jag anpassa backstory efter det ifall det kommer upp.

Jag har inget intresse av att diskutera vem som är den bättre rollspelaren så jag lämnar det där.

 

[wilper]

Spela ett spel utan stridsregler så blir du inte distraherad.