Akira, Otomo Katsuhiros mastodontverk. Serien börjar som skitig 80-tals-cyberpunk, där ett ungdomsmotorcykelgäng blir indraget i en statlig konspiration kring psykiska krafter. Fokuset på psykiska krafter växer allt eftersom och halvvägs genom serien övergår den till post-apokalyps och gerillakrigsföring. Allt är bra - charmiga figurer, intressant setting, kluriga mysterier och okej handling - men det mest utmärkande är att serien är så sjukt snygg,
till exempel här. 2000 sidor ögonporr, nomnom.
Persepolis, Marjane Satrapis självbiografiska serieroman om sin uppväxt i Iran under revolutionen, hennes ungdomsår i Frankrike och Tyskland, och sedan hennes återvändo till och vuxenliv i Iran. Väldigt gripande om landets historia och samtid, men också om vad det innebär att komma som utlänning till Europa. Dessutom en intressant personlig berättelse.
Maus, av Art Spiegelman. Genom intervjuer med sin far - som han tecknar - berättar han sin fars historia under Förintelsen, ända fram till Auschwitz. Den stora behållningen är att berättelsen hela tiden hoppas mellan nutid, om Arts funderingar, samtal och bråk med sin far, och dåtiden, och visar de sår som finns kvar i hans far femtio år senare. Jag hittade mitt ex i det judiska minnesmuséer i Berlins bokhandel, vilket väl ger en fingervisning om kvaliteten.