Krille
Super Moderator
Last Exile, Ghost in the Shell: Stand Alone Complex, Neon Genesis Evangelion och Samurai 7 har redan nämnts, så jag tänker bara instämma i rekommendationen.
Noir tyckte jag om, och inte bara för att den har två söta kvinnliga lönnmördare i huvudrollerna. Det är egentligen en ganska klassisk rollspelsplot som blandar in minnesförlust, hemska fiender som man inte har någon aning om varför de är ute efter en, ett stort öde, kamratskap, och när det väl vill till, våld på Tarantino-nivå. Lite puckat mixad emellanåt, eftersom någon tyckte att musiken (som är förgjordat bra) var en säljande poäng, så de drog upp den kanalen på "dränk all dialog"-nivå här och var.
Sentou Yousei Yukikaze träffade också precis rätt. Ska man likna den med något annat så är det väl Neon Genesis Evangelion, fast med flygplan och vuxna huvudpersoner, men då är man ändå inte helt rätt.
Spice and Wolf har en tös med rävsvans. Ja, jag vet att hon egentligen har en vargsvans, men den ser mer rävig ut än vargig. Det var i alla fall kroken som fick mig fast. Sen upptäckte jag att serien var bra också (till skillnad från exempelvis Kanokon, som också har en tös med rävsvans men få kvaliteter i övrigt utöver tösens ballontuttar). Temat i den här serien är mer nytt mot gammalt: vi har ett gammalt samhälle med lokala vidskepelser och dyrkan av lokala gudar, och ett nytt samhälle med monoteism och vetenskap, och ett skifte däremellan. I det här samhället finner sig skördegudinnan Horo rätt överflödig, så hon slår följe med gårdfarihandlaren Craft Lawrence för att ta sig norrut till hennes hemtrakter. Det intressanta med serien är att det som driver handlingen framåt är handel, snarare än slagsmål och bekämpande av uråldrig ondska. Horo och Craft har egentligen ingen lust att hamna ivägen för kyrkan, som får ses som seriens övergripande antagonist, utan drivs mer av resan norrut och att tjäna pengar.
Area 88 lyckas med konststycket att ha antagonist och protagonist på två olika världsdelar så att de bara kan agera mot varandra i minnesblixtar eller genom proxy, men ändå bygga upp en spänning mellan dem. Det enda jobbiga med den är att huvudpersonen återigen är så "svår" att man inte kan ta sig till honom, men det vägs å andra sidan upp av ett helt underbart galleri med biroller. Åsså flygplan, förstås. Ja, jag gillar flygplan.
Vi tar en flygare till: Sky Crawlers av Mamoru Oshii, samma kille som gjorde de båda Ghost in the Shell-filmerna som inte heter Stand Alone Complex. Den är förbålt vacker och långsamt berättad i vanlig Oshii-anda, och den har förstås hans jävla bassett-hund med. Den har också en mycket underlig blandning av femtitalsbilar, propellerflygplan, amerikanska diners, plattskärmar, moderna datorer och hypermodern genteknik. Det ligger en overklighet och spöklikhet i världen, och det känns på något sätt som att hela världen är en kuliss för något annat.
Avalon är inte en anime, utan en polsk-japansk spelfilm av samma Mamoru Oshii som ovan (inklusive bassett-hund). Den här skulle kunna liknas vid Matrix, fast poetisk; jag fann även likheter med viss rysk film (speciellt Klockgjutaren av Andrej Tarkovskij). Det är en härligt skitig öststatskänsla över den: den är brun och blek och har skramlande spårvagnar med fladdrande ljus och betong och tegel och arméns överskottskläder - ungefär så som nidbilden av Östtyskland eller Polen eller Ryssland är - och har en huvudperson som är stenhård i mantel, rysk flygdräkt och ryskt prickskyttegevär i spelet Avalon, men musaktig och grå i verkligheten.
Macross Zero var min inkörsport till Macross. Jag försökte med Robotech men fann den fjantig; jag försökte med Macross och såg varför alla som tyckte att Robotech var fjantig (inklusive mig själv) tyckte att den var fjantig; Macross 7 träffade inte heller rätt. Macross Zero, som utspelar sig ett år innan Macross börjar, prickade in det direkt. Den har flygstrider, variomechs, en ond vithårig tös (varför är alla vithåriga animetöser onda?) som flyger ett rosa (!) jaktplan, naturfolksromantik och ett antal rätt diskreta kopplingar till resten av Macross-serien.
En sak som jag fann synnerligen anmärkningsvärt med Macross Zero är att flygstridskoreografin tar hänsyn till massor med små detaljer som alla andra brukar bortse från. Ta första fajten och titta noga på havet. Observera hur det kommer närmare hela tiden, allt eftersom flygplanen offrar höjd för att kunna kompensera för fartförlusten i svängarna. Jag har inte sett någon bättre illustration av handlingspölarna i Blå Himmel någonsin, och då har jag ändå grävt rätt djupt i flygarfilmer.
Så, öh, ja, nu var jag nog färdig för ett tag.
Noir tyckte jag om, och inte bara för att den har två söta kvinnliga lönnmördare i huvudrollerna. Det är egentligen en ganska klassisk rollspelsplot som blandar in minnesförlust, hemska fiender som man inte har någon aning om varför de är ute efter en, ett stort öde, kamratskap, och när det väl vill till, våld på Tarantino-nivå. Lite puckat mixad emellanåt, eftersom någon tyckte att musiken (som är förgjordat bra) var en säljande poäng, så de drog upp den kanalen på "dränk all dialog"-nivå här och var.
Sentou Yousei Yukikaze träffade också precis rätt. Ska man likna den med något annat så är det väl Neon Genesis Evangelion, fast med flygplan och vuxna huvudpersoner, men då är man ändå inte helt rätt.
Spice and Wolf har en tös med rävsvans. Ja, jag vet att hon egentligen har en vargsvans, men den ser mer rävig ut än vargig. Det var i alla fall kroken som fick mig fast. Sen upptäckte jag att serien var bra också (till skillnad från exempelvis Kanokon, som också har en tös med rävsvans men få kvaliteter i övrigt utöver tösens ballontuttar). Temat i den här serien är mer nytt mot gammalt: vi har ett gammalt samhälle med lokala vidskepelser och dyrkan av lokala gudar, och ett nytt samhälle med monoteism och vetenskap, och ett skifte däremellan. I det här samhället finner sig skördegudinnan Horo rätt överflödig, så hon slår följe med gårdfarihandlaren Craft Lawrence för att ta sig norrut till hennes hemtrakter. Det intressanta med serien är att det som driver handlingen framåt är handel, snarare än slagsmål och bekämpande av uråldrig ondska. Horo och Craft har egentligen ingen lust att hamna ivägen för kyrkan, som får ses som seriens övergripande antagonist, utan drivs mer av resan norrut och att tjäna pengar.
Area 88 lyckas med konststycket att ha antagonist och protagonist på två olika världsdelar så att de bara kan agera mot varandra i minnesblixtar eller genom proxy, men ändå bygga upp en spänning mellan dem. Det enda jobbiga med den är att huvudpersonen återigen är så "svår" att man inte kan ta sig till honom, men det vägs å andra sidan upp av ett helt underbart galleri med biroller. Åsså flygplan, förstås. Ja, jag gillar flygplan.
Vi tar en flygare till: Sky Crawlers av Mamoru Oshii, samma kille som gjorde de båda Ghost in the Shell-filmerna som inte heter Stand Alone Complex. Den är förbålt vacker och långsamt berättad i vanlig Oshii-anda, och den har förstås hans jävla bassett-hund med. Den har också en mycket underlig blandning av femtitalsbilar, propellerflygplan, amerikanska diners, plattskärmar, moderna datorer och hypermodern genteknik. Det ligger en overklighet och spöklikhet i världen, och det känns på något sätt som att hela världen är en kuliss för något annat.
Avalon är inte en anime, utan en polsk-japansk spelfilm av samma Mamoru Oshii som ovan (inklusive bassett-hund). Den här skulle kunna liknas vid Matrix, fast poetisk; jag fann även likheter med viss rysk film (speciellt Klockgjutaren av Andrej Tarkovskij). Det är en härligt skitig öststatskänsla över den: den är brun och blek och har skramlande spårvagnar med fladdrande ljus och betong och tegel och arméns överskottskläder - ungefär så som nidbilden av Östtyskland eller Polen eller Ryssland är - och har en huvudperson som är stenhård i mantel, rysk flygdräkt och ryskt prickskyttegevär i spelet Avalon, men musaktig och grå i verkligheten.
Macross Zero var min inkörsport till Macross. Jag försökte med Robotech men fann den fjantig; jag försökte med Macross och såg varför alla som tyckte att Robotech var fjantig (inklusive mig själv) tyckte att den var fjantig; Macross 7 träffade inte heller rätt. Macross Zero, som utspelar sig ett år innan Macross börjar, prickade in det direkt. Den har flygstrider, variomechs, en ond vithårig tös (varför är alla vithåriga animetöser onda?) som flyger ett rosa (!) jaktplan, naturfolksromantik och ett antal rätt diskreta kopplingar till resten av Macross-serien.
En sak som jag fann synnerligen anmärkningsvärt med Macross Zero är att flygstridskoreografin tar hänsyn till massor med små detaljer som alla andra brukar bortse från. Ta första fajten och titta noga på havet. Observera hur det kommer närmare hela tiden, allt eftersom flygplanen offrar höjd för att kunna kompensera för fartförlusten i svängarna. Jag har inte sett någon bättre illustration av handlingspölarna i Blå Himmel någonsin, och då har jag ändå grävt rätt djupt i flygarfilmer.
Så, öh, ja, nu var jag nog färdig för ett tag.
